Category: vinster i offentliga sektorn

Skatteintäkter och skatteprocent.

I den politiska diskussionen talar man väldigt mycket och skattenivåer. Alliansen har sedan tillträdet drivit en linje med skattesänkningar allt för att stimulera fler att arbeta och på det sättet också öka efterfrågan, men också med utgångspunkten att det ger ökade skatteintäkter.
Vänster å sin sida driver tesen att alliansens skattesänkningar urholkar välfärdssystemet. Man ser inte sambandet mellan skattesänkningar och ökade skatteintäkter. Att Jonas Sjöstedt saknar förmågan att förstå inser jag. Han saknar formell utbildning. Det är mera bekymmersamt att inte Åsa, Gustaf och Stefan kan förstå sambandet.

Kanske har vänster aldrig kommit i kontakt med Lafferkurvan eller multiplikatoreffekten som ingår i grundläggande nationalekonomi.

Min uppfattning är också att Borg och Reinfeldt är usla på att föra fram och förklara sammanhangen/konsekvenserna av den förda politiken.

Lärarfacket

Det finns en sak som roar mig i den offentliga debatten och det är fackföreningar för till exempel lärare som är mot privatisering av skolan.

Frågan blir då vem man företräder?

Låt mig utveckla;

På en marknad sätt priset av tillgång och efterfrågan. Det gör att en vara eller tjänst som finns i överflöd tappar i pris, och en som det finns brist på kommer att bli dyrare. Det gör att en vara eller tjänst där det finns många kunder sannolikt blir dyrare än där det finns få kunder, och finns det bara en kund så är möjligheten att pressa upp priset i princip obefintlig.

Exakt detta är det som drabbar lärare, sjuksköterskor, förskollärare och andra offentliganställda om det offentliga är den enda arbetsgivaren. Det går ju inte att förhandla lön och säga att man tar sin Mats ur skolan och byter arbetsplats när den arbetsplatsen har exakt samma arbetsgivare, med exakt samma lönepolicy.

Alltså; det lärarfack som vill vill höja yrkets status genom att lönerna stiger och att det blir attraktivt för nya stjärnor, kan inte blunda för att det bästa sättet är en privatisering och att man då skapar en marknad för duktiga lärare att förhandla till sig bättre villkor på grund av sin kompetens. Det kommer alltid vara brist på riktigt bra lärare och det kommer alltid vara så att man är beredd att betala mer för det som är lite bättre – men bara om det finns en marknad, för ingen betalar mer om man inte måste.

Motargumentet? Ja så klart att om det finns en marknad där bra lärare kan värderas upp, kan ju också ha dåliga lärare som värderas ner. Här har privatiseringsfientliga fack en roll att spela – att organisera dåliga lärare som har allt att förlora på om det uppstår en marknad.

Sossekongress

Så har sossarna haft kongress och satt ner foten att utvecklingen efter 70 talet i princip varit dålig – dom längtar paniskt tillbaka till den tid när vi njöt av det nyetablerade folkhemmet.

Låt oss först prata om vinster

Låt oss börja med att slå fast att näringsverksamhet är verksamhet som drivs självständigt, varaktigt och med ett vinstintresse. Det ingår i själva definitionen. Alltså; man kan inte driva näringsverksamhet utan vinstsyfte. Det skulle i så fall vara ideell verksamhet. Ett bolag som drivs utan vinstsyfte är inte ett bolag. Om man vill förbjuda vinster inom den offentliga sektorn så finns det bara ett sätt att göra det – genom att förbjuda att offentlig verksamhet utförs i form av näringsverksamhet. Praktiskt sett betyder det att man förbjuder bolag från att utföra verksamheten.

När sossarnas vänsterfalang vill förbjuda vinster i välfärdssamhället så tror jag ärligen inte att dom förstår vad dom egentligen säger – vi måste återkommunalisera alla skolor, fritids, dagis, samt vård- och omsorgsinrättningar.

Men det är uppenbarligen inte det man säger när plakatpolitiken skall omsättas i realpolitik. Realpolitiken betyder att man vill tillåta vinster för vissa. Det är inte alla områden som skall regleras. Det är inte alla som förbjuds göra vinst, och det är här det blir riktigt snurrigt.

