Övervakning, personlig integritet och tusentals nyanser av grått

Î

Politik är konsten att välja ståndpunkt mellan motstående intressen. Dra en gräns i en gråskala där extremerna kanske har företrädare och nationen måste välja väg. Om vägvalet är förutsägbart baserat på partiets ideologi så fungerar den representativa demokratin; jag har röstat på en ideologi utifrån hur jag förväntar att den skall agera i frågorna jag prioriterar.

Under ganska lång tid så hade vi två politiska block i Riksdagen som hade konsensus kring få frågor, men där ståndpunkterna kring personlig integritet vs övervakning var i tydlig harmoni. Folkpartiets Johan Pehrson och Thomas Bodström utgjorde axeln som säkrade att Sverige skulle prioritera övervakning över integritet. Det fanns ingen som förordade integriteten. I valet mellan integritet och övervakning så valde båda blocken övervakning. Skräcken för pedofili och terrorism gav carte blanche åt all typ av integritetskränkande övervakning. I detta politiska vakuum hittade Piratpartiet sitt väljarstöd, även om i ärlighetens namn nog möjligheten att fildela  utan risk för repressalier väl var viktigare än principfrågan för stora delar av deras väljarbas. Jag själv chockerades av den liberala ambivalensen – om man ideologiskt har individen i fokus, hur kan man prioritera övervakning till vilket pris som helst?

Skall vi försöka se lite nyktert på denna fråga? Är det orimligt att rättsvårdande myndigheter har möjligheter att göra brottsundersökningar på sätt som är effektivt och samhällsekonomiskt billigt? Nej det är absolut inte orimligt. Är det rimligt att medborgarna kan utgår från att man inte slentrianövervakas och att vi på så vis öppnar för ett sluttande plan där verklig massövervakning är möjligt? Det är inte bara rimligt – det måste vara en självklar utgångspunkt i varje demokratiskt samhälle. Samhället skall lägga sig i medborgarnas liv bara så mycket som behövs för att utföra sitt uppdrag.

Teleoperatörerna loggar trafik – och har alltid gjort – för att kunna fakturera sina kunder, och underlaget som behövs för att fakturera kunderna måste man enligt bokföringsreglerna behålla i tio år. Andra regler kräver gallring efter viss tid, och man kan fråga om Lex Specialis på området överrider bokföringsreglerna. Faktum kvarstår – ingen operatör slänger underlaget frivilligt, men ingen operatör delar med sig av underlaget till utomstående.

Är det rimligt att myndigheter får tillgång till underlaget? Om du frågar mig är det helt rimligt, men det måste ske på premisser som liknar uthämtande av patientjournaler. Uttag måste loggas och uttag skall bara kunna ske efter beslut av Åklagare. Uttag utanför reglerna är att betrakta som dataintrång. Alltså helt analogt med hur patientjournaler hanteras.

Vi vet vad som är svart och vitt i denna fråga – det politiska ansvaret ligger i att definiera exakt viken nyans av grått som skall gälla i Sverige.

Jag påkallar här ett upprop för ett behov av en integritetslag. En lag där den enskilde i relation till myndigheter tillförsäkras ett skydd för uppgifter som insamlas om denne och myndigheter bara får tillgång till den “on a need to know basis” i varje enskilt fall. En lag som definierar att uthämtning skall loggas och rättfärdigas med åklagarbeslut/domstolsbeslut. Med en sådan lag på plats kan man också – mot relevant ersättning – ställa krav på privata aktörer att etablera gränssnitt mot rättsvårdande myndigheter för uthämtning. Inte bara teleoperatörer, utan kanske kortbolag och andra aktörer med kontroll över stora dataflöden om sina kunder.

Så får vi effektiv brottsbekämpning men på ett sätt där intrången är motiverade och godkända på en nivå ovanför polisens operativa nivå. Och där det inte kan ske slentrianmässigt.

PS: Och NEJ, FRA bedriver en annan typ av verskamhet som inte ryms under mitt förslag.

Copyswede bedriver beskyddarverksamhet

I restaurangbranschen förekommer att den organiserade brottsligheten lovar att skydda restaurangägaren. Skyddet utgörs av att brottslingen lovar att inte själv sabotera för restaurangägaren, men också skydd mot andra som kommer i liknande ärenden.

I någon form av teoretisk modell kan man säga att det rör sig om en relevant tjänst som köps, men i ett fullt ut fungerande samhälle skall det inte finnas någon hotbild att skydda sig emot så praktiskt sett är detta bara en form av utpressning. Den är illegitim och bör bekämpas med alla till buds stående medel.

