Upphovsrätt

Mot bakgrund av rättegången mot The Pirate Bay diskuteras ofta frågan om upphovsrätt, men ofta med utgångspunkt i hur den skall upprätthållas och motståndet mot dessa åtgärder. Ganska sällan kommer det till stånd en diskussion om upphovsrättens kärna; varför har vi den?

Om man börjar med den ännu större frågan – varför har vi ett samhälle och var tjänar regler till, så finns det gott om litteratur i ämnet. Lite populärvetenskapligt kan man väl säga att genom att vi som människosläkte organiserat oss i form av samhällen, fördelat arbetsuppgifter och kunnat specialisera oss att detta varit grunden i vår utveckling. Om man strävar efter en ”nattväktarstat” som bara hanterar de basala funktionerna eller ett samhälle dit vi överlåter huvuddelen av alla funktioner man kan tänka sig beror på politisk grunduppfattning, men att vi skall strukturera oss för det gemensamma bästa förefaller de flesta vara överens om.

En juridisk grundtes är att ”Land ska skall med lag byggas”. För att skapa samhällen behöver vi gemensamma regler att förhålla oss. Reglernas syfte skall alltså vara samhällets bästa, alltså att säkra samhällets bestånd och utveckling.

Tittar man på upphovsrätten så ger den skydd åt vissa immateriella produkter. Dessa verk har ofta som utmärkande drag att produktionskostnaden för ett nytt exemplar är förhållandevis låg men investeringen i tankekraft som rimligen krävs för det själva verket måste kunna täckas för de exemplar som framställs, i den mån immaterialrätten ingår i en kontext av näringsverksamhet. Applicerar man ekonomiska begrepp på området så kan man säga att det görs en investering (CAPEX) och kostnad för exemplarframställningen utgörs av en löpande kostnad (OPEX). I egenskap av en som till vardags arbetar inom telekom sektorn är hisnande investering och försumbar marginalkostnad vardagsmat. Det ligger i samhällets intresse att säkra att CAPEX kan skrivas av på en rimlig tid för att det skall kunna finnas incitament att dessa produkter framställs. Därför är en skyddstid på immateriella produkter i linje med samhällsintresset.

Hur lång bör då en sådan tid vara? Det är inte så att det finns en tydligt och enkelt svar på den frågan i form av ett visst antal år, men idag har vi 70 år från upphovsmannens död som grundregel. Innan Sveriges inträde i EU var denna tid 50 år och upphovsrättslobbyn strävar efter att utöka den ytterligare. Nyligen aktualiserades ett förslag att utöka skyddet för musik till 95 år.

Praktiskt betyder det att:

Karin Boyes böcker blir tillgängliga för vem som helst att reproducera i vilken form som helst 2016, Disneys film Snövit, släppt 1937 blev tillgänglig 2007 och Beatles första stora hit, ”Love me do” blir fritt tillgänglig 2032. Detta är verk av bestående värde som läses, tittas och lyssnas på även idag.

Mera tveksamt blir det ju om man tittar på datorprogram. Microsoft Windows 3.1 släpptes 1992 och blir då tillgängligt 2062. Microsoft Windows 2000 släpptes 2000 och blir enligt samma logik tillgängligt 2070. Men Microsoft åtar sig bara support på Windows 2000 fram till 2005 enligt företagets ”Windows Life Cycle Policy”.

Ett antal hemdatorer har passerat revy under åren; Commodore64 var en dator som såldes i på den tiden imponerande 17 miljoner exemplar mellan åren 1981 och 1994. Ambitiösa samlare har försökt skapa databaser över alla spel som släpptes till plattformen och i dagsläget är över 10.000 identifierade. Inget av dessa spel kommer att vara juridiskt möjligt att kopiera innan (2052). Möjligen kan man tillämpa den 50 års regel som gällde i Sverige under den period då spelen släpptes (argumentation att ny lagstiftning inte skall få retroaktiv verkan), men vi pratar fortfarande om ytterligare 30 års skydd för programvara som tillverkades för en dator som inte nyproducerats sedan 1994 och där i princip all lansering skedde på magnetisk media, vilket enligt alla kända undersökningar inte håller 50 och då än mindre i 70 år.

