Archive

Archive for November, 2011

Privat vård

November 19th, 2011 10 comments

Det finns ohyggligt mycket att säga om privat vård, men eftersom jag närmast är jävig i frågan har jag dragit mig för blogginlägg, men nu kan jag inte hålla mig längre. För att vara tydlig; familjens ena inkomst kommer från en privat vårdgivare. Dom har inget say i vad jag skriver här, så vad jag skriver är ingen medveten partsinlaga.

Jag har i tidigare post pratat om vinster inom ramen för offentlig sektor, och den står jag i högsta grad för även idag.

http://berg.to/blog/category/politik/vinster-i-offentliga-sektorn/

Alltså; om systemet fungerar så är övervinster inget problem. Övervinster betyder bara att konkurrensen inte fungerar och då skall man åtgärda konkurrenssituationen och inte fokusera på övervinsterna.

Några nya dimensioner att ta hänsyn till just vad avser Caremaskandalen;

Riskkapitalister har hamnat i fokus. Jag får intrycket att åsikten är att dessa är en sorts grå eminenser i skuggorna som pysslar med suspekt verksamhet, likställt med beställningsmord och droghandel. Så är naturligtvis inte fallet utan det är aktörer som identifierat verksamheter som kan förändras med ganska små medel och på ganska kort sikt och därmed öka kraftigt i värde. Strukturaffärer genom sammanslagningar eller delningar, verksamheter som är omogna och genom tydlig styrning kan anta sitt rätta värde eller gryende verksamheter som har potential men ännu inget riktigt marknadsvärde – detta är vad riskkapitaliser ägnar sig åt att stoppa pengar i. Dom gör investeringar, styr verksamheterna i önskad riktning och gör sedan en exit när den identifierade möjligheten är uttömd.

Att riskkapitalister finns på marknaden för vårdtjänster är helt självklart;  en marknad som initialt hade många små spelare. Det finns uppenbara stordriftsfördelar;  man delar på gemensamma kostnader och kan inhandla  i volym om man samordnar . Så är det i de flesta andra kända branscher så varför inte här? På denna marknad fanns initialt ett antal små aktörer som kunde sugas upp i en större konstellation om bara denna större konstellation har kapital att förvärva för. Flera av de stora aktörerna bedöms finnas i en tillväxtfas där man är intressanta för riskkapitalister. Det är ju egentligen bara EQTs exit och Investors övertagande som skulle indikera att man i dessa två bolag gjorde bedömningen att riskkapitalet var färdigt med sin insats och att man var redo för en stabil och långssiktig ägare i en uppbyggd verksamhet. Perioden med revolution var över och den med evolution inleddes.

Riskkapital är därför i högsta grad en god sak.

Vinster som kan föras obeskattade ur landet är en annan fråga. Intresset för att investera i landet är beroende på styrande förutsättningar; tillgång till utbildad personal, skatter, stabiliteten i det politiska systemet, lönenivåer, tillgång till infrastruktur och allt annat man behöver för att driva en verksamhet. Skatt är en kostnad, rakt av. Om den kostnaden kan undvikas bör man göra det. Det finns inget som heter moral eller omoral i att man följer gällande spelregler som är lika för alla. Ur svensk perspektiv är dessa regler en konkurrensfördel, men förmodligen en skattemässigt större nackdel än den fördel den har i att attrahera internationella investeringar. Det är förmodligen kontraproduktivt för Sverige att reglerna ser ut som dom gör idag. Som jag sa ovan; detta är en dimension som blir onödigt intressant eftersom summorna blir ganska stora när aktörer gör osunda övervinster – alltså det som är grundproblemet i delar av den privata vården. Osunda övervinster.

Men hur kan nyheterna fyllas av Caremas uppenbara vanvård och uppenbara övervinster uppstå? Roten till båda dessa saker står att finna i samma problematik – brist på uppföljning.

Antag att jag beställer en soffa, specificerar den tydligt och betalar för en god kvalité men om jag aldrig kontrollerar leveransen.