Det är därför närmast chockerande att Copyswede bedriver en helt jämförbar verksamhet i relation till branschen för lagringsmedia.

I en form av teoretisk verklighet så kan man hävda att all lagringsmedia kan användas för att lagra upphovsrättsskyddat material. Du har rätt att kopiera för privat bruk och genom en avgift på media så skall upphovsmännen få en intäktskälla också för denna lagliga lagring. En bieffekt är så klart att all kopiering med en olovlig förlaga (piratkopiering) taxeras på samma  sätt, vilket Copyswede är väl medvetna om och sannolikt också anser vara det primära målet. Den underliggande legitima tjänsten är en försvinnande liten del av det dom tar betalt för. Precis på samma sätt som “beskyddarna”.

Problemet är att man måste betala samma avgift också för media som man har till allt annat som inte alls berör Copyswede. Man lagrar bilder man tagit själv (som man sparar på flera diskar för att inte riskera ett en trasig hårddisk förstöra alla bilder man någonsin tagit), man lagrar video man själv spelat in digitalt och filmerna är stora, man använder USB minnen för att få med sig viktiga dokument och så vidare. Många kommer alltså att betala stora pengar för att lagra data man själva producerat, och som ingen rimligen kan förvänta sig en upphovsrättsligt motiverad intäkt.

På ett maffialiknande sätt vill Copyswede nu förmå handlarna att betala för att man säljer lagringsmedia. Det är en förfelad utveckling bara värdig en stat som inte har något att anmärka på denna typ av beskyddarverksamhet och den typen av stat har jag inget förtroende för.

Apple och dess app-monopol

Till min stora glädje ser jag att den danska EU parlamentarikern Bendt Bendtsen från Det Konservative Folkeparti på EU nivå nu vill driva frågan att Jailbreak skall vara tillåtet

Jailbreak är sannolikt ett brott mot Apples användarvillkor, och för att lyckas måste man undersöka och “reverse engineera” delar av systemet, hitta en svaghet och hitta ett sätt att exekvera kod som använder sig av denna svaghet. För att göra jailbreak tillåtet måste Apple förbjudas att använda begränsande avtalsvillkor men man måste också göra reverse engineering explicit tillåtet. Att bara tillåta implementation av jailbreak blir delvis poänglöst om Apple fortfarande kan juridiskt angripa den som utvecklar själva jailbreak mekanismen.

Personligen ser jag inte värdet i av att jailbreak per se skulle vara tillåtet, utan poängen är att man vill uppnå det som uppnås genom jailbreak, nämligen att du kan installera program som inte tillhandahålls via Apple. Det vill man eftersom

a) man inte vill vara beroende av att Apple accepterat ett visst program och

b) man vill det för att man vill att det skall finnas distributionskonkurrens, och därmed också priskonkurrens.

Alltså;

Det hade varit bättre om Bendt Bendtsen hade inriktat sig på att se till att Apple inte tilläts ha ett distributionsmonopol för Apps, så hade han adresserat den juridiska knäckfrågan istället för en följdsjukdom till själva grundproblemet.

Positionering …

Mobiltelefonleverantörerna har ju nyligen påkommits med att båda lagra positioneringsinformation, vilket är en stor sak i stora delar av världen.

Precis på samma sätt som Konkurrensverket inte tog tag i frågan om Apples missbruk av dominerande ställning vad avser att man tekniskt och juridiskt blockerar konkurrerande Appstores, så tar nu Datainspektionen inte tag i denna.

Mera om Apple och Konkurrensverket

I December skickade jag in min anmälan mot Apple för missbruk av dominerande ställning. handläggaren (Peter Delen, 08-700 16 34) meddelade att man själva avgjorde vad som skulle tas upp och att detta inte skulle behandlas.

Konkurrensverket uttalar sig inte om rättsliga sakförhållanden i ett enskilt ärende där frågan inte närmare har utretts av oss. Däremot i förekommande fall ge viss generell vägledning. Det är Konkurrensverketsom i varje enskilt fall bedömer om den fråga som anmäls ska granskas vidare.

