Category: Uncategorized

Diskussioner på Internet har ju rätt ofta samma dynamik som skyttegravskrig. Alla gräver sig djupare och djupare ner på sin plats och folk låter motparten prata som en tid där man funderar på vad man själv skall säga istället för att lyssna på vad motparten har att tillföra i diskussionen.

Så för att göra det enkelt för mig själv så tänkte jag försöka etablera en sammanfattande beskrivning här som jag kan referera till fortsättningsvis. Med ny kunskap och nya fakta, är jag absolut beredd att uppdatera denna text.

Till att börja med:

Den politiska skalan – om man utgår från den ekonomiska dimensionen – är från kommunism till vänster (inget privat ägande utan allt är gemensamt) till libertanism till höger (allt är individens – staten är extremt minimalistisk). Socialism till vänster och liberalism till höger.

Vänsterns tanke kring ekonomi är att kakan skall fördelas så jämt som möjligt.

Högerns tanke är hur man skall bara en större kaka, och bygger det på att man skapar incitament till den som är beredd att bidra till kakan och incitament betyder också att man måste acceptera ojämlikhet.

Skatt

Statens intäkter härrör från skatt. Under Gunnar Strängs som Finansminister så höjdes skatten löpande som metod för att få in mer pengar till staten. Det är ju en enkelt lösning.

Det finns två invändningar mot denna utveckling

• Ideologisk – I ett liberalt samhälle står individen i centrum och skatten minskar individens självbestämmande till förmån för staten.

• Ekonomiskt – man kan ju ta ut skatt tills man tagit 100% av inkomsterna och omsättningen. Då är det matematiskt omöjligt att ta ut mer skatt, och i det läget har individen ingen egen inkomst att förfoga över utan är helt utlämnad åt statens transferering för sitt uppehälle. Men det finns problem långt tidiare än detta; Men med utgångspunkten att folk anstränger sig extra när man har egen vinning av det, så tanken är att vid en viss nivå av skatt så slutar man anstränga sig lite extra (eller ännu värre – börjar jobba svart). Detta beskrivs av Lafferkurvan. Alltså – om man nått en viss nivå så får staten in mindre skatt om man höjer skattesatserna.

Mitt eget sätt att beskriva detta är analogin med en dynamo (som motsvarar skatten). Den sitter mot hjulet (omsättningen) och gör att man får ström till lampan (nyttan som staten investerar skatten i). Den skattar röreseenergin (omsättning) och omvandlar den till elenergi (skatteintäkter). Det blir jobbigare att cykla genom att strömalstringen gör det trögare att trampa, men cyklar man i mörker måste man ha ljuset. Skatten skapar en tydlig nytta. Man kan ju tänka sig ett dynamon skall strömsätta fler enheter, men det är här man måste diskussionen om hur last vi skall lägga på cyklisten. Rimligen måste vi nogsamt överväga varje ny belastning vi kräver av cyklisten och bara lägger på last när vi verkligen har en tydlig nytta. Lägg dessutom till att vi deltar i en global cykeltävling. Vi konkurrerar med alla andra cyklister om att sälja våra produkter. Ju mera skatt vi lägger på våra individer och företag, desto högre priser har våra produkter. Det betyder att det finns en stor risk att skatt hämmar vår globala konkurrenskraft och därmed undergräver vår möjlighet att sälja våra produkter och då minskar inkomsterna som vi kan betala skatt med.

Skattebas

För att vi skall ha underlag att beskatta så måste det finnas verksamhet som kan anställa folk. Verksamheter som skapar ett mervärde. Sverige har traditionellt haft få men stora företag. Det är en sårbar strategi. Dom senaste årtionden är entreprenörsanda inte längre fult, och det har blivit beskattningsmässigt rimligt att driva företag. Det skapar många bolag, där en en konkurs inte dödar hela orter.

Men för att folk skall bygga företag måste det finnas en uppsida. Den som riskerar massor måste få lov att vinna. Det måste finnas en klyfta. Samhällsklyftor är absolut inte av ondo, så länge den nedre kvartilen fortfarande lever rimligt.

