Bergsäkra åsikter

Den som var observant när man läste Apples Q&A kring positionering (tack @ehn ) såg något annat som var HELT unikt:

8. What other location data is Apple collecting from the iPhone besides crowd-sourced Wi-Fi hotspot and cell tower data?

Apple is now collecting anonymous traffic data to build a crowd-sourced traffic database with the goal of providing iPhone users an improved traffic service in the next couple of years.

Så vitt känt har Apple ALDRIG tidigare publikt exponerat en del av sin produktroadmap, men här berättar man att man skall tillverka en crowdsourcad trafiktjänst inom några år.

Jag har som ni säkert sett skrivit en drapa i detta ämne förut, men eftersom det kommit en hel del kommentarer så fick jag anledning att validera vissa påståenden. Primärt var det så att jag installerade iTunes10. Det som framgår av min V1 vad avser iTunes är korrekt för tidigare iTunes versioner, men denna gång justerar jag avseende iTunes10.

Innan du kommenterar detta vill jag understryka; min slutsats är att iPhone är en teknisk och designmässigt förträfflig produkt, och att dess problem ligger i den juridiska och företagsetiska dimensionen.

Som konsument är det ens ansvar att använda pengarna för att få god valuta för dem, men man har också ett ansvar att se till att inte stödja produkter om man därmed bryter mot principer man har. Som konsument är det din förbannade skyldighet att rösta med fötterna. Produkter som inte köps kommer att förändras eller försvinna. Till exempel köper vi inte produkter om de tillverkats av barn, vi försöker undvika det som är miljöskadligt och så vidare.

Ett av mina drivkrafter är en övertygelse att konkurrens är bra för marknader och där det inte är onödigt betungande köper jag hellre “challenger” produkten än den etablerade marknadsledaren. Nu kan man peka på att jag kör Windows och använder Microsoft Office, men här hänvisar jag till att alternativet är “onödigt betungande”.

Jag har den djupaste respekt för Apple i ett antal avseenden; man tillverkar produkter som ser bra ut, fungerar riktigt bra var för sig och dessutom tillsamman, de levereras när man lovat och tar ofta tekniken ett steg längre. Det är därmed också rimligt att dom kostar mer än alternativen. Hur dom gör för att skapa lojala horder av anhängare som köar i sovsäck för nya modeller är obegripligt, men så klart beundransvärt. Ingen har köat för en SonyEricsson eller Samsung telefon, eller en ny bärbar dator från Toshiba eller Lenovo.

MEN, Apple är det konkurrensvidrigaste företag jag stött på, vilket också omfattar Microsoft.

För att använda en telefon från Apple måste man installera iTunes på sin dator. Jag vill inte ha iTunes och kan inte för mitt liv förstå varför jag skall vara tvungen att installera ett program på en dator för att starta min telefon. Telefonen kommer åt internet och har inmatning. Finns det något annat rimligt skäl än att man vill få in ett brohuvud även i datorn?

För att använda tredjeparts applikationer på sin iPhone/iPad så måste man handla dem via Apple. Det får en massa konsekvenser Bara applikationer från AppStore finns tillgänglig. Om jag vill installera en applikation som Apple inte godkänt så går inte de. Som Apple användare är man utlämnad till Applikationer som kommit igenom en amerikansk censur. Jag är vuxen – jag vill och tycker mig kunna välja själv. Detta är mitt huvudsakliga argument mot iPhone.

Som lök på laxen har Apple dessutom kvoterat sina leveranser. Bara operatörer som går med på en stack av hemliga villkor har fått sälja mobilerna.

Dessutom; alla typer av läckage från hemlighetsmakeriet innebär att man stämmer skiten ur källan, på ett sätt som många gånger är helt oproportionellt i förhållande till den skada dom rimligen kan lidit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Apple är ett företag med produkter jag skulle vilja ha, men med en affärsmoral som gör att jag inte med hedern i behåll kan köpa deras produkter. Det finns gott om er där ute som medvetet köper produkter som är gravt miljöfarliga, är tillverkade av barn, är tillverkade av företag som behandlar sin arbetskraft riktigt dåligt och så vidare. jag försöker undvika det. Jag erkänner gärna att hade Apples produkter varit etiskt försvarbara så hade jag också kunnat ligga där i en sovsäck och köa. Jag är ett stort fan av Apples produkter men jag skulle aldrig köpa en produkt från Apple, om det nu är begripligt.