En leverantör som tillverkar en bra soffa med gediget hantverk och bra material får skäligt betalt, jag blir nöjd eftersom soffan är en gedigen produkt. Om jag inte kollar, eller tar leverantörens ord för kvalitén så är jag kanske nöjd men jag vet ju inte om jag borde vara det.

En annan leverantören inser att jag aldrig kollade om soffan höll måttet och inser att om man fuskar, genom att till exempel använda undermåliga komponenter, så utgör en mindre del av köpeskillingen kostnadstäckning och det blir medel att spela med; antingen som vinst eller som prissänkning för att kunna konkurrera – kanske båda.

Så när jag beställer en till ny soffa så bjuder fuskaren lägre än den ärliga hantverkaren och får jobbet. Han tjänar mer och jag får en skräpprodukt som dessutom är undermålig i förhållande till det jag betalt.

Detta är den enkla logiken som drabbar den som återkommande köper utan att följa upp. Den som inte kvalitétssäkrar leveransen kommer att i accelererande grad få brister i leveransen. man kan låta anda gör jobb, men den som betalar måste fortfarande sitta med ansvar för att se till att man får det man betalar för.

Upphandling hanteras via LOU (Lagen om Offentlig upphandling). Den beskylls ofta för att vara stelbent och tungrodd, men syftet är att stävja nepotism och att se till att offentliga medel inte spenderas i onödan om det finns relevanta billigare alternativ. LOU är bra för detta ändamål.

Det finns egentligen två grundproblem;

  • det är svårt att kravställa på ett relevant sätt – den kompetensen har inte upphandlaren utan den som har behovet i den offentliga verksamheten – och
  • att leva med avtalet för att säkra att man får det man beställt

Att upphandla på pris eller andra enkla, mätbara parametrar är den enklare varianten. Ställ ett antal krav på vad man vill ha och välj det lägsta priset som finns i en offert från en leverantör som bedöms kunna leverera.

Problemet uppstår när man på ett objektivt och transparent sätt skall jobba med mjuka värden som “kvalité”. Detta måste omvandlas på ett sätt som ytan att man förlorar transparens och förutsägbarhet i utvärderingen, eftersom en förlorande part i en tveksam upphandling riskerar överklaga. Man lägger då oerhört mycket tid på att ställa “bra krav”, men vilken effekt har krav som vår fuskare sedan ändå svarar ja vilket upphandlaren inte märker på grund av bristande uppföljning? Det som är självklart är att den som är beroende av kvalitén i leveransen blir så klart lidande, men vad blir marknadseffekterna?

Jo;

  • Fuskaren hävdar bra kvalité men eftersom kvalitén inte finns så driver JA på alla dessa “skall-krav” inte fuskarens kostnader. Detta gör att fuskaren kan lägga ett anbud med lägre pris än den ärliga spelaren. Den som är ärlig och skall följa den allt längre katalogen med krav (och som räknar med dessa kostnader) får allt svårare att konkurrera.
  • Fuskaren vinner sina anbud och får då också snabbare stordriftsfördelar som den ärliga spelaren inte får, vilket gör att även den som bara fuskar under en period i början blir en vinnare i långa loppet.

Alltså; Genom otillräcklig uppföljning, genom att inte ha vitesklausuler som också används vid överträdelser och genom att inte häva av talen när missförhålandena når en viss nivå, så skapar man en miljö där fuskaren får en bättre konkurrenskraft och därmed blir en vinnare.

Handlingsplanen

  • Det skall finnas rutiner för uppföljning och påföljder vid brister måste finnas i avtalen;- Fel måste hittas och det måste svida att brista. Om man kommer undan med brister så blir det lönsamt att brista. (Se filmen Fight Club om hur krass ekonomi fungerar).
  • Se över kravkatalogen – vi behöver inte fler krav utan färre och bara sådana man kan och vill följa upp på. Krav som inte följs upp riskerar gynnar fuskaren.