Coverband (P-Floyd i Dalhalla)

Bloggen är inte till för recensioner, men jag kan inte låta bli att göra ett undantag efter ett besök på P-Floyds konsert i Dalhalla.

Förutsättningarna för ett coverband är intressanta, speciellt när orginalbandet inte längre är aktiva. Det betyder att man har en finit mängd musik att utgå ifrån. Orginalbandet hade förutsättningar att spela sina gamla hits, samt att fasa in ny musik för att få en utveckling men i tryggheten att alltid falla tillbaka på det som funkade förut och publiken både känner igen och vill höra. Coverbandet har tryggheten och en genväg till lyssnarnas hjärta, men saknar möjligheten att utvecklas. Coverbandet är uttolkare av originalet, en berättarröst som läser högt från någon annans förlaga. Problematiken dyker upp när coverbandet växer; originalbandets repertoar som var en genväg till publiken men blir i denna fas en tvångströja. Man letar djupare i diskografik och vill kanske också fylla ut med eget material, måhända inspirerat av originalet. Man vill ta rollen som författare och inte bara berättare.

Personligen är jag upp över öronen förälskad i Pink Floyd – förlagan. Det första jag köpte när jag flyttade hemifrån var en CD spelare och ett enda album – Pinks Floyds “The Wall”. Skiva #2 rullade i över en månad i sträck – jag sänkte bara volymen på nätterna och jag har kramat kudden till “Wish You were here”.

I skärningspunkten mellan dessa linjer hamnar jag för att kommentera konserten. Å ena sidan så är P-Floyd helt magiska på scen. Dom använder repertoaren av pyroteknik, flygplan, eld, vitklädda personer som klättrar på bergväggarna, bakgrundsbelysta skärmar och en massa andra effekter som tar luften ur dig som åskådare. Dom fyller Pink Floyds material med ande och närvaro som saknar motstycke. Oavsett vem i originalbandet som skulle vara sängliggande, så kan man ringa in motsvarande person från P-Floyd som stand-in och ingen hade märk någon försämring. Dom två körtjejerna var HELT fantastiska och förtjänar nämnas speciellt ! Brunetten gav oss alla ståpäls när hon från en lucka i scenkanten tog i från tårna på dom som stod flera meter längre ner.

… och det är här det inte går att komma ifrån att det kommer ett “men”. Det var bättre för två år sedan. Jag erkänner, då kom vi dit helt utan förväntningar och då är det ju enklare att överträffa förväntningarna. Det var ju trots allt ett litet lokalt coverband, men dom manglade mig helt och det kan man ju inte ens hoppas på en andra gång.

Jag har dock full förståelse; P-Floyd vill växa förbi Waters ocfh Gillmors scenkläder – dom vill bli ett band med eget existensberättigande. Dom vill inte bli en berättare som läser andras material – dom vill också förmedla sin exen text, nu när dom ha fått till öra. Årets konsert innehåll – speciellt före paus – mycket material som jag inte hört förut. Om det var eget eller mera obskyra låtar spelar ingen roll men illustrerar ett coverband i en brytpunkt.

Thanks for rating this! Now tell the world how you feel - .
How does this post make you feel?
  • Excited
  • Fascinated
  • Amused
  • Bored
  • Sad
  • Angry

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *