Pirate’s dilemma och Global Tribes

En av de fantastiska sakerna med Internet är att man kan besöka konferenser på andra sidan jorden om ämnen som intresserar en. En gammal term på området är “global tribes” (globala stammar) där man inte är begränsad av människorna i sin lilla by för att hitta gelikar, utan hela den del av jorden som Internet når blir uppsamlingsområdet för en potentiell bekantskapskrets. Foto i svartvitt, fåglar, släktforskning, vissa modeller av bilar, samlande av datorspel eller vad folk nu kan hitta på att fylla sina liv med finns det kanske få av som handlar sin mjölk i samma konsum som du, men globalt är ni kanske fler än antalet medborgare i ett litet land.

Nu är vi ju i min stam ganska många både nationellt och internationellt – folk som intresserar sig för upphovsrättsfrågor, men kanske inte bara tekniskt juridiskt (även om jag nu råkar vara jurist) utan i ett makroperspektiv – vad är bäst för samhället på lång sikt?

Så jag ber dig verkligen; strunta i att se reprisen av Sex in the City eller samma Seinfelt avsnitt IGEN utan sätt dig framför datorn och kolla ett oerhört relevant inslag i vår gemensamma utbildning, alltså; missa inte denna

Säkra WLAN

Bevissäkring för fildelning avseende centrala tjänster (Som Pirate Bay) relativt enskilda fildelare, skiljer sig så klart mycket åt. I fallet Pirate Bay var bevisfrågorna underordnade – sakfakta låg på bordet, och det kokte ner till ren juridik. I fallet individer är det inte så “enkelt”. Brottet är kanske juridisk enklare, men här är bevissäkringen en nyckelfråga. Hur vet man att det är just personen X som fildelat. Den tekniska möjligheten att mäta når ju tillbaka till en IP adress, och med IPRED kan rättighetshavaren få ut ett personnamn som är hänförlig till denna person. Det är ju så att men stor sannolikhet är det namnet ansvarig för fildelningen, men är säkerheten tillräckligt hög för att uppfylla lagens krav på “bortom allt rimligt tvivel”? Det är min bedömning att så inte är fallet.

Klockor: Alla som samlat ihop bilder på en fest och sedan försökt visa dom i någon form av kronologisk ordning förstår vad jag menar. Klockorna i den tekniska utrustningen (kamerorna) är inte synkad. Den IP adress som min ISP tilldelat mig är oftast baserad på DHCP, alltså dynamisk tilldelning. Om någon vill veta vem som hade en viss IP vid en viss tid så kan ISP:n svara på det, baserat på sin klocka. Om den som ställer fråga är ett rättighetesinnehavare som gjort skärmdumpar vid en viss tid, hur vet man att deras klocka och ISP:ns klocka är synkade?

IP <-> Person: Det finns många faktorer som gör att man inte enkelt kan göra denna övergång; genom funktionen NAT (Netword Address Translation) kan flera datorer dela på en IP adress som man tilldelats DHCP funktionen hos ISP:n. Flera datorer anslutna till ISP:n gör ju att vem som helst av de anslutna kan vara den skyldige. Här finns ju typiskt sett ingen logggning.

IP <-> Person: Den som har en trådlös router kan ju välja att aktivera ett skydd, men alla gör inte det. Då kan man kanske anses vårdslös, men man har inte själv brutit mot upphovsrätten av vårdslöshet utan man har eventuellt möjliggjort att någon annan brutit mot upphovsrätten. Det är så klart inte prövat om denna vårdslöshet skulle kunna anses utgöra ett medverkansansvar. Det är långsökt men inte omöjligt.

Så, om man nu anser att en öppen WLAN router i princip gör det omöjligt för rättighetsinnehavarna att knyta ihop kedjan fildelning <-> IP <-> Person, så är detta intressant att läsa:

Mer än varannan svensk har inte säkrat sitt WLAN

Daniel Westman – knows his shit …

Howdy!

Åsikter om upphovsrätt är ju relevanta, men inte sällan blandas de upp med antaganden om juridik så att resultatet blir en kläggig substanslös sörja som blir svår att bemöta. Det klart lysande undantaget i debatten är Daniel Westman (även om TV4 inte är riktigt säker på vad han heter).

PirateBay

Så kom då till slut domen. 100 sidor dom, men domslut och domskäl. Som de flesta andra med en åsikt i frågan har jag inte läst den, men konsekvenserna kan man ju resonera kring i alla fall.

