Category: integritet

Politik är konsten att välja ståndpunkt mellan motstående intressen. Dra en gräns i en gråskala där extremerna kanske har företrädare och nationen måste välja väg. Om vägvalet är förutsägbart baserat på partiets ideologi så fungerar den representativa demokratin; jag har röstat på en ideologi utifrån hur jag förväntar att den skall agera i frågorna jag prioriterar.

Under ganska lång tid så hade vi två politiska block i Riksdagen som hade konsensus kring få frågor, men där ståndpunkterna kring personlig integritet vs övervakning var i tydlig harmoni. Folkpartiets Johan Pehrson och Thomas Bodström utgjorde axeln som säkrade att Sverige skulle prioritera övervakning över integritet. Det fanns ingen som förordade integriteten. I valet mellan integritet och övervakning så valde båda blocken övervakning. Skräcken för pedofili och terrorism gav carte blanche åt all typ av integritetskränkande övervakning. I detta politiska vakuum hittade Piratpartiet sitt väljarstöd, även om i ärlighetens namn nog möjligheten att fildela  utan risk för repressalier väl var viktigare än principfrågan för stora delar av deras väljarbas. Jag själv chockerades av den liberala ambivalensen – om man ideologiskt har individen i fokus, hur kan man prioritera övervakning till vilket pris som helst?

Skall vi försöka se lite nyktert på denna fråga? Är det orimligt att rättsvårdande myndigheter har möjligheter att göra brottsundersökningar på sätt som är effektivt och samhällsekonomiskt billigt? Nej det är absolut inte orimligt. Är det rimligt att medborgarna kan utgår från att man inte slentrianövervakas och att vi på så vis öppnar för ett sluttande plan där verklig massövervakning är möjligt? Det är inte bara rimligt – det måste vara en självklar utgångspunkt i varje demokratiskt samhälle. Samhället skall lägga sig i medborgarnas liv bara så mycket som behövs för att utföra sitt uppdrag.

Teleoperatörerna loggar trafik – och har alltid gjort – för att kunna fakturera sina kunder, och underlaget som behövs för att fakturera kunderna måste man enligt bokföringsreglerna behålla i tio år. Andra regler kräver gallring efter viss tid, och man kan fråga om Lex Specialis på området överrider bokföringsreglerna. Faktum kvarstår – ingen operatör slänger underlaget frivilligt, men ingen operatör delar med sig av underlaget till utomstående.

Är det rimligt att myndigheter får tillgång till underlaget? Om du frågar mig är det helt rimligt, men det måste ske på premisser som liknar uthämtande av patientjournaler. Uttag måste loggas och uttag skall bara kunna ske efter beslut av Åklagare. Uttag utanför reglerna är att betrakta som dataintrång. Alltså helt analogt med hur patientjournaler hanteras.

Vi vet vad som är svart och vitt i denna fråga – det politiska ansvaret ligger i att definiera exakt viken nyans av grått som skall gälla i Sverige.

Jag påkallar här ett upprop för ett behov av en integritetslag. En lag där den enskilde i relation till myndigheter tillförsäkras ett skydd för uppgifter som insamlas om denne och myndigheter bara får tillgång till den “on a need to know basis” i varje enskilt fall. En lag som definierar att uthämtning skall loggas och rättfärdigas med åklagarbeslut/domstolsbeslut. Med en sådan lag på plats kan man också – mot relevant ersättning – ställa krav på privata aktörer att etablera gränssnitt mot rättsvårdande myndigheter för uthämtning. Inte bara teleoperatörer, utan kanske kortbolag och andra aktörer med kontroll över stora dataflöden om sina kunder.

Så får vi effektiv brottsbekämpning men på ett sätt där intrången är motiverade och godkända på en nivå ovanför polisens operativa nivå. Och där det inte kan ske slentrianmässigt.

PS: Och NEJ, FRA bedriver en annan typ av verskamhet som inte ryms under mitt förslag.