Den rödgröna sidan (Den “oheliga alliansen”) har en ekonomisk politik som emellanåt inte drivs av logik och eftertanke utan fördomar.

Företag köper tjänster av varandra för oskattade pengar och momsen följer med i systemet för att tas ut i den som har relationen med slutkunden. Däremot så köper privatpersoner varor och tjänster med skattade pengar och är alltid den som betalar momsen utan att kunna föra den vidare.

Pengar i fickan

Titta på mitt exempel som utgår från att tjänsteköpare och tjänstesäljare båda har en marginalskatt på 50% – för 784 kronor av köparens bruttolön får säljaren ut en hundring. Alltså; om jag skall uppdra åt någon att städa, hjälpa mig i trädgården eller tapetsera så måste jag betala dom 800 kronor av min bruttolön för att dom skall kunna få tillräckligt med pengar för att gå på bio. (Det är ju dessutom moms på biobesöket så där försvinner ytterligare pengar in i skatt).

RUT och ROT tar bort en del av det orimliga i detta. Genom att jag får dra av min skatt (de första 50%) så ramlar det ut väldigt mycket mer i slutet av ekvationen. RUT och ROT syftar till att privatpersoner skall kunna köpa tjänster på rimliga villkor.

Vilka är då fördelarna?

Man kan dela in dem i två kategorier

1) Fler har råd att köpa tjänster

Varje person med fackkompetens inom sitt område är bättre utförare av uppgifterna inom detta område. Det betyder att den som är snickare både är snabbare, effektivare och dessutom mera kompetens än vilken “Martin Timmell wannabe” som helst. Experten känner till byggnormer och har relevanta kontakter för att kontrollera och komplettera. Så är det även med personer som städar – det är också en fackkompetens som inte skall förringas. Precis som hemmasnickaren så kan hemmastädaren så klart göra det mesta som proffesen kan, men man gör det inte lika bra.

Nationalekonomiskt är det också helt rätt att det folk kan och har utbildning på, är det man skall jobba med. Då får man maximal utväxling av den utbildningsinsats som det investerats i.

Arbetslasten på arbetsplatser ökar för att kraven ökar. Vi skall konkurrera med allt fler på allt fler marknader. Utmattningsdepression var något av en folksjukdom. Det drabbar mycket ofta kvinnor som i det ojämlika Sverige drar det tyngsta lasset hemma. Den som köper RUT avlastar den som drar det tyngsta lasset hemma; om det är kvinnan, minimerar vi risken för utbrändhet, kvinnans konkurrenskraft på arbetsplatsen (med alla självklara jämställdhetsfördelar det har) och dessutom ger en person ett arbetstillfälle – inte osannolikt är det en också kvinna.

2) Svarta jobb flyttar över till vita

Ekvationen enligt ovan visar ju med all önskvärd tydlighet varför vår svarta sektor är så stor. Ett avtal mellan två parter där man slipper skatt, moms och arbetsgivaravgift på den mottagande sidan blir ju självklart extremt fördelaktigt jämfört med det vita alternativet. Säljarens prisnivå mellan de två tjänsteslagen gör att det krävs att säljaren verkligen är rättrådig för att kunna stå emot.

Det finns stora nackdelar med en svart sektor. Ett “pactum turpe” (“avtal som strider mot tro och heder”) gör att det är svårt för båda parter att ställa krav och ställa ut garantier, säljaren är rättslös för att driva in en skuld, får ingen pension, har svårt att teckna försäkringar och har ingen dokumenterad inkomst, vilket i sin tur kan få konsekvenser för möjligheten att få bostadslån och liknande.  En svart sektor gör alltså att säljaren för den kortsiktiga vinningen accepterar att bli ett arbetsmarknadens B-lag.

Vilka är då nackdelarna?

Uppenbarligen finns det en stor nackdel – staten får in mindre skatt, men det är att bortse från hela bilden. Om fler arbetar i vit sektor så får man in skatt från säljarsidan. Rimligen har säljarsidan lägre marginalskatt är köparsidan men den faktiska skatteförlusten på köparsidan kompenseras till stor del av skattevinster på säljarsidan.

Det är i denna kontext obegripligt att den rödgröna sidan är negativa till RUT. Det enda motargumentet är en moralisering över att städning i någon annans hem är belastat med fördomar. Det är otridsenligt och korkat med denna typ av fördomar.

Bloggen är inte till för recensioner, men jag kan inte låta bli att göra ett undantag efter ett besök på P-Floyds konsert i Dalhalla.