Det företag som tvättar patientens lakan får göra vinst – men det företag undersköterskan jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som tillverkar läkemedel får göra vinst – men det företag som sjuksköterskan (som delar ut medicinen) jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som städar lokalerna som utgör äldreboendet får göra vinst – men företaget som bedriver äldrevård i lokalen får inte göra vinst.

Det är samma inkonsekventa åsiktsmoras som Sossarna vandrar runt i när det gäller att det är OK med bruttolöneavdrag för att en hantverkare installerar ett kök åt en barnfamilj (ROT) men städning av samma kök kan inte dras av med bruttolöneavdrag eftersom det är förnedrande och kränkande att utföra denna tjänst (RUT). Visst är det konstigt att det är exakt samma tjänst i ett hotell (där folk bor tillfälligt) och en privatbostad (där folk bor permanent) kan vara så moraliskt olika i den socialdemokratiska föreställningsvärlden.

Vad är rätt lösning?

Det är så klart stötande om det tankas ut stora summor från vård och omsorg. Jag tycker inget annat. Men samtidigt måste man ställa sig frågan var dessa vinster kommer ifrån. Privatanställd personal tjänar oftast mer än sina offentliganställda kollegor, men ändå finns det ofta överskott. Det fanns ett exempel på ett företag med fyra dagis som gjorde tre miljoner i vinst. Omvänt – hur kan dagis dagis gå med tre miljoner i överskott? Om personalen tjänar mer, verksamheten får samma ersättning per barn som de kommunala alternativen och man ändå gör denna vinst, så måste det betyda att de kommunala alternativen spenderar tre miljoner mer men att dom levererar en tjänst där folk ändå väljer det privata alternativet. Det är väl ändå värt att ta en funderare på. NÅGOT måste det privata alternativet göra rätt.

Vinsten är incitamentet att anstränga sig mer, att innovera för att effektivisera, att sträva efter att få mer för varje krona. Detta är självklart i all privat verksamhet. Det är drivkraften som skapar livskraftiga företag som levererar bra tjänster och produkter som folk väljer.

Rätt lösning är upphandlingar eller rätt till etablering med en rimlig mängd krav som följs upp. Ju fler krav, desto dyrare så kraven måste vara rimliga i förhållande till den tjänst man är beredd att betala för, men kraven måste följas upp (oavsett utförare!) för krav som inte följs upp riskerar ignoreras och i lägsta pris upphandlingar vinner då den som fuskat snyggast, vilket vi inte vill. Kompetent beställare, kompetent upphandlare och kontroll att man får leverans av det man beställer. DET är lösningen – oavsett om utföraren är privat, offentlig eller utgör en mix.

Vem tjänar och vilka drabbas?

Tittar vi på dom som faktiskt tjänar på den förändring som skett med privata aktörer så hittar vi flera kategorier.

# Lycksökande företag som gjort snabba vinster på en omogen marknad, full av arbitragemöjligheter. Dessa finns alltid och det är egentligen dessa som socialdemokratiska gräsrötter irriterar sig på.

# Stabila företag som levererar en god tjänst över tid, utan ambitioner att vara “klippare”. Dessa vill vi ha och de använder sina vinster till att expandera och etablera sig. Dom investerar i nya äldreboenden genom att erbjuda riskvilligt kapital till nyetablering, dom betalar personalen lite bättre för att få bra kvalité så att dom levererar en tjänst “Kunderna” väljer och dom innoverar för att hålla kostnaderna nere så dom har sunda marginaler.

# Personalen – på en marknads där det finns valfrihet bland arbetsgivare så kommer löner att sättas baserat på tillgång och efterfrågan. Bra lärare, pedagoger, undersköterskor och apotekare kan välja mellan olika arbetsgivare. Valfrihet betyder marknad och marknad betyder att kvalité lönar sig. Den som levererar kan premieras och om arbetsplatsen är kass så finns det möjligheter att byta både arbetsplats och arbetsgivare.

