Archive

Archive for the ‘Privat vård’ Category

Sossekongress

April 6th, 2013 1 comment

Så har sossarna haft kongress och satt ner foten att utvecklingen efter 70 talet i princip varit dålig – dom längtar paniskt tillbaka till den tid när vi njöt av det nyetablerade folkhemmet.

Låt oss först prata om vinster

Låt oss börja med att slå fast att näringsverksamhet är verksamhet som drivs självständigt, varaktigt och med ett vinstintresse. Det ingår i själva definitionen. Alltså; man kan inte driva näringsverksamhet utan vinstsyfte. Det skulle i så fall vara ideell verksamhet. Ett bolag som drivs utan vinstsyfte är inte ett bolag. Om man vill förbjuda vinster inom den offentliga sektorn så finns det bara ett sätt att göra det – genom att förbjuda att offentlig verksamhet utförs i form av näringsverksamhet. Praktiskt sett betyder det att man förbjuder bolag från att utföra verksamheten.

När sossarnas vänsterfalang vill förbjuda vinster i välfärdssamhället så tror jag ärligen inte att dom förstår vad dom egentligen säger – vi måste återkommunalisera alla skolor, fritids, dagis, samt vård- och omsorgsinrättningar.

Men det är uppenbarligen inte det man säger när plakatpolitiken skall omsättas i realpolitik. Realpolitiken betyder att man vill tillåta vinster för vissa. Det är inte alla områden som skall regleras. Det är inte alla som förbjuds göra vinst, och det är här det blir riktigt snurrigt.

Det företag som tvättar patientens lakan får göra vinst – men det företag undersköterskan jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som tillverkar läkemedel får göra vinst – men det företag som sjuksköterskan (som delar ut medicinen) jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som städar lokalerna som utgör äldreboendet får göra vinst – men företaget som bedriver äldrevård i lokalen får inte göra vinst.

Det är samma inkonsekventa åsiktsmoras som Sossarna vandrar runt i när det gäller att det är OK med bruttolöneavdrag för att en hantverkare installerar ett kök åt en barnfamilj (ROT) men städning av samma kök kan inte dras av med bruttolöneavdrag eftersom det är förnedrande och kränkande att utföra denna tjänst (RUT). Visst är det konstigt att det är exakt samma tjänst i ett hotell (där folk bor tillfälligt) och en privatbostad (där folk bor permanent) kan vara så moraliskt olika i den socialdemokratiska föreställningsvärlden.

Vad är rätt lösning?

Det är så klart stötande om det tankas ut stora summor från vård och omsorg. Jag tycker inget annat. Men samtidigt måste man ställa sig frågan var dessa vinster kommer ifrån. Privatanställd personal tjänar oftast mer än sina offentliganställda kollegor, men ändå finns det ofta överskott. Det fanns ett exempel på ett företag med fyra dagis som gjorde tre miljoner i vinst. Omvänt – hur kan dagis dagis gå med tre miljoner i överskott? Om personalen tjänar mer, verksamheten får samma ersättning per barn som de kommunala alternativen och man ändå gör denna vinst, så måste det betyda att de kommunala alternativen spenderar tre miljoner mer men att dom levererar en tjänst där folk ändå väljer det privata alternativet. Det är väl ändå värt att ta en funderare på. NÅGOT måste det privata alternativet göra rätt.

Vinsten är incitamentet att anstränga sig mer, att innovera för att effektivisera, att sträva efter att få mer för varje krona. Detta är självklart i all privat verksamhet. Det är drivkraften som skapar livskraftiga företag som levererar bra tjänster och produkter som folk väljer.

Rätt lösning är upphandlingar eller rätt till etablering med en rimlig mängd krav som följs upp. Ju fler krav, desto dyrare så kraven måste vara rimliga i förhållande till den tjänst man är beredd att betala för, men kraven måste följas upp (oavsett utförare!) för krav som inte följs upp riskerar ignoreras och i lägsta pris upphandlingar vinner då den som fuskat snyggast, vilket vi inte vill. Kompetent beställare, kompetent upphandlare och kontroll att man får leverans av det man beställer. DET är lösningen – oavsett om utföraren är privat, offentlig eller utgör en mix.

Vem tjänar och vilka drabbas?

Tittar vi på dom som faktiskt tjänar på den förändring som skett med privata aktörer så hittar vi flera kategorier.

# Lycksökande företag som gjort snabba vinster på en omogen marknad, full av arbitragemöjligheter. Dessa finns alltid och det är egentligen dessa som socialdemokratiska gräsrötter irriterar sig på.