Förutsättningarna för ett coverband är intressanta, speciellt när orginalbandet inte längre är aktiva. Det betyder att man har en finit mängd musik att utgå ifrån. Orginalbandet hade förutsättningar att spela sina gamla hits, samt att fasa in ny musik för att få en utveckling men i tryggheten att alltid falla tillbaka på det som funkade förut och publiken både känner igen och vill höra. Coverbandet har tryggheten och en genväg till lyssnarnas hjärta, men saknar möjligheten att utvecklas. Coverbandet är uttolkare av originalet, en berättarröst som läser högt från någon annans förlaga. Problematiken dyker upp när coverbandet växer; originalbandets repertoar som var en genväg till publiken men blir i denna fas en tvångströja. Man letar djupare i diskografik och vill kanske också fylla ut med eget material, måhända inspirerat av originalet. Man vill ta rollen som författare och inte bara berättare.

Personligen är jag upp över öronen förälskad i Pink Floyd – förlagan. Det första jag köpte när jag flyttade hemifrån var en CD spelare och ett enda album – Pinks Floyds “The Wall”. Skiva #2 rullade i över en månad i sträck – jag sänkte bara volymen på nätterna och jag har kramat kudden till “Wish You were here”.

I skärningspunkten mellan dessa linjer hamnar jag för att kommentera konserten. Å ena sidan så är P-Floyd helt magiska på scen. Dom använder repertoaren av pyroteknik, flygplan, eld, vitklädda personer som klättrar på bergväggarna, bakgrundsbelysta skärmar och en massa andra effekter som tar luften ur dig som åskådare. Dom fyller Pink Floyds material med ande och närvaro som saknar motstycke. Oavsett vem i originalbandet som skulle vara sängliggande, så kan man ringa in motsvarande person från P-Floyd som stand-in och ingen hade märk någon försämring. Dom två körtjejerna var HELT fantastiska och förtjänar nämnas speciellt ! Brunetten gav oss alla ståpäls när hon från en lucka i scenkanten tog i från tårna på dom som stod flera meter längre ner.

… och det är här det inte går att komma ifrån att det kommer ett “men”. Det var bättre för två år sedan. Jag erkänner, då kom vi dit helt utan förväntningar och då är det ju enklare att överträffa förväntningarna. Det var ju trots allt ett litet lokalt coverband, men dom manglade mig helt och det kan man ju inte ens hoppas på en andra gång.

Jag har dock full förståelse; P-Floyd vill växa förbi Waters ocfh Gillmors scenkläder – dom vill bli ett band med eget existensberättigande. Dom vill inte bli en berättare som läser andras material – dom vill också förmedla sin exen text, nu när dom ha fått till öra. Årets konsert innehåll – speciellt före paus – mycket material som jag inte hört förut. Om det var eget eller mera obskyra låtar spelar ingen roll men illustrerar ett coverband i en brytpunkt.

Tveklöst är det så att det går trender i ord och uttryck. Ordet “man” som en opersonlig omskrivning för “jag” var länge något jag hängde upp mig på. Nu florerar ofoget med “jag känner” som ett substitut för “jag tycker”. Varför detta? Man kan ställas till svars för det man tycker men inte det man känner. Är det så enkelt att det är uttryck för samma sak; En feghet att som objekt stå för det man gör och tycker?

Brukar inte skriva om sport, trots att jag är en genuin sportfåne, men idag gör jag ett undantag. Vi svenskar som älskar längdåkning har gått en golgatavandring under ett otal år. När Torgny Mogren vann 50 km i Holmenkollen 1993 markerade det en slutpunkt på en Svensk epok, och efter detta var det varit Norge för hela slanten.

Under ett antal år hade vi haft Magnusson, Lundbeck, Wassberg, Svan, Mogren och så vidare som hade kunnat upprätthålla en svensk dominans och flera generationsväxlingar utan svackor. Per Elofsson var tronföljaren som skulle fortsätta att föra traditionen vidare och allt verkade som upplagt för att det skulle vara en fortsatt svensk dominans. En dopad tysk spanjor i form av Mühlegg fick i OS Per att gå in i väggen och just där dog Per som elitåkare. Han tömde både sig och en hel nation på energi att vara framgångsrika i skidåkning, övertränade sig och kom aldrig tillbaka.