Disneys filmer, Boyes böcker och Beatles musik är kanske som vin man lagrar för att låta tiden ta fram ytterligare nyanser och djupare karaktär. Kanske de vinner på att konsumeras långt efter produktionstillfället men förr eller senare blir allt vin till vinäger och rimligen bör det samma gälla i princip alla immateriella verk också.

Datorprogram är snarare som mjölk – det som inte konsumeras innan bäst före datum och då högst några dagar efter att förpackningen öppnas gör man bäst i att inte dricka alls.

Så klart vill arvingar till Disney, Boye och de ännu levande Beatelsmedlemmarna (samt Johns arvingar) – eller vem som nu äger rättigheterna – att produkterna skall fortsätta generera intäkter. I fallet Disney är det företagsekonomiskt helt självklart att man skall bedriva en aktiv lobby för i princip oändliga rättigheter.

Till detta resonemang måste också ställa frågan om derivatverk. Inom musiken är remixar, samplingar och andra verk som bygger på det som andra gjort en stor uttrycksform. Disney är duktiga på att själva digital restaurera sina egna gamla filmer, men många verk skulle kanske må bra av att kvalificerade personer kunde göra det samma med andra filmer utan att riskera drunkna i en tung rättighetsbyråkrati. Praktiskt sätt uppstår en undergroundverksamhet där derivatverk hanteras utan att någon frågas om lov, eftersom det inte är praktiskt möjligt att som hobbyist hantera rättighetsfrågan (varken juridiskt eller ekonomiskt). Jag är övertygad om att det finns en kår med människor som skulle vilja kunna producera derivatverk men där rättighetsfrågan tvingar dem under ytan. Här finner vi det motstående intresset – det finns ett samhällsintresse av av folk kan bygga sin verksamhet på det som producerats förr. Om det blir kommersiellt och juridiskt för tungt så kommer denna marknad inte att uppstå och det är kontraproduktivt.

Mot bakgrund av dessa exempel måste man då ställa sig frågan om samhällsintresset för skydd. Varför skall samhället juridiskt skydda dessa verk som dessa? Förklara gärna för mig hur det är i linje med samhällsnyttan att personer likt huvudpersonen i Nick Hornsbys ”About a boy” lever på det som kan beskrivas som ett upphovsrättsligt apanage från rättigheterna till den julvisa hans far skrev.

Det är för mig helt uppenbart att upphovsrättslobbyn har varit framgångsrika på ett sätt som inte gynnar samhällsintresset. Det är av stor vikt för det allmänna rättsmedvetandet att en rättighet inte i något fall kan täcka en period bortom den ”kommersiella livslängden” (som jag vill introducera som term). Faktiskt inte ens hela den kommersiella livslängden. En konsekvens måste ju sedan bli att man får definiera juridisk livslängd och att den sannolikt är olika beroende på vilken typ av verk det är frågan om.

Efter att sagt detta, vill jag dock understryka att upphovsrätt fortfarande har ett stort värde och att samhällsnyttan av immateriella verk självklart också måste skyddas. Ju rimligare upphovsrätt vi har, desto större acceptans bör den få. Tveklöst är det så att piratkopiering under skyddstiden är av skada för rättighetshavaren. Hur man räknar ut den är av akademisk betydelse, men den befinner sig på en skala någonstans mellan noll (för den som räknar att marginalkostnaden för exemplarframställningen är noll) och de astronomiska summor som upphovsrättsindustrin presenterar (vilka bygger på att varje kopia istället skulle sålt för fullt pris, vilket naturligtvis är helt orealistiskt). Tonåringar har inte ekonomi att köpa Adobe Creative Suite CS4 för 14.000 kronor + moms och att kalkylera på det är bara dumt, men att den lokala bilmekanikern skulle kunna betala de 3.000 kronor + moms som ett ny Office 2007 kostar istället för att köra med en kopia från The Pirate Bay är också tämligen klart.

Piratkopiering under skyddstiden gör att kapitalkostnaden slås ut på färre exemplar, vilka därmed blir dyrare. Att tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddat material är ett brott är glasklart. Om man gör det via FTP, DirectConnect, BitTorrent, tryckpress, CD bränning eller annat sätt spelar ingen roll – det är likafullt olagligt i större delen av den civiliserade världen. Att hjälpa någon att göra det är därmed lika självklart brottsligt i de jurisdiktioner som har ett medhjälpsbrott.

