Illdåd

Efter att precis läst Thomas Erikssons Illdåd är jag tämligen skakad. Det är ju så klart fiktion och Eriksson tar ju sig lite friheter när det gäller det juridiska systemet, men en stor del är ju helt korrekt och relevant.

Samtidigt så skriver min gamla lärare Håkan Hydén en artikel om rättssäkerhet, och pekar på vikten av rättssäkerheten för offret, också med utgångspunkt från våldtäkt. Och så  kommer det artiklar om ett fall i Lund där “underförstått medgivande” myntas.

Då blir det ganska många dimensioner att fundera på och det blev ingen sömn förrän sent på småtimmarna.

Hydén kan lätt avfärdas med att rättssäkerhet definitionsmässigt handlar om att skydda medborgare, vars skuld inte är klarlagd, mot statens våldsmonopol. Inget annat. Hydén är faktiskt ute och cyklar. Ensam på en tandem i Sahara. Det tyckte jag nog redan då jag hade honom som föreläsare.

Därefter; låt oss fundera på medgivande.

1) Sverige är ett land med ett antal singlar, och “casual sex”/”one night stand” är inte ovanligt som en direkt konsekvens. Utgång, lite alkohol och sex utan avsikt att inleda en lägre relation. Hur fungerar  dramaturgin? I brist på denna typ av erfarenheter från de senaste decennierna, får jag väl ägna mig åt lite spekulation, men jag har svårt att tänka mig att det ställs en fråga om det skall genomföras samlag och att den besvaras med ett tydligt “ja”. Vi jurister brukar kalla att man agerar på ett sätt som ger anledning att dra vissa slutsatser för att man agerar “konkludent”.

Som när man går in i affären, plockar varor, lägger dom på bandet och betalar, så genomförs en affär med många konkludenta handlingar utan att någon egentligen behöver säga något för att avtal skall komma till stånd.

I denna typ av “sexuella normalfall” är blir det orimligt att tänka sig krav på direkta muntliga accepter, utan även underförstådda bör i normalfallet anses vara ok, för vi kan inte kriminalisera alla dom händelser där samförståndssex uppstår där det enda ledde till det andra och båda var nöjda med detta, trots att det inte förelåg ett uttrycklig anbud och en uttrycklig ren accept.

2) Nu vill inte alla ha sex på det där gamla hetromormativa tvåsamhetssättet (nedan kallat “det normala”), utan det finns helt lagliga dragningar åt flera deltagare, rollspel, rekvisita, samt inslag av våld. Det är lätt förfäras över sådant man aldrig upplevt och inte känner sig dragen till, men rimligen bör ett samhälle låta vuxna människor ägna sig åt precis vad dom vill i detta avseende, så länge det sker frivilligt. Det gamla uttrycket “whatever makes you happy” sammanfattar åsikten att vi alla kan tycka olika och att vi får göra det så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Den som retar sig på att grannens samliv inte följer den egna moraluppfattningen, visar nog mest på problem för denna person och inte grannen.

3) Men, rimligen är det också så att andelen kvinnor som är intresserade att delta i själv i gruppsex själv med flera tidigare okända män är en liten andel av alla kvinnor och rimligen är det så att andelen kvinnor som vill bli misshandlade under samlag är väldigt liten. Den logiska konsekvensen måste då bli att andelen kvinnor som kan tänka sig en kombination måste vara extremt liten.

Dom här tre punkterna leder mig ändå till slutsatsen att domstolar bör fundera över “underförstådda medgivanden”, som resultat av konkludenta handlingar. Ju längre man kommer från den hetronormativa kärnan, (där flertalet ändå befinner sig), desto tydligare bör man rimligen kunna begära att alla typer av medgivanden sker för att den påstådda förövaren skall kunna gjort en skälig bedömning att det fanns samtycke. Det samma med alla typer av våldsinslag; ett nej måste verkligen betyda nej (verbal eller konkludent), om det inte finns en överenskommelse om att det är en del av ett rollspel och att något annat ord skall användas för att avbryta. Man bör aldrig kunna utöva sexuellt våld utan att den underlägsne har någon som helst möjlighet att avbryta.

Jag köper alltså underförstådda samtycken som normalfallet i “One night stand” relationer, men man lämnar “standardförfarande” så är min bedömning att samtycket måste vara oerhört tydligt. Och alla typer förfaranden där det inte överenskommits om “stoppord” måste rimligen ett nej räcka. Det handlar alltså inte om moralisering över andras sexualitet, utan bara en skälighetsbedömning av antagandet att det finns ett underförstått medgivande.

Återkallande av medgivande

När jag inne på ämnet så finns det en annan dimension som också finns med i boken (Läs den!), nämligen medgivanden och återkallanden av medgivande. Så länge akten pågår så kan båda parter när som helst avbryta och om den andra parten inte respekterar detta så är det en kränkning. Det spelar ingen roll hur drivande och eggande det som vill ansluta varit fram till denna punkt, men rätten att avbryta finns och är absolut. Fram till millimeter från mållinjen i ett marathonlopp kan man avbryta och samma gäller här.

Återigen, så fort en skada inträder så förefaller det rimligt att anta att den skadade parten inte är intresserad att fortsätta, och den som ändå då fortsätter bör tveklöst
också automatiskt ägna sig åt en våldtäkt, oavsett om frivilligheten och rollfördelningen sett ut fram till denna punkt.

Även här en skälighetsbedömning; om akten framkallar smärta bör man rimligen kunna ställa extremt stora krav på ett explicit samtycke och inte på ett underförstått. Sex är väl i alla fall i normalfallet ägnat att skapa njutning och inte smärta.

Vilket kön är förfördelat?

Det handlar verkligen inte om detta utan om det är offer eller förövare som har det enklare eller svårare.

Så ser det ut för alla brott, att åklagaren måste bevisa att ett brott utförts. Alltså att förövaren uppsåtligen (eller ibland av grov oaktsamhet) genomför handlingen.

Det Hydén förresten kanske borde mena är en fråga om just detta brott kanske inte bara handlar om uppsåt, utan också effekten hos offret. Brottet rån uppstår till exempel om offret upplever sig som rånad. Den som tar ett kex till bankkassören, visar upp det och säger “detta är ett rån”.