# Brukarna – vi väljer. Bemöts vi dåligt, är dagisgruppen för stor, var personalen inkompetent- BYT! Valfrihet.

Vem förlorar då på en privatisering? Den stora förloraren är faktiskt primärt socialdemokraterna och fackföreningar för offentliganställda! I ett samhälle där fler inom den offentliga sektorn är privatanställda och får njuta fördelarna med valfrihet både som brukare, men också som arbetstagare, så framstår privata alternativ inte som en så dålig lösning och partier som håller i sin ideologiska snuttefilt att förbjuda vinster i välfärden framstår då som extremt kontraproduktiva. För varje privatiserad vårdinrättning, dagis och omsorgsenhet så blir det fler gamla socialdemokratiska kärnväljare som får se världen från andra sidan. Och skall vi vara ärliga är det väl EGENTLIGEN där skon klämmer, eller hur?

 

Privat skola

Så var det dag att ge sig på nästa område; efter indignation över privat vård så är det dags att ge sig på privata skolor i ett program från Samhällsredaktionen på SVT.

En första reflektion var att programledaren var lärare och förmodligen en ganska duktig lärare för mellanstadiet eller andra på den nivån. Som vuxen blir det hyperpedagogiska anslaget på en nivå som känns som lättnyheterna på radion lika enerverade som föräldramöten på dagis. Målgruppen är annorlunda, och då kan tonläget rikta sig till vuxna.

Programmet innehöll annars en intressant blandning av infallsvinkar som ledde fram till testen att privata skolor är ett sätt att suga ut statsanslag och stoppa i egen ficka (“43 miljoner”) . Metoden är locka barn till skolan genom att ge alla en egen dator som dom kan spela spel på under lektionstid eftersom det ändå inte finns någon lärare som sköter undervisningen. Dom får i alla fall bra betyg som inte på något sätt motsvarar kunskaper dom inhämtat. Ungefär så.

Vinst

Vinst i offentlig verksamhet må vara kontroversiellt. Som jag sagt förut; om man kan effektivisera verksamheten och ändå kan attrahera en sto mängd barn, som i fritt val ändå väljer en given skola – då förtjänar den som driver en sådan skola att göra vinst. Kan man göra STORA vinster och ändå behålla eleverna så visar det att många andra skolor är gravt ineffektiva. Men det förutsätter så klart att den som är missnöjd byter skola. Använder sitt fria val och agerar kräsen konsument. Marknadsekonomi är konsumentmakt – passar det inte skall man byta. Det är ens skyldighet som konsument.

Om konsumenten byter kan man inte generera övervinster, om det inte är så att skolpengen är för hög. Om skolpengen är dimensionerad för en ineffektiv skola så bör man se över skolpengens storlek. Det kan kanske i så fall finnas pengar att spara för statskassan.

Utbud

Det finns i princip två modeller; antingen bestämmer politiker hur många skolor som skall finnas och upphandlar var och en i konkurrens till lägstbjudande eller så får marknaden etablera och erbjuda.

Väljer man alternativ två, alltså fri etablering, så betyder det att att man släppt löst Darwinism – den starke överlever och den svaga slås ut. Det betyder att en skola med dåligt rykte kommer att tappa elevunderlag och kommer att försvinna. Alltså; en skola som folk inte vill gå i saknar existensberättigande och dess plats skall tas av skolor som eleverna vill gå i. Så länge man gör ordnade avvecklingar så att elever inte kommer i kläm är detta sättet det måste fungera.

Och; Sverige är ett samhälle med en urbaniseringstrend. Den första friskolan var inte nedlagd för att det var en friskola. Den var nedlagd för att elevunderlaget var för litet. Underlaget var inte för litet för att barnen väljer andra skolor, utan för att det inte finns tillräckligt med barn i ett relevant upptagningsområden. Det är en regionalpolitiskt fråga och kan absolut inte användas som ett inlägg i debatten om den privata skolformen. Det är bara vilseledande.

