Scenen…

SVTs program Uppdrag Granskning penetrerade i dagens program ämnet “scenen” och jag måste säga att det var ett ovanligt välgjort program som tog upp intressanta och grävande vinklar på fenomenet. Mer om detta senare …

Först, som jag tidigare skrivit vid ett flertal gånger;
Scenen är en svensk variant av engelskans “the scene”. Det låter som en organisation eller gruppering men det är en feltolkning av ordet. Scenen är den arena där något utspelas. Man kan säga “Den brittiska rockscenen” och det är i denna kontext ordet skall förstås. Har man väl tagit till sig detta uttryck med denna tolkning så är det många logiska slutledningar som följer automatiskt; Oasis var framträdande på den brittiska rockscenen under en period, men det finns massor av andra aktörer. Vissa konstellationer var solidare, mera välkända. Andra lösare sammansatta. Ett ständigt flöde in men också ett ständigt flöde av folk som lämnar när dom får andra intressen.

Det är en semantisk fråga, men förr brukade man säga “SNES scenen” och “C64 scenen”, alltså gjorde man då en distinktion mellan vilken teknisk plattform som aktörerna hade som sammanbindande element. Samma person kunde vara aktiv på flera scener och många av de stora grupperna var absolut aktiva på minst två eller flera scener. De riktigt stora grupperna var aktiva på i princip alla scener samtidigt. Detta är inte konstigare än att det finns en brittisk indiescen som är skild från den brittiska rockscenen, men där man nog kan säga att alla ingår i den brittiska musikscenen.

I programmet definierades scenen som en översta delen av distributionspyramiden. Jag skulle säga att också detta är en feltolkning; hela pyramiden, från ledaren i den den vassaste gruppen till den lamaste lamern är alla en del av scenen. Det som förr var den som flera år efter knäckningen av ett spel fick en kopia på turbotape av en klasskompis har nu blivit bittorrent användaren som bara suger åt sig. Det är den lägsta nivån, men faktiskt också scen. Den översta lilla pyramiden i den stora pyramiden är “elitgrupperna“. Elitgrupperna är dom som knäcker spelen och rippar filmerna.

Scenen är alltså allihop – elitgrupperna är den lilla hårda kärnan.

Sedan; Den intressanta vinklingen som SVT bidrog med – en privatisering av brottsbekämpning

Idag så är polisen handfallen och undfallande. Myndighetsutövningen som polisen är satt att sköta bedrivs av privata intresseorganisationer, med IFPI och Antipiratbyrån som de primära aktörerna. I ganska liten skala bedriver de privatspaning och i en ganska stor skala hanterar de lobby. Låt mig först säga; dessa organisationer representerar sina medlemmars intressen. Det samhället inte gör måste man sköta själv. Då spanar man själv, anmäler själv och verkar politiskt för att lagar skall ändras så att verksamheten som hotar medlemmarnas intresse upphör. Det är inte IFPI eller Antipiratbyråns uppdrag att värna demokrati och yttrandefrihet. Antipiratbyrån måste lobba för IPRED lagen, eftersom det tjänar medlemmarnas intresse. Det är däremot politikerna som skall dra gränsen för att bestämma var gränserna går. Vilka intrång på demokrati och integritet kan man acceptera för att uppnå en effektiv brottsbekämpning?

För mig är det självklart att polisen skall hantera utredningarna och besitta rätten till alla tvångsmedel, men att dom tvångsmedel som står till buds är balanserade för att existera i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. I det samhället får IFPI och Antipiratbyrån gärna privatspana, men utan tillgång till tvångsåtgärder.

Låt mig också peka på en juridisk spetsfundighet; det insinuerades i programmet att Antipiratbyrån skulle brottsprovocera, vilket är intressant att titta vidare på.

Man bör faktiskt kunna presumera att Antipiratbyrån i sina medlemmars namn får kopiera det material som deras medlemmar levererar till marknaden och att man konkludent eller explicit ger någon annan denna rätt också. Om någon deltar i en warez grupp och förfogar över upphovsrättsskyddat material, och läcker information i utbyte mot att man inte blir anmäld, så kan man anse att personen fått rätt att förfoga över materialet. Då blir förfarandet inte heller brottsligt .

Det blir ju då komplicerat vad som gäller vidarehantering av den kopia som möjligen spreds med tillstånd. Om jag fildelar en kopia – som bär alla kännetecken av att vara en piratkopia – men jag har fått den av en infiltratör, är den kopian då tekniskt sett inte längre en piratkopia? Sannolikt kan man faktiskt hävda att det inte är en piratkopia, och då hjälper det så klart inte om jag har uppsåt att piratkopiera – det är inget upphovsrätts brott i alla fall.

Så, antingen är det så att Antipiratbyrån faktiskt brottsprovocerar (genom att förfoga något som stulits från en själv, vilket så klart låter absurt) eller så är det så att allt som informatören hanterar faktiskt kan vidarehanteras utan att upphovsrättsbrott begås. Om jag eller ett av mina ombud köper något som stulits från mig – då är det ju rimligen inte häleri. Säljer jag det vidare så är det inte heller häleri och den som köper det gamla stöldgodset blir ju inte heller hälare.

Thanks for rating this! Now tell the world how you feel - .
How does this post make you feel?
  • Excited
  • Fascinated
  • Amused
  • Bored
  • Sad
  • Angry

Categories: fildelning, integritet, internet, IPRED, PirateBay Tags:
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.