Robinson och gruppdynamik

OK, jag erkänner! Jag gillade Robinson från avsnitt 1 år 1 och var starkt kritisk till speciellt Penn-klubbens kritik då. Det är en oerhört spännande inblick i hur grupper fungerar under press och faktiskt mycket lärorikt, även om TV produktionerna naturligtvis vässar allt.

Intressant denna gång var för mig Nina och Kristian; båda spelade paktspel. Kristian gick in som Kristian och spelade spelet som sig själv. När hela Sverige sedan lärde känna Kristian som en genuin skitstövel – förmodligen samtidigt som han själv gjorde det – så opponerade han sig och fick faktiskt plats i media för att värda detta – men inget av det han sa förändrade något. Killen är monumentalt motbjudande. Nina spelade spelet som ett rollspel. Dominerade inte tävlingar med var så smidig att hon hängde med hela vägen tills bara tävlingsresultat man mot man räknades och då höll hon inte längre. Tycker därför att kritiken om att hon inte höll ord missar poängen med Robinson som en tävling.

Det pinsamma blir årets vinnare; den klart svagaste och minst värdiga vinnaren något år (med reservation för att jag inte sett det när det gick på TV3). Genom att vara menlös, sällan en belastning men aldrig någon tillgång och definitivt alltid bara utfyllnad så gled hon igenom hela vägen. Vill här absolut rekommendera en av mina favoritböcker – Ben Eltons “Nattgästen”, som illustrerar hur beige vinner och det är tråkigt!

Ett förslag till kommande år är att varje gång låta örådet rösta ut två deltagare. Dessa får sedan tävla om att vara kvar (som Erik Billing och Jarmo gjorde i år). På så vis kan den värdige vinnaren alltid rädda sig kvar och den som hänger löst har då valet att rösta på den som man bör kunna slå i en duell eller den som är ett stort hot. Skulle faktiskt skapa en extra dimension åt dramaturgin!