Demokrati är en krånglig lösning. Inte nog med att det är så många som får lov att tycka, utan det är också så att alla dom som tycker “fel” får tycka det dom gör helt ostraffat. Inte nog med det, yttrandefriheten gör också att dom också får ge uttryck för sina “felaktiga” åsikter, även detta helt ostraffat. Nu är vi dock en hygglig majoritet som håller med Churchill om att demokrati är den minst dåliga av alla styrelseformer för ett land och demokrati utan yttrandefrihet är faktiskt en skendemokrati. Utan yttrandefrihet – ingen äkta demokrati!
Presstöd finns för att värna om yttrandefriheten. 1965 började staten subventionera pressen för att säkra att pressen finns kvar och bromsa den utveckling av tidningsdöd som börjat. I direktiven till den senaste utredningen (Presskommittén 2004 – betänkande publicerat som SOU 2006:8) avseende presstöd kan läsas att man skall bland annat:
Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att vårt statsskick
med representativ demokrati skall fördjupas och förstärkas. Enligt
kommitténs bedömning är det för funktionen av vårt statsskick
inte tillräckligt att medborgarna tillförsäkras grundläggande demokratiska
rättigheter såsom yttrande-, informations- och tryckfrihet.
En vital och för statskicket nödvändig opinionsbildning förutsätter
att medborgarna har tillgång till och aktivt tar del av fora som
fullgör följande tre uppgifter: 1) informationsuppgiften; uppgiften
att förse medborgarna med sådan information att de fritt och
självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor, 2) granskningsuppgiften;
uppgiften att verka som självständiga aktörer och att granska
att den offentliga makten utövas under lagarna, samt 3) forumuppgiften;
uppgiften att låta olika åsikter och kulturyttringar
komma till tals. Utifrån detta perspektiv spelar massmedierna en
central roll i vårt demokratiska system. Staten bör verka för att
förhållandena på massmediemarknaden är sådana att medborgarna
kan ges tillgång till en mångfald massmedier som fullgör de tre
nämnda uppgifterna.
Kommitténs bedömning är att dagstidningarna alltjämt fyller en
mycket viktig funktion för medborgarnas möjligheter att hålla sig
informerade om och delta i frågor av betydelse för samhällslivet
samt att det inte finns någon anledning att tro att dagspressens
betydelse härvidlag kommer att minska under överblickbar framtid.
Den abonnerade dagspressen är och kommer att vara en huvudkälla
för medborgare att informera sig om och delta i en för statsskicket
betydelsefull och vital opinionsbildning.
Så om presstödet syftar till att säkra en mångfald av yttranden inom ramen för yttrandefriheten känns det rakt av skenheligt att opponera sig när man ogillar yttrandena. En förutsättning i rättstillämpning måste också vara någon form av förutsägbarhet och likabehandlingsprincip. Man kan inte förvägra vissa grupper yttrandefrihet eller behandla dem annorlunda bara för att de representerar åsikter som avviker kraftigt från ens egna. Ja, även odemokratiska åsikter måste kunna få uttryckas i en äkta demokrati. Annars blir det en “majoritetens diktatur”.
Slutsatsen; antingen så accepterar man tidningsstöd med transparenta principer, vilka också kan leda till att politisk extremism kan få presstöd (men därmed också hamnar under luppen och riskerar fällas för brott i yttrandena, som kanske passerat obemärkta inom ramen för de mindre upplagor avsaknad av presstöd hade lett till) eller så tycker man att presstöd är en politisk dinosaurie som överlevt sig själv och bör avlivas innan den ställer till mer elände.
Jag kan varmt rekommendera läsning av en av reservationerna mot betänkandet från Presskommittén 2004 (SOU 2006:8); se sidan 433 av Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m)
Det är inte statens uppgift att med cirka en halv miljard per år av
skattemedel gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad.
Att täcka kostnaderna för privatägd medieproduktion bör på en
högkommersiell konkurrensmarknad vara en angelägenhet mellan
producent och konsument.
och
Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen
anses överspelat. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen
i svensk samhällsdebatt i stort, vilket denna utredning också
slår fast (s. 140):
Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden
av Internet framstår numera kostnaderna för en enskild att
publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga.
Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några
egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort
antal människor. Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens verklighet
är en annan än då stödverksamheten inleddes. Idag utgår
nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid
då framförallt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade.
Den dokumenterade vänsterdominansen i journalistkåren
och den politiska korrekthetens konformism är i detta avseende ett
större mångfaldsproblem än ägandeförhållandena.