Sedan:

Det finns medborgare som är närande och sådana som är tärande. Alltså sådana som är nettobetalare och sådana som är en samhällsekonomisk kostnad. Tittar man på den tärande delen så finns det några som är en ren kostnad och sådana som får anses vara en investering.

• Barn och ungdom kostar, men utgör en investering för att förbereda dom för den period när dom skall bli närande.
• Sjuka i arbetsför ålder kostar så klart, men sjukvården skall ju ta dom tillbaka till friska och närande.
• Arbetslösa kostar, men om man kan hjälpa dom till arbete så kan dom åter bli närande.
• Migranter en investering om man kan lotsa in dom till den närande sidan. Här har vi en historik att vara notorisk dåliga och istället blir migranterna en kostnad. Men detta handlar om samhällets förmåga att integrera.

Systemet måste ta hand om sina svaga – både dom som har förutsättningar att bli närande och dom som är permanent tärande. Men samtidigt är det också viktigt att det hela tiden finns ett tydligt incitament att bli närande. Den som inte kan jobba 100% kanske kan jobba 50%. Det får inte vara för bekvämt att vara arbetslös och sjukskriven – man skall vilja jobba. Det skall alltid vara lönsammare att jobba.

Så

• Vi måste ha skatt – ett samhälle som fångar upp den som faller är både anständigt och långsiktigt lönsamt
• Vi skall investera skatten i första hand i att fler skall vara närande och öka deras förmåga att vara närande
• Vi måste se till att vi bara lägger pengar på sådant som verkligen behövs – fundera alltid på vad staten skall göra och lägg om möjligt det på individen. Låt individen i möjligaste mån få behålla sina inkomster och betala sina kostnader
• Tillåt ojämnhet – den som satsat måste få lova att vinna. Detta gäller den som startar och driver företag men också dom som utbildar sig. En komplett jämlikhet är extremt kontraproduktivt.
• Väx kakan – stimulera företagsetablering och att folk jobbar. Fler som jobbar och kanske även jobbar mer är bra för oss alla.

Vi hör ofta folk som klagar på att staten inte betalar något man anser ömmande. Och man vill lösa det genom att “ta pengar från dom rika”.
För att tillämpa logiken enligt ovan så är detta att kissa i byxorna för att hålla sig varm. Man tar risker för att man skall få en fördel om det går bra. Detta är både dom som startar företag och dom som utbildar sig. Hur många kommer starta företag – med den belastning det innebär och där man fortfarande bär konsekvenserna av alla risker – om man inte har en uppsida om det går bra? Vem utbildar sig och drar på sin 400.000 i studieskulder om man får samma lön som den som inte har någon studieskuld? Som land behöver vi både nya företag och folk som investerar i utbildning. Det är så vi konkurrerar med omvärlden. Det kommer startas företag i alla fall och folk kommer utbilda sig men färre och företagen kommer flytta utomlands, liksom dom utbildade. Då står vi där med våra kissiga byxor och undrar vad som hände…

Jag har tidigare varit inne på ämnet att folks önskan att hitta sina “15 minutes of fame”, alltså plats i rampljuset, tar ständigt nya former. Vägen dit var förr att bli hjälte på ett eller annat sätt skapa ett sätt att vinna uppskattning. Det där har efter hand glidit över mer och mer till att folk försöker bli offer eller kränkta (och här finns säkert anledning att fördjupa resonemanget mot bakgrund av #Metoo men det får bli en separat text). Numera är ombudskränkning också en legitim väg in i medierna. Man är inte kränkt själv, men upplever att någon kränker någon annan där ombudet kliver in och gör världen uppmärksam på kränkningen som den kränkta själv inte uppfattar eller bryr sig om.

