Archive

Archive for the ‘fack’ Category

Sossekongress

April 6th, 2013 1 comment

Så har sossarna haft kongress och satt ner foten att utvecklingen efter 70 talet i princip varit dålig – dom längtar paniskt tillbaka till den tid när vi njöt av det nyetablerade folkhemmet.

Låt oss först prata om vinster

Låt oss börja med att slå fast att näringsverksamhet är verksamhet som drivs självständigt, varaktigt och med ett vinstintresse. Det ingår i själva definitionen. Alltså; man kan inte driva näringsverksamhet utan vinstsyfte. Det skulle i så fall vara ideell verksamhet. Ett bolag som drivs utan vinstsyfte är inte ett bolag. Om man vill förbjuda vinster inom den offentliga sektorn så finns det bara ett sätt att göra det – genom att förbjuda att offentlig verksamhet utförs i form av näringsverksamhet. Praktiskt sett betyder det att man förbjuder bolag från att utföra verksamheten.

När sossarnas vänsterfalang vill förbjuda vinster i välfärdssamhället så tror jag ärligen inte att dom förstår vad dom egentligen säger – vi måste återkommunalisera alla skolor, fritids, dagis, samt vård- och omsorgsinrättningar.

Men det är uppenbarligen inte det man säger när plakatpolitiken skall omsättas i realpolitik. Realpolitiken betyder att man vill tillåta vinster för vissa. Det är inte alla områden som skall regleras. Det är inte alla som förbjuds göra vinst, och det är här det blir riktigt snurrigt.

Det företag som tvättar patientens lakan får göra vinst – men det företag undersköterskan jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som tillverkar läkemedel får göra vinst – men det företag som sjuksköterskan (som delar ut medicinen) jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som städar lokalerna som utgör äldreboendet får göra vinst – men företaget som bedriver äldrevård i lokalen får inte göra vinst.

Det är samma inkonsekventa åsiktsmoras som Sossarna vandrar runt i när det gäller att det är OK med bruttolöneavdrag för att en hantverkare installerar ett kök åt en barnfamilj (ROT) men städning av samma kök kan inte dras av med bruttolöneavdrag eftersom det är förnedrande och kränkande att utföra denna tjänst (RUT). Visst är det konstigt att det är exakt samma tjänst i ett hotell (där folk bor tillfälligt) och en privatbostad (där folk bor permanent) kan vara så moraliskt olika i den socialdemokratiska föreställningsvärlden.

Vad är rätt lösning?

Det är så klart stötande om det tankas ut stora summor från vård och omsorg. Jag tycker inget annat. Men samtidigt måste man ställa sig frågan var dessa vinster kommer ifrån. Privatanställd personal tjänar oftast mer än sina offentliganställda kollegor, men ändå finns det ofta överskott. Det fanns ett exempel på ett företag med fyra dagis som gjorde tre miljoner i vinst. Omvänt – hur kan dagis dagis gå med tre miljoner i överskott? Om personalen tjänar mer, verksamheten får samma ersättning per barn som de kommunala alternativen och man ändå gör denna vinst, så måste det betyda att de kommunala alternativen spenderar tre miljoner mer men att dom levererar en tjänst där folk ändå väljer det privata alternativet. Det är väl ändå värt att ta en funderare på. NÅGOT måste det privata alternativet göra rätt.

Vinsten är incitamentet att anstränga sig mer, att innovera för att effektivisera, att sträva efter att få mer för varje krona. Detta är självklart i all privat verksamhet. Det är drivkraften som skapar livskraftiga företag som levererar bra tjänster och produkter som folk väljer.

Rätt lösning är upphandlingar eller rätt till etablering med en rimlig mängd krav som följs upp. Ju fler krav, desto dyrare så kraven måste vara rimliga i förhållande till den tjänst man är beredd att betala för, men kraven måste följas upp (oavsett utförare!) för krav som inte följs upp riskerar ignoreras och i lägsta pris upphandlingar vinner då den som fuskat snyggast, vilket vi inte vill. Kompetent beställare, kompetent upphandlare och kontroll att man får leverans av det man beställer. DET är lösningen – oavsett om utföraren är privat, offentlig eller utgör en mix.

Vem tjänar och vilka drabbas?

Tittar vi på dom som faktiskt tjänar på den förändring som skett med privata aktörer så hittar vi flera kategorier.

# Lycksökande företag som gjort snabba vinster på en omogen marknad, full av arbitragemöjligheter. Dessa finns alltid och det är egentligen dessa som socialdemokratiska gräsrötter irriterar sig på.

# Stabila företag som levererar en god tjänst över tid, utan ambitioner att vara “klippare”. Dessa vill vi ha och de använder sina vinster till att expandera och etablera sig. Dom investerar i nya äldreboenden genom att erbjuda riskvilligt kapital till nyetablering, dom betalar personalen lite bättre för att få bra kvalité så att dom levererar en tjänst “Kunderna” väljer och dom innoverar för att hålla kostnaderna nere så dom har sunda marginaler.

# Personalen – på en marknads där det finns valfrihet bland arbetsgivare så kommer löner att sättas baserat på tillgång och efterfrågan. Bra lärare, pedagoger, undersköterskor och apotekare kan välja mellan olika arbetsgivare. Valfrihet betyder marknad och marknad betyder att kvalité lönar sig. Den som levererar kan premieras och om arbetsplatsen är kass så finns det möjligheter att byta både arbetsplats och arbetsgivare.

