Brukar inte skriva om sport, trots att jag är en genuin sportfåne, men idag gör jag ett undantag. Vi svenskar som älskar längdåkning har gått en golgatavandring under ett otal år. När Torgny Mogren vann 50 km i Holmenkollen 1993 markerade det en slutpunkt på en Svensk epok, och efter detta var det varit Norge för hela slanten.
Under ett antal år hade vi haft Magnusson, Lundbeck, Wassberg, Svan, Mogren och så vidare som hade kunnat upprätthålla en svensk dominans och flera generationsväxlingar utan svackor. Per Elofsson var tronföljaren som skulle fortsätta att föra traditionen vidare och allt verkade som upplagt för att det skulle vara en fortsatt svensk dominans. En dopad tysk spanjor i form av Mühlegg fick i OS Per att gå in i väggen och just där dog Per som elitåkare. Han tömde både sig och en hel nation på energi att vara framgångsrika i skidåkning, övertränade sig och kom aldrig tillbaka.
Visst har vi stuckit upp, visst har vi knipit medaljer men det är inte som självklara favoriter av den typ som axlar favoritskapet, utan vi har varit underdogs som slår till någon gång ibland. Vi har inte haft lag där med flera möjliga medaljörer, utan enstaka favoriter (utan att kanske ens vara redo för denna roll) och ett antal statister.
Detta OS har vänt på steken; både damer och herrar har nu lag som kan prestera. Både damer och herrar har nu självförtroendet att våga vinna.
I ett lopp som jag aldrig kommer att glömma, efter att Alzheimern ätit upp förmågan att minnas mitt eget namn, kommer jag att kunna måla upp loppet i detalj. En klassisk heroisk svensk insats med ett ostrategiskt ryck på tok för tidigt för att hålla (han “sätter färg på loppet” som vi sett så många gånger i friidrotten), uppbackad av två starka “hjälpryttare” som kunde bränna eget krut på att Olsson skulle få chansen att dra ifrån. Det är bara det att när klungan kom ifatt var den liten, innehöll en svensk som hade kraft kvar och den upphunne svensken hade förstått vartåt det barkat och inte bränt allt krut som man annars kunde befarat. Att sätta färg på loppet betydde för ovanlighetens skulle inte att man bränt alla chanser att ha med den intressantare delen av slutställningen att göra.
Jag erkänner utan omsvep; att trycka dit Norge kändes fantastiskt. Segern i sig, men också Norges förlust. Till en början piggar det upp att läsa forumen på vg.no – bitterheten blir energi, men ganska snart börjar det gnaga.
Vi ser här en hord som blivit bortskämd med framgång och där Northug blivit den enda bärare an den norska traditionen på herrsidan och när han fallerar så skäms man inte för att göra ner honom. Northug är en fantastisk idrottsman – en stor atlet. En spurtare av rang, strateg i man mot man och smärttålig som få. Likt Baudelaires albatross skrattas han åt när han för en gång skull fått vika ner sig och det är en skam att hans landsmän behandlar honom så respektlöst.
Den andra kategorin utgår från att det är fusk, på två teman. Doping och ett uppsåtligt stavbrott.
Att doping förekommer vet vi svenskar bättre än de flesta andra. Vår Elofsson knäcktes i konkurrensen med dopade så vi vet. Vi minns väl alla Hemohes skandalen och alla år av misstankar att finnarna använde bloddoping. Jag känner inte till varken svenskar eller norrmän som varken misstänkts eller än mindre fällts för doping, och jag hoppas ju man kan säga att vi har en tradition att tävla rent.
Att Hellner skulle förstört den högra staven för Northug när han rörde lätt vid den vänstra är ju bara dumheter. Det hör ju till spelets regler att den som ligger bakom i suget stannar sig genom att röra sin medtävlares stav. Har man sett EN stafett så har man sett detta massor av gånger.
Vid 1.11.11 sker beröringen
Vid sekvensen direkt efteråt stakar Northug på för fulla muggar
Vid cirka 1.11.20 ser man hatt han tar upp staven och här har något förmodligen hänt, dock i helt ärlig kamp om att positionera sig inför sista uppförsbacken. Northug har inte bytt stav mellan sina händer mellan dessa sekvenser.
Om de norska VG läsarna känner att de behöver en konspirationsteori för att förklara att dom bevittnat punkten för en glansperiod för sitt herrlag, so be it – det bjuder vi på när vi faktiskt tagit över den nordiska längdåkningskronan!
För min del är Northug hjärtligt välkommen till Sverige. Vi har ett härligt lag, med många som tävlar för sig själva och varandra. Och vi har en befolkning som älskar våra idrottare och gläds med dom även om dom skulle råka bli sämre än att dom tog medalj. Kom över – du skulle trivas här och slippa de bortskämda, konspirerande gnällspikarna!
men jag erkänner; det är en gedigen mobil. Snygg, funktionsrik och med de senare mjukvaruuppdateringarna har ju de flesta funktionella argumenten emot den fallit ifrån. Avsaknaden av MMS var ju en hyggligt signifikant brist i mina ögon t.ex. Det som återstår av fundamental kritik är att man väljer AppStore helt och fullt. Ett mobiltillverkaren kontrollerar det utbud som jag kan få tillgång till, baserat på deras moraliska värderingar och där man också tagit hänsyn till att ingen app får stöta sig med mobiloperatörerna som säljer mobilen. Andra kan se kontroll som något bra – ordning och reda. Jag ser det som en frihetsinskräkning. Jag vill välja själv vad jag installerar utan censur från någon, jag vill kunna handla fritt och jag tycker det är förkastligt att jag skall behöva jailbreaka telefonen för att göra det möjligt. En icke jailbreakad iPhone är inget alternativ för mig – det är politiskt omöjligt! Nokia erbjuder Ovi store – men tvingar mig inte till det. Vem som helst kan starta en konkurrent när som helst. DET gillar och respekterar jag!