Visst har vi stuckit upp, visst har vi knipit medaljer men det är inte som självklara favoriter av den typ som axlar favoritskapet, utan vi har varit underdogs som slår till någon gång ibland. Vi har inte haft lag där med flera möjliga medaljörer, utan enstaka favoriter (utan att kanske ens vara redo för denna roll) och ett antal statister.

Detta OS har vänt på steken; både damer och herrar har nu lag som kan prestera. Både damer och herrar har nu självförtroendet att våga vinna.

I ett lopp som jag aldrig kommer att glömma, efter att Alzheimern ätit upp förmågan att minnas mitt eget namn, kommer jag att kunna måla upp loppet i detalj. En klassisk heroisk svensk insats med ett ostrategiskt ryck på tok för tidigt för att hålla (han “sätter färg på loppet” som vi sett så många gånger i friidrotten), uppbackad av två starka “hjälpryttare” som kunde bränna eget krut på att Olsson skulle få chansen att dra ifrån. Det är bara det att när klungan kom ifatt var den liten, innehöll en svensk som hade kraft kvar och den upphunne svensken hade förstått vartåt det barkat och inte bränt allt krut som man annars kunde befarat. Att sätta färg på loppet betydde för ovanlighetens skulle inte att man bränt alla chanser att ha med den intressantare delen av slutställningen att göra.

Jag erkänner utan omsvep; att trycka dit Norge kändes fantastiskt. Segern i sig, men också Norges förlust. Till en början piggar det upp att läsa forumen på vg.no – bitterheten blir energi, men ganska snart börjar det gnaga.

Vi ser här en hord som blivit bortskämd med framgång och där Northug blivit den enda bärare an den norska traditionen på herrsidan och när han fallerar så skäms man inte för att göra ner honom. Northug är en fantastisk idrottsman – en stor atlet. En spurtare av rang, strateg i man mot man och smärttålig som få. Likt Baudelaires albatross skrattas han åt när han för en gång skull fått vika ner sig och det är en skam att hans landsmän behandlar honom så respektlöst.

Den andra kategorin utgår från att det är fusk, på två teman. Doping och ett uppsåtligt stavbrott.

Att doping förekommer vet vi svenskar bättre än de flesta andra. Vår Elofsson knäcktes i konkurrensen med dopade så vi vet. Vi minns väl alla Hemohes skandalen och alla år av misstankar att finnarna använde bloddoping. Jag känner inte till varken svenskar eller norrmän som varken misstänkts eller än mindre fällts för doping, och jag hoppas ju man kan säga att vi har en tradition att tävla rent.

Att Hellner skulle förstört den högra staven för Northug när han rörde lätt vid den vänstra är ju bara dumheter. Det hör ju till spelets regler att den som ligger bakom i suget stannar sig genom att röra sin medtävlares stav. Har man sett EN stafett så har man sett detta massor av gånger.

Vid 1.11.11 sker beröringen
Vid sekvensen direkt efteråt stakar Northug på för fulla muggar
Vid cirka 1.11.20 ser man hatt han tar upp staven och här har något förmodligen hänt, dock i helt ärlig kamp om att positionera sig inför sista uppförsbacken. Northug har inte bytt stav mellan sina händer mellan dessa sekvenser.

Om de norska VG läsarna känner att de behöver en konspirationsteori för att förklara att dom bevittnat punkten för en glansperiod för sitt herrlag, so be it – det bjuder vi på när vi faktiskt tagit över den nordiska längdåkningskronan!

För min del är Northug hjärtligt välkommen till Sverige. Vi har ett härligt lag, med många som tävlar för sig själva och varandra. Och vi har en befolkning som älskar våra idrottare och gläds med dom även om dom skulle råka bli sämre än att dom tog medalj. Kom över – du skulle trivas här och slippa de bortskämda, konspirerande gnällspikarna!

Gävle kommun har satts på den globala kartan av kampen mellan bockens överlevnad och brännarna. Varje år påminns vi om att kampen pågår och nästan varje år upplever vi crescendot när den står i ljusan låga. Som alla marknadstrick så tenderar man ju att vilja krida upp kranen ett snäpp eller två så det inte blir slentrian och i år såg vi exempel på detta. Webkamerorna blockerades genom en DDoS attack. Inte för att jag tror att det sker någon väl genomtänkt lastdelning och finns extensiv redundans i deras set-up, men håll med om att det finns en klar vinnare här: Gävle kommun!