Kan vi ta detta mot bakgrund av busschauffören som visar porrfilm för mellanstadiebarn? Barnen har så klart “mått dåligt” (ett uttryck som figurerar ofta i sammanhang där det gnälls för att vinna medieutrymme och medlidande). Nu visar det sig att ett barn har satta på en film, och att denna film var en romantisk komedi. Kan vi gå tillbaka till barnen som “mått dåligt” nu. Vem är det som identifierat barnens känsloyttring och gjort sig till tolk för den? Det finns nog minst några vuxna som har skäl att skämmas över sin reaktion.

https://www.svd.se/porrfilm-pa-skolbuss-var-romantisk-komedi

Efter att precis läst Thomas Erikssons Illdåd är jag tämligen skakad. Det är ju så klart fiktion och Eriksson tar ju sig lite friheter när det gäller det juridiska systemet, men en stor del är ju helt korrekt och relevant.

Samtidigt så skriver min gamla lärare Håkan Hydén en artikel om rättssäkerhet, och pekar på vikten av rättssäkerheten för offret, också med utgångspunkt från våldtäkt. Och så  kommer det artiklar om ett fall i Lund där “underförstått medgivande” myntas.

Då blir det ganska många dimensioner att fundera på och det blev ingen sömn förrän sent på småtimmarna.

Hydén kan lätt avfärdas med att rättssäkerhet definitionsmässigt handlar om att skydda medborgare, vars skuld inte är klarlagd, mot statens våldsmonopol. Inget annat. Hydén är faktiskt ute och cyklar. Ensam på en tandem i Sahara. Det tyckte jag nog redan då jag hade honom som föreläsare.

Därefter; låt oss fundera på medgivande.

1) Sverige är ett land med ett antal singlar, och “casual sex”/”one night stand” är inte ovanligt som en direkt konsekvens. Utgång, lite alkohol och sex utan avsikt att inleda en lägre relation. Hur fungerar  dramaturgin? I brist på denna typ av erfarenheter från de senaste decennierna, får jag väl ägna mig åt lite spekulation, men jag har svårt att tänka mig att det ställs en fråga om det skall genomföras samlag och att den besvaras med ett tydligt “ja”. Vi jurister brukar kalla att man agerar på ett sätt som ger anledning att dra vissa slutsatser för att man agerar “konkludent”.

Som när man går in i affären, plockar varor, lägger dom på bandet och betalar, så genomförs en affär med många konkludenta handlingar utan att någon egentligen behöver säga något för att avtal skall komma till stånd.

I denna typ av “sexuella normalfall” är blir det orimligt att tänka sig krav på direkta muntliga accepter, utan även underförstådda bör i normalfallet anses vara ok, för vi kan inte kriminalisera alla dom händelser där samförståndssex uppstår där det enda ledde till det andra och båda var nöjda med detta, trots att det inte förelåg ett uttrycklig anbud och en uttrycklig ren accept.

2) Nu vill inte alla ha sex på det där gamla hetromormativa tvåsamhetssättet (nedan kallat “det normala”), utan det finns helt lagliga dragningar åt flera deltagare, rollspel, rekvisita, samt inslag av våld. Det är lätt förfäras över sådant man aldrig upplevt och inte känner sig dragen till, men rimligen bör ett samhälle låta vuxna människor ägna sig åt precis vad dom vill i detta avseende, så länge det sker frivilligt. Det gamla uttrycket “whatever makes you happy” sammanfattar åsikten att vi alla kan tycka olika och att vi får göra det så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Den som retar sig på att grannens samliv inte följer den egna moraluppfattningen, visar nog mest på problem för denna person och inte grannen.

3) Men, rimligen är det också så att andelen kvinnor som är intresserade att delta i själv i gruppsex själv med flera tidigare okända män är en liten andel av alla kvinnor och rimligen är det så att andelen kvinnor som vill bli misshandlade under samlag är väldigt liten. Den logiska konsekvensen måste då bli att andelen kvinnor som kan tänka sig en kombination måste vara extremt liten.