Upphovsrättslobby agerar inom ett flertal områden och att dörren stängs juridisk är också givet;

  • Man vill belägga att fler handlingar på området genom prejudicerande domar är dokumenterade som kriminella. Här är PirateBay domen av största vikt för dem. Eftersom huvudbrottet är utdelning har man under hela tiden kunnat komma åt den enskilde fildelaren, men det är så klart effektivare att stänga huvudvattenledningen än alla enskilda kranar.
  • För att kunna få fram prejudicerande domar är det viktigt att kunna ha övertygande bevis i rätten, och det är här IPRED (som formellt heter “Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område”) kommer in i bilden. Som jag sagt i tidigare inlägg är bevisvärdet av sådant man kan komma åt utan hurransaken mycket svagt, om man avsert den enskilda användaren.

Det logiska nästa steget är att verka för en blockering på ISP nivå, alltså att våra bredbandsleverantörer skall filtrera. Vi har redan ett sådant filter på plats i dag vad avser barnporr. Ett filter av denna typ är egentligen ett avsteg från den grundmurade demokratiska principen att vi har rätt att uttala oss och säga vad vi vill, men juridiskt får stå till svars för det som sagts. Att staten medverkar till att folk förhindras att säga något kallas censur och förknippas med diktaturer.

Detta filter är ju inget som praktiskt stör någon utan den bisarra lilla skara med denna böjelse, men att filtret finns har brutit den grundlagsskyddade yttrandefriheten och utgör en spricka i denna demokratiska grundpelare. Om alla verktyg finns det nu en uppenbar risk att vi får en ändamålsglidning där filtret också börjar användas på annat och då är man en bra bit in på det lutande plan som slutar i Gerogre Orwells 1984 samhälle.

Att upphovsrättslobbyn kommer att verka i filterriktningen är på något vis självklart eftersom det redan genomförts i Danmark. För min egen del känns det viktigt att därför verka för att filtreringen hanteras som myndighetsbeslut. Dagens hantering kringgås av ett hemlighetsmakeri, det finns ingen insyn i hur det sköts, man kan inte överklaga. Att ECPATs verksamhet är lovvärd är jag den förste att skriva under på men att ECPAT sätter gränserna för svensk yttrandefrihet köper jag inte alls. Det är ECPAT som de facto plockar fram listan på domännamn som skall filtreras. Jag är dock helt säker på att IFPI och BSA och andra kommer att vilka hamna i kategorin som har rätt att leverera in underlag till den listan.

Barnporrfiltret är en åtgärd som syftar till att förhindra något monumentalt motbjudande och kan därför tyckas som lovvärt, men genom det sätt som det är implementerat finns det nu en uppenbar risk att vi får en glidning som gör att vår demokrati blir kringskuren. Det är ingen utveckling vi skall medverka till!

Försäljningsstatistik …

Många företagare sitter på urusel data och fattar urusla beslut. Kanske magen hjälper till men alla som kunnat verifiera magkänslor vet att alla magar tycker inte samma och att fakta spöar magkänsla varje dag i veckan. Som gammal CRM chef på en av Sveriges mobiloperatörer vet jag värdet av och svårigheten att få fram information ur data. Att samla in data, få hög kvalité (= hög tillförlitlighet, annars är jobbet bortkastat) och sedan kunna leverera information i realtid är inte alls snutet ur näsan.

Zappos säljer skor – kolla var deras köpare bor!

Detta är knappast praktiskt relevant, men så klart finns ett Datalager (tillåt mig att säga Datawarehouse, för jag har ju faktiskt träffat Bill Immon) som kan leverera också denna skojtjänst. Detta är ett litet russin i kakan, och så klart är det kakan som imponerar men jag kan inte låta bli att också förundras över russinet 🙂

Idén finns implementerad på i princip samma sätt också av andra

The Book depository säljer sina böcker till dessa destinationer

IPRED och fildelning …

I tidigare text har jag gått igenom rättsläget och synen på upphovsrätt. En annan dimension är ju samhällets insatser för att tvinga till efterlevnad av den lagstiftning som på ett så flagrant sätt lämnat det allmänna rättsmedvetandet långt bakom sig.