Den som då förfogar över en tracker (alltså en plats på internet där man kan publicera en referens till filer) skapar förutsättningar för både laglig och olaglig fildelning. Typiskt sätt följer det med en publiceringskanal med ett ansvar för kanalens innehåll. Inom media finns ansvariga utgivare och vi har för forum där användare kan göra inlägg den så kallade ”BBS lagen”. I den BBS lagen skulle kunna vara analogt tillämplig vill jag inte påstå, men det är en intressant vinkel på frågan som en juridiskt möjlig framkomlig väl för att fastslå ett ansvar. Jag är osäker på om det finns krav på uppsåt i BBS lagen, men rimligen bör också vårdslöshet i form av att man underlåter att rensa sitt forum från olagligheter omfattats av lagens straffansvar.

Om jag med ovan slagit fast behovet av en rimligt balanserad upphovsrätt, och att efterlevnaden är av vikt så kommer ytterligare några frågor:

• Tveklöst är det så att folk idag vill lyssna på musik och titta på film i sina bärbara mediespelare, men att det inte går utan att kringgå kopieringsskydd eller andra begränsningar som tillverkarna installerats.

• I vissa fall fungerar originalet inte ens i alla spelare. Kopiorna är sällan eller aldrig behäftade med dessa problem.

• Orginalspelet kräver att man har CD skivan i spelaren när man startar spelet, men kopian har inte detta krav.

• Varför skall jag betala 200 kronor för en CD skiva, där minst 100 kronor går till tillverkning av det fysiska mediet (som jag kan köpa för tre kronor) och distribution via en butik (när jag kan ladda ner via mitt bredband till en marginalkostnad som är noll).

Det är faktiskt så att upphovsrätten inte är relativ utan upphovsmannen har rätt att välja distributionsform. En upphovsman som väljer en gravt undermålig och kostnadsineffektiv distributionsform är likafullt juridiskt skyddad. Att jag inte kan titta på en DVD film på grund av att det inte finns certifierade DVD spelare för operativsystemet på min dator är inte heller det något som ger mig rätt att ladda ner en kopia eller kringgå kopieringsskyddet. Det är ingen mänsklig rättighet att kunna konsumera upphovsrättsligt skyddat materiel, ens om man är beredd att betala för det.

Det är ju däremot helt förståligt att det finns ett publikt tryck för att industrin skall ta fram lösningar som gör en flexibel konsumtion möjlig och att användarens teknikval inte skall sätta stopp för tillgängligheten. Det är ju svårt att acceptera en industri som lägger så stor del av sina resurser på att skydda en förlegad modell och som vill utöka ett skydd som uppenbarligen saknar folkligt stöd redan i dess mindre form, och detta utan att det utifrån framgår att man ens lägger två strån i kors för att produktutveckla.

Det finns gott om folk ute som gärna skulle betala om den det fanns lagliga alternativ. Framgångarna för iTunes bevisar detta med eftertryck. Men industrin måste också förstå att om man tittar på statistik så ser man att för varje dag som går så dör ett antal människor som skulle vara beredda att betala för sin musik och film och under samma period föds ett antal människor för vilka fildelning är metoden för att skaffa film och musik. Inte för att man är skrupelfria utan för att den allmänna rättsuppfattningen för en som aldrig sett alternativet, gör att man inte ens finner det som moraliskt belastande att ladda ner.

Långsiktigt kan industrin alltså inte överleva på att försvara sig juridiskt och att försöka utöka sina rättigheter. Långsiktigt måste man ta steg tillbaka och produktutveckla om man inte skall tappa all legitimitet i relation till sin användarbas. För varje dag som går utan att tydliga steg tas i rätt riktning, så minskar förutsättningarna för att ens språngsteg i rätt riktning skall lyckas. Då återstår bara en total kollaps och att den kommersiella delen av musik och filmindustrin går under. Något nytt kommer då att växa fram, men om vi kan undvika denna typ av kommersiellt svedjebruk vore det faktiskt bra för alla parter.