Personlig integritet Рbeh̦ver vi det?

Efter att spenderat en del tid med att formulera mig på en mailinglista så tyckte jag att jag lika väl kan återge inlägget i publik form också. Den är omarbetad men fortfarande lika osammanhängande 😉 Håll till godo:

Vi har ju gått från ett slag om rätt till integritet [1] till att folk kapitulerat rätten till ett privatliv [2]. Jag har faktiskt inte gett upp kampen och få saker irriterar mig mer än uttalanden om att bara den som har något att dölja värnar om personlig integritet.

Som sagts flera gånger i den typ av debatt finns det många dimensioner och om jag skall koka ner det till mina rubriker;

# Jag skall kunna välja min nivå på integritet

Var gÃ¥r gränsen för integriteten? Den är -och mÃ¥ste vara – individuell. Vi är de flesta överens om att när man stÃ¥r pÃ¥ scen har man lämnat ut sig och fÃ¥r tÃ¥la uppmärksamhet och granskning. Vi är sannolikt ocksÃ¥ överens om att när vi stänger dörren till sovrummet eller toaletten sÃ¥ är det för att vi inte vill dela den stunden med nÃ¥gon utanför. Vissa tycker nog att allt som är utanför scenen är privat och andra delar med sig av allt; position via Gowalla, sin vikt via sin nya WiFi anslutna vÃ¥g, musikval i form när Spotify publicerar aktuell lÃ¥t pÃ¥ Twitter, senaste beställda böcker frÃ¥n boksiten pÃ¥ Facebookprofilen och sÃ¥ vidare. man kan komma i princip hur nära som helst om man bara vill.

Visst är det så att Facebook lanserat möjligheter att bli mera privat och segmentera sin information, men samtidigt är det så att FB själva har all information och fulla möjligheter till profiling. Google knyter mer och mer till kontot, men full historik och jag hjälper dem naivt och fullt medvetet i deras datainsamling över mitt nätbeteende. Fler och fler samlar mycket data som säger väldigt mycket om dig som person.

Det betyder att jag är emot pÃ¥tvingade integritetsbrott – FRA som ett exempel – som betyder att nÃ¥gon annan kan fatta beslut om min integritet. NÃ¥gon fÃ¥r rätt att samla in och analysera, och dessutom samlar man pÃ¥ sig enorma mängder överskottsinformation.

Missförstå mig rätt; vi måste ha en säkerhetstjänst som värnar om rikets säkerhet och en del myndighetsutövning kommer att kränka min integritet, men juridiken måste beakta båda sidor och välja en nivå som är ändamålsenlig. När integriteten skall kränkas måste det finnas sakliga skäl, gärna en rättslig prövning, insyn i motiv och beslut. Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Jag skall äga min information.

Johan SvH hÃ¥ller pÃ¥ med en Facebookkonkurrent. Jag tror inte att det blir färdig och om jag har fel där sÃ¥ tror jag aldrig den nÃ¥r kritisk massa, men jag hoppas innerligt att jag har fel. En av poängerna är att man äger sin information. Den allmänna uppfattningen är att man inte kan radera ett Facebook konto – bara inaktivera det. Detta är förvisso fel – man KAN döda ett konto, även om det tar tvÃ¥ veckor att gÃ¥ igenom och med tanke pÃ¥ den utbredda missuppfattningen sÃ¥ är det inte en känd möjlighet. Poängen är att jag inte vill att Facebook skall äga eller ens kunna förfoga över information jag valt att lagra där – det är min information. När jag publicerar en bild pÃ¥ Facebook sÃ¥ gör jag det för att dela bilden med mina vänner – jag gör det inte för att Facebook skall kunna sälja den till nÃ¥gon och inte heller för att varken Facebook, eller ännu värre en godtycklig partner till dem, skall kunna använda den för sina syften.

Som en delmängd av mitt ägande ingÃ¥r ocksÃ¥ att jag vill kunna efterskänka rätten; jag har upphovsrätt till mina texter och bilder, men jag vill kunna välja om min kanal skall fÃ¥ använda dem (bilder pÃ¥ Facebook) och villkoren för detta. Jag vill kunna göra allt till Creative Common, ge Facebook rätt att sälja dem eller bara visa dem pÃ¥ Facebook utan att ge nÃ¥gon annan rätt att förfoga över bilderna alls – om JAG vill det.