Mot bakgrund av dina synpunkter vill jag framhålla följande. Såvitt jag förstår finns det inte något uttryckligt hinder för ett företag att välja som strategi att vertikalt integrera sig. På vissa områden såsom ”smarta telefoner” har företagen uppenbarligen valt olika affärsstrategier. En annan viktig omständighet från konkurrenssynpunkt är om det förekommer utestängning av de företag som tillverkar applikationer (”apps”), dvs. att de skulle förvägras att leverera sina lösningar till ett eller flera företag. Några sådana uppgifter har vi inte tillgång till. Mot denna bakgrund saknas tillräcklig grund för oss att närmare utreda de omständigheter som du framfört.

Mitt svar blev detta:

Jag tolkar svaret som att KKV ställer krav på att det finns exempel på att någon nekats tillgång.

Normalt kan det säkert anses uppfyllt genom att anmälan görs av en part som är berörd, vilket inte gäller mitt fall där jag pekar på en principiell brist på konkurrens i strukturen utan att själv vara en drabbad part.

Är KKVs bedömning att den drabbade appen i så fall måste ha en anknytning till Sverige (=KKVs jurisdiktion)?

Noterade nyligen förresten en Gartner rapport som uppskattar marknadsvärdet på App marknaden (totalt) till 15 miljarder USD för 2011.

Nedan är fall för Apple av olika skäl vägrat Appar tillgång till App store:

Först – Adobe får inte leverera Flash till IOS bestyckade enheter. Vidare;

1) Apple vägrar en tidnings app nät denna handlar om Android:

http://www.mobil.se/nyheter/android-tidning-stoppad-i-app-store-1.378906.html

2) Apple vägrar Spotify (detta har löst sig):

http://www.mkse.com/2009/08/16/apple-godkanner-inte-spotify-iphone-app/

3) Apple vägrar Danska Ektrabladets App baserat på nakenhet

http://www.blf.se/sv/nyheter/oevriga-nyheter/523-apple-i-brak-om-extrabladets-laettklaedda-damer-tidningen-qbara-naboens-smukke-datterq.html

En delmängd – som sannolikt inte faller inom KKV:s jurisdiktion är yttrandefrihetsdimensionen:

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/apples-makt-begransad_5903303.svd
http://lasseedfast.wordpress.com/2010/12/29/debatt-om-censurerande-ipad-avtal-svar-att-fora/

4) prylportalen.se har exempel på sju apps som förbjudits:

http://www.prylportalen.se/nyheter/fran-tuttar-till-torrents-7-forbjudna-iphone-program-1.99788.html

5) kristen app (namnet återges inte, men journalisten bör kunna lämna detaljer)

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237368

6) Google latitude (sedermera löst)

http://juabjab.blogspot.com/2009/09/apple-forbjod-var-app.html
http://news.cnet.com/8301-30685_3-20025433-264.html

7) Google talk (en intressant artikel generellt i ämnet)

http://news.cnet.com/8301-13579_3-10315328-37.html

8) Wikileaks app var godkänd med detta återkallades

http://news.cnet.com/8301-13579_3-20026271-37.html

9) manhattan Declaration.org – anti-gay app

http://news.cnet.com/8301-13579_3-20024274-37.html

10) Ett program som emulerar den gamla datorn Commodore 64

http://www.forevergeek.com/2009/06/c64_emulator_for_iphonerefused_by_appstore/

11) Mera bakgrund

http://news.cnet.com/8301-27076_3-20015987-248.html

Jag hoppas dessa tio exempel tydligt visar att det finns massor av exempel på Apps som refuserats. Som jag också var tydlig med i min initiala inlaga så är dom därmed juridiskt och tekniskt förhindrade att göra sitt alster tillgängligt eftersom Apples produkter är låsta för alla försök att installera mjukvara som inte auktoriserats.

Mitt mail blev registrerat, men det föranledde inget ärende och därmed inte heller något diarienummer enligt detta svar:

Tack för dina kompletterande synpunkter. För din information vill jag klarlägga att vi i varje enskilt fall självständigt avgör om den fråga som anmäls till oss ska granskas närmare eller inte. Till stöd för våra prioriteringar finns en generell policy som bland annat utgår i från en bedömning av hur allvarligt det påstådda problemet eller företeelsen är. I ditt fall gör vi bedömningen att det saknas tillräckliga skäl för att initiera en utredning från vår sida. Därmed finns heller inget motiv för oss att diarieföra din e-post (jfr din fråga om referensnummer). De e-postar som kommer in till Konkurrensverket blir dock allmänna handlingar och hålls därför ordnade av oss.

 

Assange gripen …

Demokrati är en krånglig sak, på samma sätt som integritet.