Pedagogik

På olika skolor finns olika pedagogik. Flera nyare skolor jobbar tematiskt där elever förväntas ta ansvar för att vara herre över sina egna studier. Kunskapsskolan har detaljerade planeringar i en planeringsbok. Det första som händer i början på första året i 6:an är att man bestämmer  vilket slutbetyg man skall ha i slutet på 9:an. Därefter bryter man ner detta till mål för respektive termin och inom varje termin görs sedan en veckoplanering där man definierar exakt vilka steg som skall uppnås respektive vecka. Detta följs sedan upp varje vecka. Ett helt fantastiskt upplägg för att inom ramen för en skola hantera elever med helt olika förutsättningar och ambitioner. Det individualiserar. Var och en på det sätt som den behöver och klarar av. Inte alla samlade i mitten utan den med ambition och förmåga kan sätta högre mål, medan den med andra talanger än skolan kan sätta ett lägre mål och kämpa sig till detta utan att bränna ut sig helt. I denna kontext är närvaro inte lika viktig. man kan distansarbeta mot mål i skolan på samma sätt som många kontorsarbetande tar för givet i sin vardag. I skolan finns kompisar att samarbeta med och lärare att fråga, så det finns klara fördelar med att vara på plats, men mycket kan göras hemma eller från ett fik. Det är en större mental barriär för föräldrar än för barnen. Om man ligger i fas med målen finns det inte heller något problem med att spendera en timme att spela spel eller uppdatera facebookstatusen. Det är RESULTATEN som räknas, inte varken var eller när man uppnår dem!

Problemet med denna pedagogik är att alla inte klarar att ta ansvar för sin egen skolgång. Då pådyvlas man en metodik som funkar för vissa men absolut inte för alla. Då bör man absolut inte gå kvar utan hitta något som passar bättre.

Om man ändå går kvar, men till allas stora frustration spenderar sin tid att bara sitta av sin närvaro och spela spel på lektionerna då bör någon dra i nödbromsen. Man måste rädda en oansvarig elev från att på ett självdestruktivt sätt spoliera sin skolgång. Det ansvaret vilar både på skola och föräldrar, och från 18 års dagen också den myndiga eleven. Det kommer dock vara svårt för skolan att tvinga eleven att sluta bara för att man erbjuder en pedagogik som eleven inte är tillräckligt mogen att tillgodogöra sig.

Reportaget visade tydligt några Sundsvallselever som uppenbarligen inte var nämnvärt intresserade av skolan och helt tydlig representerade kategorin som INTE skall gå i en skola som bygger på eget ansvar.

Uppföljning

Samhället har ansvaret för utbildningen och om man inte sköter utförandet själv så måste man i alla fall sköta uppföljningen. Målet med skolan är att få årskull efter årskull att tillgodogöra sig en kunskapsnivå som är relevant.

Betyg kan riskera bli ett lockbete som snedvrider konkurrensen. För att söka vidare behöver man kunskaper och betyg. Eleven får aldrig hamna i ett val där man kan välja en skola som ger en betyg men inte kunskaper. Då har man misslyckats. Sockrade betyg är som glutamater i livsmedel och doping i idrott – det snedvrider på ett osunt sätt.

I skolvärlden så finns det faktiskt verktyg som är oerhört väl lämpade för detta; prov! Nationella prov så man får konsekvens över landet och då också så att lärarna inte rättar sina elevers prov utan prov rättas anonymt för att den som rättar inte skall ha något uppsåt att uppnå något annat än en rättvis bedömning. Genom nationella prov med anonym rättning garanteras likriktning i bedömningar och betyg som avviker stort från objektiva resultat blir då tydliga som värdemätare på att skolan inte lyckats.

Påföljder för betygssockring är inte konstigare än att marknadsdomstolen dömer företag som vilselett i marknadsföringen. Detta måste funkar och det måste statueras exempel för om fuskaren (skolan – inte eleven) inte åker fast så drabbas den som spelar rent. Det är en skyldighet mot den som spelar rent att man har regler och man kan lita på att dom efterlevs samt att den som överträder reglerna drabbas på ett sådant sätt att det inte innebär en konkurrensfördel att fuska.