# Stabila företag som levererar en god tjänst över tid, utan ambitioner att vara “klippare”. Dessa vill vi ha och de använder sina vinster till att expandera och etablera sig. Dom investerar i nya äldreboenden genom att erbjuda riskvilligt kapital till nyetablering, dom betalar personalen lite bättre för att få bra kvalité så att dom levererar en tjänst “Kunderna” väljer och dom innoverar för att hålla kostnaderna nere så dom har sunda marginaler.

# Personalen – på en marknads där det finns valfrihet bland arbetsgivare så kommer löner att sättas baserat på tillgång och efterfrågan. Bra lärare, pedagoger, undersköterskor och apotekare kan välja mellan olika arbetsgivare. Valfrihet betyder marknad och marknad betyder att kvalité lönar sig. Den som levererar kan premieras och om arbetsplatsen är kass så finns det möjligheter att byta både arbetsplats och arbetsgivare.

# Brukarna – vi väljer. Bemöts vi dåligt, är dagisgruppen för stor, var personalen inkompetent- BYT! Valfrihet.

Vem förlorar då på en privatisering? Den stora förloraren är faktiskt primärt socialdemokraterna och fackföreningar för offentliganställda! I ett samhälle där fler inom den offentliga sektorn är privatanställda och får njuta fördelarna med valfrihet både som brukare, men också som arbetstagare, så framstår privata alternativ inte som en så dålig lösning och partier som håller i sin ideologiska snuttefilt att förbjuda vinster i välfärden framstår då som extremt kontraproduktiva. För varje privatiserad vårdinrättning, dagis och omsorgsenhet så blir det fler gamla socialdemokratiska kärnväljare som får se världen från andra sidan. Och skall vi vara ärliga är det väl EGENTLIGEN där skon klämmer, eller hur?

 

Privat vård

November 19th, 2011 10 comments

Det finns ohyggligt mycket att säga om privat vård, men eftersom jag närmast är jävig i frågan har jag dragit mig för blogginlägg, men nu kan jag inte hålla mig längre. För att vara tydlig; familjens ena inkomst kommer från en privat vårdgivare. Dom har inget say i vad jag skriver här, så vad jag skriver är ingen medveten partsinlaga.

Jag har i tidigare post pratat om vinster inom ramen för offentlig sektor, och den står jag i högsta grad för även idag.

http://berg.to/blog/category/politik/vinster-i-offentliga-sektorn/

Alltså; om systemet fungerar så är övervinster inget problem. Övervinster betyder bara att konkurrensen inte fungerar och då skall man åtgärda konkurrenssituationen och inte fokusera på övervinsterna.

Några nya dimensioner att ta hänsyn till just vad avser Caremaskandalen;

Riskkapitalister har hamnat i fokus. Jag får intrycket att åsikten är att dessa är en sorts grå eminenser i skuggorna som pysslar med suspekt verksamhet, likställt med beställningsmord och droghandel. Så är naturligtvis inte fallet utan det är aktörer som identifierat verksamheter som kan förändras med ganska små medel och på ganska kort sikt och därmed öka kraftigt i värde. Strukturaffärer genom sammanslagningar eller delningar, verksamheter som är omogna och genom tydlig styrning kan anta sitt rätta värde eller gryende verksamheter som har potential men ännu inget riktigt marknadsvärde – detta är vad riskkapitaliser ägnar sig åt att stoppa pengar i. Dom gör investeringar, styr verksamheterna i önskad riktning och gör sedan en exit när den identifierade möjligheten är uttömd.

Att riskkapitalister finns på marknaden för vårdtjänster är helt självklart;  en marknad som initialt hade många små spelare. Det finns uppenbara stordriftsfördelar;  man delar på gemensamma kostnader och kan inhandla  i volym om man samordnar . Så är det i de flesta andra kända branscher så varför inte här? På denna marknad fanns initialt ett antal små aktörer som kunde sugas upp i en större konstellation om bara denna större konstellation har kapital att förvärva för. Flera av de stora aktörerna bedöms finnas i en tillväxtfas där man är intressanta för riskkapitalister. Det är ju egentligen bara EQTs exit och Investors övertagande som skulle indikera att man i dessa två bolag gjorde bedömningen att riskkapitalet var färdigt med sin insats och att man var redo för en stabil och långssiktig ägare i en uppbyggd verksamhet. Perioden med revolution var över och den med evolution inleddes.

Riskkapital är därför i högsta grad en god sak.