Det vi sett sedan tidigare är att fildelning av enstaka filer är ett ringa brott och därmed finns inte förutsättningar för husrannsakan. Detta diskuterades ivrigt för ett antal månader sedan. En bra sammanfattning finns här: Länk

Låt oss nu leka med tanken;

  • Intressenter kan logga fildelare och den upplösning man har är att man kan fastslå vilken IP adress som använts vid fildelning.
  • Genom IPRED lagen kan man begära ut upplysningar om vilken fysisk person som denna IP adress är hänförlig till
  • MEN, den som anklagas kan alltid försvara sig genom att säga att man har ett öppet WLAN där gäster och folk som befinner sig inom radiotäckningen för accesspunkten kan ha utfört fildelningen
  • ERGO; I princip kan man nog trots allt säga att husrannsakan fortfarande torde krävas för att bevisningen skall vara tillräcklig. En någorlunda begåvad fildelare annars kan tämligen enkelt visa att rekvisitet “bortom allt rimligt tvivel” faktiskt inte kan anses uppfyllt eftersom det faktiskt kan finnas många knutna till denna IP adress, både inom och kanske också utom hushållet

För att göra en lång historia kort så tar vi några rekvisit kring husrannsakan;

  • För husrannsakan krävs fängelse i straffskalan
  • Bara grovt upphovsrättsbrott är har fängelse i straffskalan
  • Enstaka filer utför inte grovt brott.
  • ERGO; den som bara delar enstaka filer riskerar inte husrannsakan.

Om man då tittar på tekniker som finns för fildelning så är väl Torrent den som numera först nämns och varje Torrent fil innehåller ju bara information om fildelning avseende ett verk. En fil, ett program, ett musikalbum och så vidare.

Så; min tankekedja är som följer;

  • Ingen fällande dom utan husrannsakan
  • Ingen husrannsakan utan multipla filer utdelade
  • Torrent är bara ett verk i taget
  • Om torrent används för fildelning är möjligheterna att beslå någon med bevisning som räcker för att brottet skall anses vara grovt mycket begränsande. Då måste multipla torrentar analyseras för att hitta IP adresser som förekommer i många.

Tar tacksamt emot synpunkter på detta.

Vanja, Zlatan och arbetsmarknaden …

Svensk arbetarrörelse har av hävd bestått av den oheliga alliansen mellan ett parti och en fackförening, alltså Socialdemokraterna och LO. Förr hade vi kollektivanslutning i kombination med stöd från facket till partiet, vilket betydde att borgliga LO väljare, utan möjlighet att värja sig mot detta, sponsrade (S). Denna regim är lyckligtvis slut sedan många år, men var under många år en stinkande rest av relationerna mellan facket och det statsbärande partiet.

När nu fackföreningsrörelsen blir allt mera kommersialiserad, blir relationerna mellan de två allt svårare att upprätthålla. Facket drivet verksamheter, vilka så klart organiseras som företag och därmed i alla avseenden måste fungera som företag. Man konkurrerar om arbetskraft som företag, vilket inkluderar ledningen. Kampen om arbetskraften i ledningsgrupper sker på en marknad och som alla marknader regleras den av tillgång och efterfrågan, där “varan” är den kompetens man kan köpa och ersättningen är den fasta och rörliga ersättning som ledningen förhandlar sig till.

Parametern efterfrågan är ju lätt att se – det behövs folk för att leda och fördela arbetet i de verksamheter som finns.

Parametern tillgång är svårare. Som alltid är det unikiteten en person har som är nyckeln. Om någon har en unikt kompetens och dokumenterade ledaregenskaper, kanske i kombination med relevant kunskap inom det näringsområde som ett företag arbetar, så är personen värd mycket eftersom en sådan person kan vara skillnaden mellan framgång eller katastrof. Finns det flera likvärdiga personer sjunker priset. Enkel tillgång/efterfrågan.

En person i ledande ställning i ett bolag gör STOR skillnad och analogin med sport är enkel att dra. Om Inter utan Zlatan är topp fem i Serie A, medan man med Zlatan vinner ligan, så betyder det stor skillnad för klubben. Fler biljetter, mera sponsring, fler sålda merchendises i form av tröjor och annat. Om nu klubben tjänar så mycket mer med Zlatan än utan honom, är det inte rimligt att Zlatan tjänar en hygglig andel av dessa pengar? Samma sak gäller i företagsledningar. Om en person är skillnaden mellan succé och fiasko så gör en styrelse klokt i att betala en sådan person en relevant summa. Lämpligt är då att ge honom en fast lön och sedan en rörlig del som beror av resultatet – alltså en så kallad bonus.

Notera att det är styrelsen som rekryterar VD:ar. En styrelse representanter normalt de personer som har sitt riskvilliga kapital insatt i företaget, eftersom styrelsen väljs på stämman. Sätter jag in X miljoner i ett företag och därmed är stor ägare, så verkar detväl rimligt att jag har ett stort inflytande i vem som skall leda arbetet i detta företag, alltså någon jag anser vara lämplig för att skapa mervärde för mig som ägare och för att man skall få maximal utdelning på mitt insatta kapital.