Riskkapital

För att starta verksamhet behövs i dom flesta fall pengar. För att växa krävs pengar. Den typen av aktörer som investerar pengar i företag i förhoppning att kunna få tillbaka sin investering och en vinst som överstiger index på börser och ränta på banker kallas lite slarvigt för riskkapitalister. Det är en lite slarvig term eftersom det täcker en flora av olika typer av spelare med olika riskprofiler och med specialitet att gå in i lite olika faser. Engelskan är mycket rikt utrustad med ord, och det är en klar brist att vi inte har olika ord för “venture capital” och “private equity” – alla blir riskkapitalister.

Det framställdes som riktigt dåligt att en viss dansk riskkpitalist inte hade tidigare erfarenhet av skolor. Man tar sig för pannan.

Att leda företag är en särskild kompetens som kräver särskild kunskap och särskilda erfarenheter. Däremot är kunskapen mindre knuten till det faktiska området. Den som administrerar flera sjukhus behöver kunna sköta stora, komplexa, tjänstelevererande enheter – men dom behöver verkligen inte kunna operera. Ledarskap på olika nivåer är en särskild fackkunskap. En bra lärare behöver inte bli en bra rektor. En rektor behöver inte kunna undervisa. Den chef som tror sig vara den slutliga experten inom alla fackområden man hanterar på en grupp eller avdelning, och medarbetarna är en lösning på problemet att chefen trots allt är en person med en begränsad mängd tillgängliga timmar och behöver lite avlastning, det är en riktigt dålig chef. RIKTIGT DÅLIG!

På samma sätt; en företagsledare är en expert inom sitt fackområde – företagsledning.

Sammanfattningsvis var detta program bland det sämsta jag sett sedan Janne Josefsson gjorde något av sina bottennapp, där han bänder på sanningen för att få fram ett budskap (och då vill jag ändå understryka att JJ i sina bästa stunder är mycket bra – mycket av det han gjort är riktigt bra.)

 

Privat vård

Det finns ohyggligt mycket att säga om privat vård, men eftersom jag närmast är jävig i frågan har jag dragit mig för blogginlägg, men nu kan jag inte hålla mig längre. För att vara tydlig; familjens ena inkomst kommer från en privat vårdgivare. Dom har inget say i vad jag skriver här, så vad jag skriver är ingen medveten partsinlaga.

Jag har i tidigare post pratat om vinster inom ramen för offentlig sektor, och den står jag i högsta grad för även idag.

http://berg.to/blog/category/politik/vinster-i-offentliga-sektorn/

Alltså; om systemet fungerar så är övervinster inget problem. Övervinster betyder bara att konkurrensen inte fungerar och då skall man åtgärda konkurrenssituationen och inte fokusera på övervinsterna.

Några nya dimensioner att ta hänsyn till just vad avser Caremaskandalen;

Riskkapitalister har hamnat i fokus. Jag får intrycket att åsikten är att dessa är en sorts grå eminenser i skuggorna som pysslar med suspekt verksamhet, likställt med beställningsmord och droghandel. Så är naturligtvis inte fallet utan det är aktörer som identifierat verksamheter som kan förändras med ganska små medel och på ganska kort sikt och därmed öka kraftigt i värde. Strukturaffärer genom sammanslagningar eller delningar, verksamheter som är omogna och genom tydlig styrning kan anta sitt rätta värde eller gryende verksamheter som har potential men ännu inget riktigt marknadsvärde – detta är vad riskkapitaliser ägnar sig åt att stoppa pengar i. Dom gör investeringar, styr verksamheterna i önskad riktning och gör sedan en exit när den identifierade möjligheten är uttömd.

Att riskkapitalister finns på marknaden för vårdtjänster är helt självklart;  en marknad som initialt hade många små spelare. Det finns uppenbara stordriftsfördelar;  man delar på gemensamma kostnader och kan inhandla  i volym om man samordnar . Så är det i de flesta andra kända branscher så varför inte här? På denna marknad fanns initialt ett antal små aktörer som kunde sugas upp i en större konstellation om bara denna större konstellation har kapital att förvärva för. Flera av de stora aktörerna bedöms finnas i en tillväxtfas där man är intressanta för riskkapitalister. Det är ju egentligen bara EQTs exit och Investors övertagande som skulle indikera att man i dessa två bolag gjorde bedömningen att riskkapitalet var färdigt med sin insats och att man var redo för en stabil och långssiktig ägare i en uppbyggd verksamhet. Perioden med revolution var över och den med evolution inleddes.