Dom är fenomen som aldrig kan vara helt absoluta – det måste finns ramverk som kanske begränsar.

Vår demokrati bygger på valkretsar och vi har en undre gräns för representation. Det betyder att den som har anhängare nog att uppnå 1/349 del av antalet röster inte blir representerad.

Yttrandefriheten var tidigare absolut. Man fick publicera vad man ville men naturligtvis med konsekvenser för den som publicerade något olagligt. Friheter får inte inkräkta otillbörligt på andras friheter. Förtal, hets mot folkgrupp och annat är olagligt, men också rimligt.

Offentlighetsprincipen är en grundläggande princip – allt som staten producerar är en allmän handling och allt som inte beläggs med sekretess är också en offentlig handling. Motsvarande princip finns inte i alla länder och även inom EU har man stött på problem med att denna transparens inte fanns naturlig och självklart för alla.

Vår demokrati bygger på en maktdelning mellan den lagstiftande makten (riksdagen), dem dömande makten (domstolarna) och den granskande makten (journalister). Journalister förväntas i sitt DNA ha inprogrammerat att alltid bevaka och granska. Att gräva där det luktar och exponera det som makten vill gömma. Det gör man inte för att gotta sig i avslöjanden (på det sätt som tabloider misstolkat sitt uppdrag) utan för att vi vet att makt korrumperar och utan någon som granskar så riskerar vi hänfalla åt korruption.

Men vem granskar granskaren? Jo granskaren själv! Genom en fri press som granskar makten, så granskar dom både den lagstiftande, dömande och andra representanter för den granskande makten.

Vad som hänt i fallet Wikileak är att vi fått en global spelare, en tredje statsmakt på global nivå, och det blir helt uppenbart att den tredje statsmakten lokalt faktiskt förslappats till oigenkännlighet. Wikileak gör ju det vi vill att media skall göra. Alltså mycket mindre att rapportera om intima detaljer avseende årets Idoldeltagare och mycket mera att se på makroperspektivet. Delar av världspolitiken är tveklöst korrupt. Norges köp av stridsflygplan är ett exempel där faktisk prestanda inte spelade roll utan beslutet var baserat på andra, helt informella grunder. kriget i Irak startades utan sakliga skäl och genomförs på ett sätt som delvis strider mot internationell lag. Internationell lag blir ju meningslös om den bara gäller mindre stater.

För mig är hela Wikileak affären en fråga om vi tror på ett fritt och öppet samhälle, eller ett där Whistleblowers fängslad, trafik övervakas, uttalanden censureras och där internationella lagar och regler bara gäller vissa. Kommersiella krafter fegar ut – EveryDNS, Amazon, Paypal, Mastercard med flera – och visar att CSR strävanden bara är tomma ord. Politiker vill använda sitt politiska inflytande till att täcka över det som luktar illa istället för att hålla rent.

För mig är det obegripligt att teaparty rörelsen vill ha en minimalistisk stat men samtidigt strävar efter diktatoriska inskränkningar på yttrandefriheten. Det går inte ihop.

Det är här goda krafter måste förena sig – erbjuda serverkapacitet, bidra ekonomiskt och tala ut på dom forum man ha tillgång till. Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

“In a free society, we are supposed to know the truth. In a society where truth becomes treason, we are in big trouble.”

Har mannen aldrig hört talas om proportionalitet?

Fick mig tillsänt en artikel med en kritisk del i mitten:

Ett dokument från justitiedepartementet som har läckt ut till P3 Nyheter
visar att polis och åklagare ska kunna få ut abonnemangsuppgifter från
nätleverantörer vid småbrott.

– Vi kan ju inte har en lagstiftning som ställer olika krav beroende på
vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger
polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det
lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och
sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i
justitieutskottet.

Vi kan visst ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på brottet. Den skall föreligga proportionalitet mellan det misstänkta brottet och de tvångsåtgärder som vidtas, så att det inkräktande av den personliga integriteten som sker står i rimlig proportion till det brott man vill klara ut.

Häktning, telefonavlyssning, husrannsakan – alla är tvångsmedel kringgärdade med regler om när de får användas. Speciellt i fallet med husrannsakan ställer man kränkningen av den personliga integriteten mot värdet av att ha tillgång till tvångsmedlet och här är det uppenbart att lagstiftaren drar en gräns. Det är en kränkning vi måste acceptera om brottet är tillräckligt grovt.

Om man vill komma åt ett antal brott genom utökade tvångsåtgärder får man väl justera strafflatituden!