Debatten och nyhetsrapporteringen kring svininfluensan tar ny fart efter ett nytt dödsfall. Jag har försökt leta efter sammanställningar men inte hittat någon och sedan försökt skapa en egen sammanställning utifrån medieuppgifter, vilket också förefaller närmast omöjligt.

Om jag förstått läget så har följande personer avlidit:

En 37 årig man i Uppsala – Mannen hade kroniska sjukdomar.

En 55 årig man med cancer (i Västmanland)

En 3 årig pojke – Hade ett medfött hjärtfel. Simon

En 8 årig flicka i Finland som gick i svenska skola (Haparanda) – Summarisk rapportering men tycks haft

En 49 årig man – Inget underliggande skäl tycks finnas, eller framgår i alla fall inte av den summariska rapporteringen i DN men däremot har Aftonbladet mera kött på benen här (Förefaller vara fp politikern Jan-Erik Brohede).

En 60 årig man – Dog av hjärtinfarkt, men bar på viruset. Tv4 använder dock den lite mera spektakulära rubriken “60 åring död i Svininfluensa“, vilket är ett rent falsarium om man läser texten.

Detta finns ett antal människor som på grund av underliggande sjukdomar befinner sig nära kanten, där något som svininfluensan kan putta dem över denna kant. Det är ju dock lite missriktat att beskylla svininfluensan för dödsfallet. Folk som drabbas av HIV dör inte av detta i sig utan av en annan sjukdom. Mottagligheten beror dock på HIV och det är HIV som är boven i dramat. Om dödsfallet skall undvikas är det den underliggande sjukdomen som skall adresseras.

Kolla också på hysterin: mannen som på fullt allvar prognostiserar 1200 dödsfall i Skåne! Trovärdigt.

Nu omger jag mig av evangelister för sociala medier som ständigt pekar på vikten av att vara aktiv på sociala nätverk för dom som inte är det, och som klagar på bristen på strategi och målsätttning för dom som faktiskt tagit steget. Det är onekligen en tacksam position att kunna klaga på allt lite snett uppifrån.

Det finns skäl att trots allt hålla med; om du inte vet vad du vill och vad det skall vara bra för är det ett oerhört bra skäl att låta bli!

Som de flesta vet så finns särskilda regler för börsnoterade bolag. I teorin skall alla aktieägare och potentiella aktieägare få tillgång till samma information samtidigt för att ingen skall få en fördel av kunskap om ett företags kurspåverkande information. Insiders har naturligt tillgång till denna information och får inte agera på den innan marknaden i stort fått chansen, och alla utanför skall få den samtidigt. Genom detta så hamnar man i en väldigt snäv nytta av Twitter i investor relations avseenden. Man kan så klart twittra att företaget släppt en rapport eller något annat som resulterat i en press release, men då bara som en notifiering av att information finns tillgänglig – det är olämpligt att släppa själva informationen på detta sätt. Det är dessutom kvalificerat olämpligt att släppa unik information via twitter. Det är så vitt jag vet inte prövat, men jag har väldigt svårt att se att man skulle leva upp till transparenskrav genom att tvinga intressenter att följa företaget på twitter.

Så vad skall man då ha det till? Jag kan mycket väl tänka mig att man har det i all form av kundinformation och kundinteraktion. Teknikleverantörer kan meddela tekniska problem (“nätet nere i region X från och 17.30 idag”, “störningar på kanal 5 via Nackamasten”, “Problem med bandbredden på grund av avgrävd atlantkabel”). Det rikigt vågade är att ta emot kundsynpunkter på detta sätt – exponerar sig mot insyn för alla followers ser ju klagomål från alla de följer. Företag har en tendens att skyla sina brister. Är det lönsamt att vara ärlig eller inte? Jag har inget svar på den frågan, men den är relevant …

Att bygga en community kring sin produkter är av godo. man gör att varumärken får en laddning som är större än produkten i sig. Apple kan uppenbarligen göra detta utan Facebookgrupper och twitterkonton, men det är väl ett exempel på där varumärket är så överladdat med värde att företaget kan sälja i princip vad som helst och det mottas positivt, och där deras “followers” inte bara accepterar bristerna utan rättfärdigar dem inför andra. jag har hört ett flertal iPhone användare intyga att de aldrig använder MMS i alla fall och att den funktionen därför är överflödig. Det är irriterande, men samtidigt går det ju inte att låta blir att vara imponerad. Hur gör dom?