Dom här tre punkterna leder mig ändå till slutsatsen att domstolar bör fundera över “underförstådda medgivanden”, som resultat av konkludenta handlingar. Ju längre man kommer från den hetronormativa kärnan, (där flertalet ändå befinner sig), desto tydligare bör man rimligen kunna begära att alla typer av medgivanden sker för att den påstådda förövaren skall kunna gjort en skälig bedömning att det fanns samtycke. Det samma med alla typer av våldsinslag; ett nej måste verkligen betyda nej (verbal eller konkludent), om det inte finns en överenskommelse om att det är en del av ett rollspel och att något annat ord skall användas för att avbryta. Man bör aldrig kunna utöva sexuellt våld utan att den underlägsne har någon som helst möjlighet att avbryta.

Jag köper alltså underförstådda samtycken som normalfallet i “One night stand” relationer, men man lämnar “standardförfarande” så är min bedömning att samtycket måste vara oerhört tydligt. Och alla typer förfaranden där det inte överenskommits om “stoppord” måste rimligen ett nej räcka. Det handlar alltså inte om moralisering över andras sexualitet, utan bara en skälighetsbedömning av antagandet att det finns ett underförstått medgivande.

Återkallande av medgivande

När jag inne på ämnet så finns det en annan dimension som också finns med i boken (Läs den!), nämligen medgivanden och återkallanden av medgivande. Så länge akten pågår så kan båda parter när som helst avbryta och om den andra parten inte respekterar detta så är det en kränkning. Det spelar ingen roll hur drivande och eggande det som vill ansluta varit fram till denna punkt, men rätten att avbryta finns och är absolut. Fram till millimeter från mållinjen i ett marathonlopp kan man avbryta och samma gäller här.

Återigen, så fort en skada inträder så förefaller det rimligt att anta att den skadade parten inte är intresserad att fortsätta, och den som ändå då fortsätter bör tveklöst
också automatiskt ägna sig åt en våldtäkt, oavsett om frivilligheten och rollfördelningen sett ut fram till denna punkt.

Även här en skälighetsbedömning; om akten framkallar smärta bör man rimligen kunna ställa extremt stora krav på ett explicit samtycke och inte på ett underförstått. Sex är väl i alla fall i normalfallet ägnat att skapa njutning och inte smärta.

Vilket kön är förfördelat?

Det handlar verkligen inte om detta utan om det är offer eller förövare som har det enklare eller svårare.

Så ser det ut för alla brott, att åklagaren måste bevisa att ett brott utförts. Alltså att förövaren uppsåtligen (eller ibland av grov oaktsamhet) genomför handlingen.

Det Hydén förresten kanske borde mena är en fråga om just detta brott kanske inte bara handlar om uppsåt, utan också effekten hos offret. Brottet rån uppstår till exempel om offret upplever sig som rånad. Den som tar ett kex till bankkassören, visar upp det och säger “detta är ett rån”.

En urspårad nätdiskussion gör att jag måste sammanfatta mig. En nätkompis fick en UC efter att ansökt om att kunna åka med lokaltrafiken i Stockholm och den som fick stryk i diskussionen var WyWallet. Utgångspunkten är att  folk är arga på WyWallet för att dom får en UC hemskickad till sig vid registrerering sig på SLs hemsida. Det är SÅ fel på SÅ många sätt.

Kan vi försöka sammanfatta detta

1) Juridiken

Ett EU direktiv mot penningtvätt har av Finansinspektionen tolkats som att köp även med mobiltelefon omfattas. Det betyder att mobiloperatörerna inte kan hantera köp av andra tjänster än dom rena telekomtjänsterna om dom skall hamna på mobilräkningen. Detta område har ju inte varit helt oproblematiskt sedan tidigare. Företagsabonnemang där man kan köpa påfyllning av barnens kontantkort, köp av choklad i automaten på stationen av sådant som rimligen är privat konsumtion. Svårt att hantera rent skatterättsligt. Det finns alltså någon form av logik att operatörerna inte också vill vara betalningsförmedlare i eget namn. Det man kunnat läsa mellan raderna i pressen är att Telia är den som drivit på starkast. Dom vill det här.