# Nyfikenhet Рjag vill se det du f̦rșker h̴lla hemligt

Som gammal lÃ¥gnivÃ¥hacker vill jag ta reda pÃ¥ hemligheter. Om det finns ett lÃ¥st skÃ¥p sÃ¥ vill jag titta in, och om ägaren säger att det inte finns nÃ¥got i sÃ¥ vill man kolla (inget är mer spännande än det dolda när ägaren understryker att det inte är spännande). Enöga stjäl kassaskÃ¥pet frÃ¥n Dunderklumpen men det innehÃ¥ller ju bara en sten, en blomma, en fjäder och frihetens luft…. [3] … Det är det faktum att det är ett kassaskÃ¥p som gör det spännande. “It’s not the having, it’s the getting” som man säger pÃ¥ utrikiska. Vi köar framför innestället med kö. Är det det bästa stället? Freemium är modellen där du fÃ¥r ta del av innehÃ¥ll gratis, men inte allt – för det mÃ¥ste du betala. HÃ¥ll med om att det är lockande att betala för att ta del av det som du inte har tillgÃ¥ng till idag?

Tror du att nyfikenheten försvinner bara för att överskottsinformationen samlas upp professionellt? Glöm det! Nyfikenhet finns i vårt DNA.

Som jag redan noterat och jag vill upprepa; Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Majoritetens informationsdiktatur

Min fru vägrar Facebook och irriteras ständigt att hon som konsekvens hamnar utanför det sociala “nyhetsflödet”. Färre och färre skriver brev, mailar och messar. Man postar uppdateringar pÃ¥ Facebook och sÃ¥ förväntas man notifierat intresserade. Alla mÃ¥ste har internet och alla mÃ¥ste ha telefon med tonval, annars hamnar man utanför och fÃ¥r skylla sig själv.

Denna punkt är jag oerhört kluven till; man kan stÃ¥ utanför och fÃ¥r ta konsekvenser av detta – det är ju rimligt. Jag kan ju inte kräva av minna vänner att dom skall kommunicera med just mig och inte heller att dom anpassar den generella uppdateringen till multipla kanaler för att vara säger pÃ¥ att dom nÃ¥r mig. Jag kan ju inte prenumerera pÃ¥ SvD och klaga över att jag inte kan läsa DN debatt – jag har ju gjort mitt val som jag kan ändra. Men när valet att kliva pÃ¥ har en massa andra effekter än bara möjligheten att ta del av andras information, sÃ¥ blir det mera tveksamt. Det blir som att tvinga pÃ¥ folk att vara medlemmar i kyrkan för att kunna lÃ¥na böcker pÃ¥ biblioteket, att vara medlem i SD för att fira Midsommar, att vara med i Metall (som skänker pengar till Socialdemokraterna varje Ã¥r) för att omfattas av facklig trygghet inom vissa yrkesgrupper. (MÃ¥hända dÃ¥ligt valda exempel – häng inte upp er pÃ¥ detaljerna i detta utan principen att man riskerar behöva sälja ut en övertygelse för att fÃ¥ del av nÃ¥got som inte har en direkt koppling till övertygelsen).

Vi tvingar folk i att kapitulera sin integritet för att kunna ta del av det sociala nyhetsflödet – det är haken sÃ¥ är svÃ¥r att se som god.

______________________________________________________________

[1] Minns särskilt ett nyhetsreportage där Anita Bondestam porträtterades och halva inslaget visade när hon målade läpparna. Hennes kamp för personlig integritet förminskades genom att hon illustrerades som en bimbo. Samtidigt måste ju sägas att man famlade; en bruten arm i en liten församling blev ett fällt fall, vilket ju framstår som helt orimligt. Därmed inte sagt att kampen var principiellt fel.
[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3840122 – Fortsätter att öka och även beroendet.
[3] http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4929&type=MOVIE&iv=Story