Sossarna och fackföreningsrörelsen konkurrerar ju som tidigare sas också på denna marknad med bolag som AFM. För att rekrytera räcker det sannolikt inte att leta efter folk där meriterna är kall och ekonomisk återhållsamhet – det är vettigare bättre att leta efter folk som kan göra ett bra jobb. Om det är personer som också känner uppdraget som ett kall och är återhållsamma är det väl bara att gratulera, men man kan inte leta efter detta i första hand.

Slutsatsen blir nu att arbetarrörelsen måste förklara spelreglerna på arbetsmarknaden för sina medlemmar och att substituerbarheten är en viktig parameter, vilket så klart är svårt för en rörelse där medlemmarna i stor utsträckning faktiskt har utbildning som gör att de i mångt och mycket går att byta ut mot en annan person med motsvarande arbete. Det finns så klart kompetensskillnader bland murare, men inte så stor att det är en fundamental skillnad för Skanska om man väljer Andersson eller Bengtsson.

Så länge insikten om hur marknadsekonomins spelrelger gäller företagsledningar och att löneskillnaderna därför är som de är så kommer debatter som AMF debatten att komma till ytan gång på gång. Så länge vi hör den anklagande frågan hur Carl Henric Svanberg kan tjäna X gånger en person som monterar BTS:er, så länge kommer facket att ha problem med denna frågeställning.

Bonus

Att man skall ha lön efter arbete finns det väl ingen som tvivlar på. Det är en byteshandel mellan den som vill ha ett jobb gjort och den som är beredd att göra jobbet. I syfte att stimulera den som gör jobbet snabbare eller med viss kvalité så kan ersättningen konstrueras som en fast del och en rörlig del där utfallet av den rörliga delen beror på om resultatet är i linje med det önskade målet frånden som beställer jobbet.

Industrin har sedan många år ett system med ackord som premierar produktivitet, där arbetaren får en bonus om man under en given tid producerar mer än vad som normalt förväntas, vilket gör att företaget får möjlighet till en större intäkt. Ackordet innebär alltså praktiskt sett en vinstdelning med arbetstagaren; om arbetstagaren presterar mer än man kan förvänta så är det rimligt att inte bara arbetsgivaren tar mervärdet av detta utan att en del går tillbaka till den som faktiskt gjort jobbet. Om mervärdet inte delas, vari ligger i så fall incitamentet för arbetaren? Ackord är inget annat än bonus, alltså när man får en rörlig ersättning för arbete utöver det man normalt kan förvänta sig.

Det är min grundmurade övertygelse att väldefinierade bonussystem är bra på många sätt;

  • de entusiasmerar folk att ta ut det lilla extra för det gemensamma bästa,
  • de skapar en större lojalitet med arbetsgivaren när extrainsatser faktiskt ger pengar tillbaka och
  • med bra mål kan arbetsgivaren också styra så att bara arbetsuppgifter som är relevanta ger utfall, vilket rimligen styr hur folk lägger sin arbetstid.

Kan man då få rörlig lön om bolaget går back? Absolut! Om någon ansvarar för ett område där det sker extraordinära förbättringar i relation till uppställda mål finns det inget som hindrar att bonus utbetalas för detta. Fabriksarbetare får ju ackord även om verksamheten går back, så varför inte ledningen?

Kan man dela ut bonus om man sagt upp folk? Absolut! Bland det mest smärtsamma man kan ägna sig åt är att säga upp folk. Kollegor som har sin lojalitet med firman men som på grund av världsläget i allmänhet och inom ens eget verksamhetsområde i synnerhet inte längre kan förses med relevanta arbetsuppgifter och därför måste sägas upp är bland det svåraste men kan utsättas för i en företagsledning. Om en företagsledning gör detta på ett professionellt sätt och lyckas minimera den motivationsförstörande effekten på alla som får vara kvar är i mina ögon värd mer bonus än den som i medgång lyckas trycka ut lite extra ut organisationen.

I grunden är bonusdebatten bara delvis en fråga om rörlig ersättning. Det är snarare en diskussion om löneklyftorna i samhället och blottlägger det som i alla fall förr sades vara en svensk nationegenskap – den svenska avunden!

Intressanta artiklar i ämnet;

Därför får du gilla bonus

Sluta mobba rörlig lön