Riskkapital är därför i högsta grad en god sak.

Vinster som kan föras obeskattade ur landet är en annan fråga. Intresset för att investera i landet är beroende på styrande förutsättningar; tillgång till utbildad personal, skatter, stabiliteten i det politiska systemet, lönenivåer, tillgång till infrastruktur och allt annat man behöver för att driva en verksamhet. Skatt är en kostnad, rakt av. Om den kostnaden kan undvikas bör man göra det. Det finns inget som heter moral eller omoral i att man följer gällande spelregler som är lika för alla. Ur svensk perspektiv är dessa regler en konkurrensfördel, men förmodligen en skattemässigt större nackdel än den fördel den har i att attrahera internationella investeringar. Det är förmodligen kontraproduktivt för Sverige att reglerna ser ut som dom gör idag. Som jag sa ovan; detta är en dimension som blir onödigt intressant eftersom summorna blir ganska stora när aktörer gör osunda övervinster – alltså det som är grundproblemet i delar av den privata vården. Osunda övervinster.

Men hur kan nyheterna fyllas av Caremas uppenbara vanvård och uppenbara övervinster uppstå? Roten till båda dessa saker står att finna i samma problematik – brist på uppföljning.

Antag att jag beställer en soffa, specificerar den tydligt och betalar för en god kvalité men om jag aldrig kontrollerar leveransen.

En leverantör som tillverkar en bra soffa med gediget hantverk och bra material får skäligt betalt, jag blir nöjd eftersom soffan är en gedigen produkt. Om jag inte kollar, eller tar leverantörens ord för kvalitén så är jag kanske nöjd men jag vet ju inte om jag borde vara det.

En annan leverantören inser att jag aldrig kollade om soffan höll måttet och inser att om man fuskar, genom att till exempel använda undermåliga komponenter, så utgör en mindre del av köpeskillingen kostnadstäckning och det blir medel att spela med; antingen som vinst eller som prissänkning för att kunna konkurrera – kanske båda.

Så när jag beställer en till ny soffa så bjuder fuskaren lägre än den ärliga hantverkaren och får jobbet. Han tjänar mer och jag får en skräpprodukt som dessutom är undermålig i förhållande till det jag betalt.

Detta är den enkla logiken som drabbar den som återkommande köper utan att följa upp. Den som inte kvalitétssäkrar leveransen kommer att i accelererande grad få brister i leveransen. man kan låta anda gör jobb, men den som betalar måste fortfarande sitta med ansvar för att se till att man får det man betalar för.

Upphandling hanteras via LOU (Lagen om Offentlig upphandling). Den beskylls ofta för att vara stelbent och tungrodd, men syftet är att stävja nepotism och att se till att offentliga medel inte spenderas i onödan om det finns relevanta billigare alternativ. LOU är bra för detta ändamål.

Det finns egentligen två grundproblem;

  • det är svårt att kravställa på ett relevant sätt – den kompetensen har inte upphandlaren utan den som har behovet i den offentliga verksamheten – och
  • att leva med avtalet för att säkra att man får det man beställt

Att upphandla på pris eller andra enkla, mätbara parametrar är den enklare varianten. Ställ ett antal krav på vad man vill ha och välj det lägsta priset som finns i en offert från en leverantör som bedöms kunna leverera.

Problemet uppstår när man på ett objektivt och transparent sätt skall jobba med mjuka värden som “kvalité”. Detta måste omvandlas på ett sätt som ytan att man förlorar transparens och förutsägbarhet i utvärderingen, eftersom en förlorande part i en tveksam upphandling riskerar överklaga. Man lägger då oerhört mycket tid på att ställa “bra krav”, men vilken effekt har krav som vår fuskare sedan ändå svarar ja vilket upphandlaren inte märker på grund av bristande uppföljning? Det som är självklart är att den som är beroende av kvalitén i leveransen blir så klart lidande, men vad blir marknadseffekterna?