Alltså; köp av annat än telefontjänster måste hanteras av någon annan där operatörerna pekar på 4T solutions, även känt som WyWallet. Ett bolag för betalningshantering som samägs av de fyra mobiloperatörerna.

2) Upphandling

Samtidigt så upphandlar SL och Västtrafiken var för sig en ny betal SMS tjänst.

Vad gäller

• Jag köper kritik mot WyWallet som en oligopolistisk konstruktion, vilket inte rimligen borde vara förenlig med gällande konkurrensrätt.
• Jag ställer kraftfullt upp bakom kritiken att det är konkurrensvidrigt att operatörerna överlåtit 71xxx och 72xxx numren till WyWallet tjänster. Driver denna fråga mot relevanta instanser hos några av operatörerna.
• Det är HELT skumt att man kan SMS-rösta i Melodifestivalen och det debiteras från mobilräkningen, men inte att kan debiterar resan med kollektivtrafiken. Det är mycket i argumenten kring WyWallets skapande som ekar tomma om SMS röstning får fortgå.
• Att man tolkar EU direktivet mot penningtvätt så strängt att SMS biljetter är #fail från Finansinspektionen. INGEN kan dra slutsatsen att maffian skall använda pengar intjänade från prostitution och droghandel till att köpa SMS biljetter. INGEN.
• Att man köper SMS biljetter, reser och får faktura hem i efterhand är ett kreditköp. Alla leverantörer av kredit gör kreditkontroller. SMS biljetter förr omfattades av operatörens kreditkoll, men om en annan leverantör skall ge kredit så vill dom så klart göra kreditkoll. Att man tecknar avtal om att få resa på kredit så är det helt självklart att man kreditkollas. En kreditkoll manifesteras av en UC hem. (UC får här stå för kreditkoll oavsett vilken leverantör av kreditkontroll som nu använts).
• WyWallet förtjänar massor av kritik, men dom är inte inblandade i SMS biljetterna i Stockholm och Göteborg så att hacka på dom i detta sammanhang är helt felriktat.

Man kan på flera olika sätt resa med SMS biljett i Stockholm utan att resa på kredit

• Skaffa ett Access kort och skaffa en reskassa. Det ger fördelen att du inte behöver visa mobilen i den bemannade spärren utan att man kan gå i automatspärrarna.
• Registrera dig på SLs hemsida och ange ett kort. Notera; detta  kan vara både ett kreditkort (där du kreditkollats innan du fick det) men också ett betalkort (där du inte betalkollas innan du får det).

Se SLs villkor här

Hur skulle man gjort rätt

• Upphandling av SMS biljett skulle gjorts så att godtycklig betalningsösning kunde användas.
• Kortnummer (71xxx och 72xxx) skall vara tillgängliga för alla parter som tillhandahåller betalningslösningar.
• Finansinspektionen borde varit tydliga att inte alla mobilköp rimligen borde omfattas av detta rättsområde.

Inser att jag inte diskuterar som folk gör mest.

Att sitta och hålla med varandra är en ohyggligt tråkig form av diskussion. Om alla älter argument som går åt bara ett enda håll så tar jag gärna fram argument som talar för det motsatta. Inte för att djävlas, inte för att provocera, inte för att jag självklart står för slutsatsen som dessa argument talar för utan helt enkelt för att en vettig åsikt har tagit hänsyn till både för och motargument och kommit fram till en slutsats.

Sanningen finns alltid i gråskalan och den som bara resonerar i svart och vitt är blind på något sätt.

Jag kan hålla med om en slutsats men om denna slutsats som byggs upp av argument som är felaktiga, så kan jag angripa argumentet i sig. Det betyder inte att jag självklart tycker att slutsatsen är fel. Fakta måste stämma, logiken måste stämma för annars har argument inget värde för en slutsats.

Alltså;

– Jag tar mig gärna friheten att ta fram argument både för och emot för att nyansera och balansera.

– Jag tar mig gärna friheten att angripa argument som är fel, även om jag håller med om slutsatsen.