Min Nokia E90 börjar bli rejält nedgången. Den har varit en trogen följeslagare under dryga två år och “gått tungt”. Jag skriver kanske 25% av mina mail via mobilen så att köra T9 är inte att tänka på. Det betyder att de blir kortare och därmed mera kryptiska – inbjuder till feltolkningar (vilket kan hända även med längre men risken är IMHO mindre).

Kandidaterna;

Nokia N900 – En läcker mobil som bygger på Maemo. Jag irriteras av att man fragmenterar Linux för mobiler mellan Android och andra lösningar. Det hade varit ohyggligt mycket bättre om Nokia levererat in Qt köpet i Androidlägret för att skapa en solid lösning för framtiden som bygger på gratis mjukvara. Mobilen förefaller MYCKET lovande. Touchscreen, widgets, multipla startskärmar, multitasking och mycket annat. I valet av Maemo, vad tror vi om tredjepartsmjukvara? Kommer Spotify för Maemo? En vettig Twitterklient som “Tweets60″? Porterar Google sin Gmail klient? Detta är nyckelfrågor för mig. Val av ett apart OS betyder risk för att man köper sig expressfart in i en återvändsgränd, men mobilen i övrigt är mycket lockande!

Länk

Blackberry – Typ Bold. Fantastisk mailmaskin. Dock när jag testade den första 3G varianten (Ja det är ett krav!) så sög den blåval när det gällde telefonidelen. Ljudet var kass. jag gillar inte heller inlåsningen till RIM, kameran är risig. Den är nog bara att räkna bort vid närmare eftertanke.

Länk

SEM Saito – En imponerande mobil, dock utan tangentbord. OSK (on Screen Keyboard) kan ju kanske funka som substitut. Fantastisk kamera, gör den dock lite fet på mitten, men det kan det ju vara värt.Det finns ju ett visst värde i att handla svenskt (jag är ju från Lund och vill ju att EMP/ST och SEM skall gå bra!). Argument emot är att alla tillbehör jag jag har idag (laddare och så vidare) är Nokia

Länk

Nokia N97 – Den logiska ersättaren till min E90. Finns ju också i en minivariant, men då utan styrplattan. Känns som att om man skall byta till N97 så är det inte riktigt att byta. Bara som att köpa en ny årsmodell av samma bil om ni förstår liknelsen.

Länk

iPhone 3GS – OK, det går inte att undvika. jag är ohyggligt skeptisk till sektbildningen kring Apple. Det känns Knutby lång väg. Folk som köper iphone har inte köpt en produkt – de har underkastat sig en lära, och som djupt övertygad mot all sektism kommer jag att aktivt tycka illa om ihpone … till jag köper en själv men jag erkänner; det är en gedigen mobil. Snygg, funktionsrik och med de senare mjukvaruuppdateringarna har ju de flesta funktionella argumenten emot den fallit ifrån. Avsaknaden av MMS var ju en hyggligt signifikant brist i mina ögon t.ex.  Det som återstår av fundamental kritik är att man väljer AppStore helt och fullt. Ett mobiltillverkaren kontrollerar det utbud som jag kan få tillgång till, baserat på deras moraliska värderingar och där man också tagit hänsyn till att ingen app får stöta sig med mobiloperatörerna som säljer mobilen. Andra kan se kontroll som något bra – ordning och reda. Jag ser det som en frihetsinskräkning. Jag vill välja själv vad jag installerar utan censur från någon, jag vill kunna handla fritt och jag tycker det är förkastligt att jag skall behöva jailbreaka telefonen för att göra det möjligt. En icke jailbreakad iPhone är inget alternativ för mig – det är politiskt omöjligt! Nokia erbjuder Ovi store – men tvingar mig inte till det. Vem som helst kan starta en konkurrent när som helst. DET gillar och respekterar jag!

En Android mobil, t.ex. HTC Tatoo. Ok, Android är det OS som jag som politisk statement tycker bäst om. har aldrig testat det men det är drag på mjukvarusidan och det är riktigt lovande. Skulle vara roligt om Jocke jardenberg testade Tatoo också och adderade den i dina jämförelser (Se länk). Android 2.0 har aviserats, och Verizon förefaller ha en lur på gång och SEM Experia X3 kan också ha Android 2.0 (i November).

Måste nog ändå säga att N900 ligger OERHÖRT bra till. Min bindningstid går ut i Mars vilket betyder att jag kan skaffa ny mobil kring årsskiftet. Får väl hoppas att 3 hade den i sortimentet tills dess…