# Brukarna – vi väljer. Bemöts vi dåligt, är dagisgruppen för stor, var personalen inkompetent- BYT! Valfrihet.

Vem förlorar då på en privatisering? Den stora förloraren är faktiskt primärt socialdemokraterna och fackföreningar för offentliganställda! I ett samhälle där fler inom den offentliga sektorn är privatanställda och får njuta fördelarna med valfrihet både som brukare, men också som arbetstagare, så framstår privata alternativ inte som en så dålig lösning och partier som håller i sin ideologiska snuttefilt att förbjuda vinster i välfärden framstår då som extremt kontraproduktiva. För varje privatiserad vårdinrättning, dagis och omsorgsenhet så blir det fler gamla socialdemokratiska kärnväljare som får se världen från andra sidan. Och skall vi vara ärliga är det väl EGENTLIGEN där skon klämmer, eller hur?

 

Vanja, Zlatan och arbetsmarknaden …

April 6th, 2009 No comments

Svensk arbetarrörelse har av hävd bestått av den oheliga alliansen mellan ett parti och en fackförening, alltså Socialdemokraterna och LO. Förr hade vi kollektivanslutning i kombination med stöd från facket till partiet, vilket betydde att borgliga LO väljare, utan möjlighet att värja sig mot detta, sponsrade (S). Denna regim är lyckligtvis slut sedan många år, men var under många år en stinkande rest av relationerna mellan facket och det statsbärande partiet.

När nu fackföreningsrörelsen blir allt mera kommersialiserad, blir relationerna mellan de två allt svårare att upprätthålla. Facket drivet verksamheter, vilka så klart organiseras som företag och därmed i alla avseenden måste fungera som företag. Man konkurrerar om arbetskraft som företag, vilket inkluderar ledningen. Kampen om arbetskraften i ledningsgrupper sker på en marknad och som alla marknader regleras den av tillgång och efterfrågan, där “varan” är den kompetens man kan köpa och ersättningen är den fasta och rörliga ersättning som ledningen förhandlar sig till.

Parametern efterfrågan är ju lätt att se – det behövs folk för att leda och fördela arbetet i de verksamheter som finns.

Parametern tillgång är svårare. Som alltid är det unikiteten en person har som är nyckeln. Om någon har en unikt kompetens och dokumenterade ledaregenskaper, kanske i kombination med relevant kunskap inom det näringsområde som ett företag arbetar, så är personen värd mycket eftersom en sådan person kan vara skillnaden mellan framgång eller katastrof. Finns det flera likvärdiga personer sjunker priset. Enkel tillgång/efterfrågan.

En person i ledande ställning i ett bolag gör STOR skillnad och analogin med sport är enkel att dra. Om Inter utan Zlatan är topp fem i Serie A, medan man med Zlatan vinner ligan, så betyder det stor skillnad för klubben. Fler biljetter, mera sponsring, fler sålda merchendises i form av tröjor och annat. Om nu klubben tjänar så mycket mer med Zlatan än utan honom, är det inte rimligt att Zlatan tjänar en hygglig andel av dessa pengar? Samma sak gäller i företagsledningar. Om en person är skillnaden mellan succé och fiasko så gör en styrelse klokt i att betala en sådan person en relevant summa. Lämpligt är då att ge honom en fast lön och sedan en rörlig del som beror av resultatet – alltså en så kallad bonus.

Notera att det är styrelsen som rekryterar VD:ar. En styrelse representanter normalt de personer som har sitt riskvilliga kapital insatt i företaget, eftersom styrelsen väljs på stämman. Sätter jag in X miljoner i ett företag och därmed är stor ägare, så verkar detväl rimligt att jag har ett stort inflytande i vem som skall leda arbetet i detta företag, alltså någon jag anser vara lämplig för att skapa mervärde för mig som ägare och för att man skall få maximal utdelning på mitt insatta kapital.

Sossarna och fackföreningsrörelsen konkurrerar ju som tidigare sas också på denna marknad med bolag som AFM. För att rekrytera räcker det sannolikt inte att leta efter folk där meriterna är kall och ekonomisk återhållsamhet – det är vettigare bättre att leta efter folk som kan göra ett bra jobb. Om det är personer som också känner uppdraget som ett kall och är återhållsamma är det väl bara att gratulera, men man kan inte leta efter detta i första hand.

Slutsatsen blir nu att arbetarrörelsen måste förklara spelreglerna på arbetsmarknaden för sina medlemmar och att substituerbarheten är en viktig parameter, vilket så klart är svårt för en rörelse där medlemmarna i stor utsträckning faktiskt har utbildning som gör att de i mångt och mycket går att byta ut mot en annan person med motsvarande arbete. Det finns så klart kompetensskillnader bland murare, men inte så stor att det är en fundamental skillnad för Skanska om man väljer Andersson eller Bengtsson.

Så länge insikten om hur marknadsekonomins spelrelger gäller företagsledningar och att löneskillnaderna därför är som de är så kommer debatter som AMF debatten att komma till ytan gång på gång. Så länge vi hör den anklagande frågan hur Carl Henric Svanberg kan tjäna X gånger en person som monterar BTS:er, så länge kommer facket att ha problem med denna frågeställning.