Jag har tidigare tyckt en del om kvotering, och lägger här en bit till i detta pussel
Som hetrosexuell, vit man som är gift och har barn, samt är i ålderskategorin 40-50, förväntas jag ha alla fördelar man kan få och kvotering kan i praktiken bara missgynna mig. Det finns uppenbar risk att jag förväntas tala i egen sak om jag säger något som helst negativ om kvotering. Alla argument om att det är orättvis mot alla som kvalar på egen kompetens att bli misstänkliggjorda som sämre presterande där kvotering varit en förutsättning för positionen, riskerar ju falla platt och antas att de uttalas i egen sak, för att “slippa konkurrens” från strukturellt missgynnade kvinnor.
Låt mig börja med en åsikt; jag tycker att man med fog säga att kvinnor är strukturellt missgynnade. Kvotering av “rättviseskäl” är därför en ståndpunkt jag kan förstå, och i viss mån sympatisera med, men effekterna på de kvinnor som faktiskt kvalar på egna meriter gör att man faktiskt förstör mer än man gör nytta. Man vinner en kortsiktig fördel som är till långsiktig skada. Man kissar i byxorna för att hålla sig varm!
Låt oss därefter lämna rättviseargument i debatten och vidare bland argumenten.
Ett argument som jag håller med om; En grupp fungerar bäst om man har många synsätt, infallsvinklar och kompetenser representerade. Det är här jag tänkte gräva vidare idag.
Det som formar oss som individer är traditionellt definierat med termerna arv och miljö.
Kön är bevisligen arv – därom kan ju inte råda något tvivel, men det intressanta blir sedan nästa logiska steg:
– Vilka synsätt, infallsvinklar och kompetenser är genom arv hänförliga till kvinnor i deras egenskaper som kvinnor?
– Om det är egenskaper som är hänförliga till miljö så finns det ju ingen anledning att söka just en kvinna för då kan ju en man lika gärna förvärvat dem, eller hur?
Med min militantfeministiska gamla kollega hade jag vid några tillfällen diskussioner om manliga och kvinnliga förmågor. Hon avvisade kategoriskt empati och simultankapacitet som kvinnliga förmågor, samt att all forskning gav vid handen att det inte fanns några genetiska skillnader som skulle förklara detta utan att det bara var resultat av miljö i kombination med fördomar. Jag vet inte om hon har rätt och har ingen tillgång till att söka i forskning på området, men låt oss anta att hon har rätt – det slår ju undan benen för argumentet att kvotering skulle leda till en mångfald avseende synsätt och kompetenser. Om hon har rätt skall man leta efter en empatisk person – inte just en kvinna. Det utesluter så klart inte en kvinna, men det behöver inte heller med nödvändighet vara en kvinna.
Slutsatsen är om argumentet för kvotering är att man uppnår en sund mångfald, är faktiskt oförenligt med ståndpunkten att vi är genetiskt jämlika och att könsskillnader är bara en social konstruktion. Antingen så är egenskaper genetisk betingade till kön eller så är mångfaldsargumentet bara nys – båda kan logiskt sett inte gälla samtidigt!