Jo;

  • Fuskaren hävdar bra kvalité men eftersom kvalitén inte finns så driver JA på alla dessa “skall-krav” inte fuskarens kostnader. Detta gör att fuskaren kan lägga ett anbud med lägre pris än den ärliga spelaren. Den som är ärlig och skall följa den allt längre katalogen med krav (och som räknar med dessa kostnader) får allt svårare att konkurrera.
  • Fuskaren vinner sina anbud och får då också snabbare stordriftsfördelar som den ärliga spelaren inte får, vilket gör att även den som bara fuskar under en period i början blir en vinnare i långa loppet.

Alltså; Genom otillräcklig uppföljning, genom att inte ha vitesklausuler som också används vid överträdelser och genom att inte häva av talen när missförhålandena når en viss nivå, så skapar man en miljö där fuskaren får en bättre konkurrenskraft och därmed blir en vinnare.

Handlingsplanen

  • Det skall finnas rutiner för uppföljning och påföljder vid brister måste finnas i avtalen;- Fel måste hittas och det måste svida att brista. Om man kommer undan med brister så blir det lönsamt att brista. (Se filmen Fight Club om hur krass ekonomi fungerar).
  • Se över kravkatalogen – vi behöver inte fler krav utan färre och bara sådana man kan och vill följa upp på. Krav som inte följs upp riskerar gynnar fuskaren.

Vinstdrivande företag i offentlig sektor

Lars Ohly uttalade sig idag i TV4 nyheterna om att han vill reglera vinster i offentlig sektor. Detta är så klart primärt en flirt till de offentliganställda som ser att kommersiella aktörer knaprar på marknaden – ett sätt att nå en stor väljarkategori. Han säger något som många vill höra, även om det är nationalekonomisk kontraproduktivt.

Låt oss fundera på detta en stund. Marknadsekonomi bygger på tre saker; konkurrens och valfrihet där vinstintresset är det som driver aktörer att agera på denna marknad.

För mig är det självklart att man får en bättre service när det finns konkurrens. Ju fler som anstränger sig om att leverera något som du vill ha och behöver, desto större chans är det så klart att någon gör det på ett sätt som jag tycker är bra. Jag väljer bort det som fungerar dåligt. Man röstar med fötterna. Lars Ohlys partikompisar i Kina tycker att konkurrens på mobilmarknaden kan etableras genom att man etablerar två statliga mobiloperatörer (China Mobile och China Unicom). Den som tror på riktig konkurrens håller inte med om att det är en optimala lösningen.

Konkurrens förutsätter valfrihet. Det måste finnas alternativ som jag kan välja mellan, annars fungerar inte konkurrensen. Då blir det den typ av sovjetisk demokrati som Lars Ohly är så bekant med; demokrati där man kan rösta på sitt favoritparti men där utbudet är exakt ETT parti att välja mellan. Även detta en klassisk kommunistisk lösning på demokrati.

Men för att vi skall ha konkurrens måste det finnas något som gör att aktörer väljer att driva denna typ av verksamhet och det är här vinstintresset kommer in. Om det inte finns en vinst så finns inget som driver kommersiella aktörer att agera.  Om någon kan leverera en tjänst billigare än någon annan som attraherar kunder/brukare så att den bakomliggande aktören genererar en vinst – vari ligger problemet? Är det vinsten eller att andra för mer pengar levererar tjänster som folk ändå inte vill ha?

Det är klart – Lars Ohly förespråkar ju inte valfrihet så i logikens namn är det ju rimligt att han inte heller förespråkar vinstintresse.

Om man är emot marknadsekonomi och vill argumentera för detta, så om alternativen är konkurrens, valfrihet eller vinst så är det så klart vinsten som är det man kan skjuta in sig på och vinna sympati. Men minns detta; Vinst i sig är inte fel – det är moroten man kämpar mot i marknadsekonomin. Om någon kan ta ut övervinster så beror det bara på en sak – det finns mycket luft i systemet och aktörer man konkurrerar med är ineffektiva.