Vinster som kan föras obeskattade ur landet är en annan fråga. Intresset för att investera i landet är beroende på styrande förutsättningar; tillgång till utbildad personal, skatter, stabiliteten i det politiska systemet, lönenivåer, tillgång till infrastruktur och allt annat man behöver för att driva en verksamhet. Skatt är en kostnad, rakt av. Om den kostnaden kan undvikas bör man göra det. Det finns inget som heter moral eller omoral i att man följer gällande spelregler som är lika för alla. Ur svensk perspektiv är dessa regler en konkurrensfördel, men förmodligen en skattemässigt större nackdel än den fördel den har i att attrahera internationella investeringar. Det är förmodligen kontraproduktivt för Sverige att reglerna ser ut som dom gör idag. Som jag sa ovan; detta är en dimension som blir onödigt intressant eftersom summorna blir ganska stora när aktörer gör osunda övervinster – alltså det som är grundproblemet i delar av den privata vården. Osunda övervinster.

Men hur kan nyheterna fyllas av Caremas uppenbara vanvård och uppenbara övervinster uppstå? Roten till båda dessa saker står att finna i samma problematik – brist på uppföljning.

Antag att jag beställer en soffa, specificerar den tydligt och betalar för en god kvalité men om jag aldrig kontrollerar leveransen.

En leverantör som tillverkar en bra soffa med gediget hantverk och bra material får skäligt betalt, jag blir nöjd eftersom soffan är en gedigen produkt. Om jag inte kollar, eller tar leverantörens ord för kvalitén så är jag kanske nöjd men jag vet ju inte om jag borde vara det.

En annan leverantören inser att jag aldrig kollade om soffan höll måttet och inser att om man fuskar, genom att till exempel använda undermåliga komponenter, så utgör en mindre del av köpeskillingen kostnadstäckning och det blir medel att spela med; antingen som vinst eller som prissänkning för att kunna konkurrera – kanske båda.

Så när jag beställer en till ny soffa så bjuder fuskaren lägre än den ärliga hantverkaren och får jobbet. Han tjänar mer och jag får en skräpprodukt som dessutom är undermålig i förhållande till det jag betalt.

Detta är den enkla logiken som drabbar den som återkommande köper utan att följa upp. Den som inte kvalitétssäkrar leveransen kommer att i accelererande grad få brister i leveransen. man kan låta anda gör jobb, men den som betalar måste fortfarande sitta med ansvar för att se till att man får det man betalar för.

Upphandling hanteras via LOU (Lagen om Offentlig upphandling). Den beskylls ofta för att vara stelbent och tungrodd, men syftet är att stävja nepotism och att se till att offentliga medel inte spenderas i onödan om det finns relevanta billigare alternativ. LOU är bra för detta ändamål.

Det finns egentligen två grundproblem;

  • det är svårt att kravställa på ett relevant sätt – den kompetensen har inte upphandlaren utan den som har behovet i den offentliga verksamheten – och
  • att leva med avtalet för att säkra att man får det man beställt

Att upphandla på pris eller andra enkla, mätbara parametrar är den enklare varianten. Ställ ett antal krav på vad man vill ha och välj det lägsta priset som finns i en offert från en leverantör som bedöms kunna leverera.

Problemet uppstår när man på ett objektivt och transparent sätt skall jobba med mjuka värden som “kvalité”. Detta måste omvandlas på ett sätt som ytan att man förlorar transparens och förutsägbarhet i utvärderingen, eftersom en förlorande part i en tveksam upphandling riskerar överklaga. Man lägger då oerhört mycket tid på att ställa “bra krav”, men vilken effekt har krav som vår fuskare sedan ändå svarar ja vilket upphandlaren inte märker på grund av bristande uppföljning? Det som är självklart är att den som är beroende av kvalitén i leveransen blir så klart lidande, men vad blir marknadseffekterna?

Jo;

  • Fuskaren hävdar bra kvalité men eftersom kvalitén inte finns så driver JA på alla dessa “skall-krav” inte fuskarens kostnader. Detta gör att fuskaren kan lägga ett anbud med lägre pris än den ärliga spelaren. Den som är ärlig och skall följa den allt längre katalogen med krav (och som räknar med dessa kostnader) får allt svårare att konkurrera.
  • Fuskaren vinner sina anbud och får då också snabbare stordriftsfördelar som den ärliga spelaren inte får, vilket gör att även den som bara fuskar under en period i början blir en vinnare i långa loppet.

Alltså; Genom otillräcklig uppföljning, genom att inte ha vitesklausuler som också används vid överträdelser och genom att inte häva av talen när missförhålandena når en viss nivå, så skapar man en miljö där fuskaren får en bättre konkurrenskraft och därmed blir en vinnare.

Handlingsplanen

  • Det skall finnas rutiner för uppföljning och påföljder vid brister måste finnas i avtalen;- Fel måste hittas och det måste svida att brista. Om man kommer undan med brister så blir det lönsamt att brista. (Se filmen Fight Club om hur krass ekonomi fungerar).
  • Se över kravkatalogen – vi behöver inte fler krav utan färre och bara sådana man kan och vill följa upp på. Krav som inte följs upp riskerar gynnar fuskaren.