Bloomberg har idag en intressant artikel om Apple, positionering och en allmänt hållen diskussion om hur Europeiska integritetsmyndigheter förhåller sig till detta.
Till min stora glädje ser jag att den danska EU parlamentarikern Bendt Bendtsen från Det Konservative Folkeparti på EU nivå nu vill driva frågan att Jailbreak skall vara tillåtet
Jailbreak är sannolikt ett brott mot Apples användarvillkor, och för att lyckas måste man undersöka och “reverse engineera” delar av systemet, hitta en svaghet och hitta ett sätt att exekvera kod som använder sig av denna svaghet. För att göra jailbreak tillåtet måste Apple förbjudas att använda begränsande avtalsvillkor men man måste också göra reverse engineering explicit tillåtet. Att bara tillåta implementation av jailbreak blir delvis poänglöst om Apple fortfarande kan juridiskt angripa den som utvecklar själva jailbreak mekanismen.
Personligen ser jag inte värdet i av att jailbreak per se skulle vara tillåtet, utan poängen är att man vill uppnå det som uppnås genom jailbreak, nämligen att du kan installera program som inte tillhandahålls via Apple. Det vill man eftersom
a) man inte vill vara beroende av att Apple accepterat ett visst program och
b) man vill det för att man vill att det skall finnas distributionskonkurrens, och därmed också priskonkurrens.
Alltså;
Det hade varit bättre om Bendt Bendtsen hade inriktat sig på att se till att Apple inte tilläts ha ett distributionsmonopol för Apps, så hade han adresserat den juridiska knäckfrågan istället för en följdsjukdom till själva grundproblemet.
Mobiltelefonleverantörerna har ju nyligen påkommits med att båda lagra positioneringsinformation, vilket är en stor sak i stora delar av världen.
Precis på samma sätt som Konkurrensverket inte tog tag i frågan om Apples missbruk av dominerande ställning vad avser att man tekniskt och juridiskt blockerar konkurrerande Appstores, så tar nu Datainspektionen inte tag i denna.
I December skickade jag in min anmälan mot Apple för missbruk av dominerande ställning. handläggaren (Peter Delen, 08-700 16 34) meddelade att man själva avgjorde vad som skulle tas upp och att detta inte skulle behandlas.
Konkurrensverket uttalar sig inte om rättsliga sakförhållanden i ett enskilt ärende där frågan inte närmare har utretts av oss. Däremot i förekommande fall ge viss generell vägledning. Det är Konkurrensverketsom i varje enskilt fall bedömer om den fråga som anmäls ska granskas vidare.
Mot bakgrund av dina synpunkter vill jag framhålla följande. Såvitt jag förstår finns det inte något uttryckligt hinder för ett företag att välja som strategi att vertikalt integrera sig. På vissa områden såsom ”smarta telefoner” har företagen uppenbarligen valt olika affärsstrategier. En annan viktig omständighet från konkurrenssynpunkt är om det förekommer utestängning av de företag som tillverkar applikationer (”apps”), dvs. att de skulle förvägras att leverera sina lösningar till ett eller flera företag. Några sådana uppgifter har vi inte tillgång till. Mot denna bakgrund saknas tillräcklig grund för oss att närmare utreda de omständigheter som du framfört.
Mitt svar blev detta:
Jag tolkar svaret som att KKV ställer krav på att det finns exempel på att någon nekats tillgång.
Normalt kan det säkert anses uppfyllt genom att anmälan görs av en part som är berörd, vilket inte gäller mitt fall där jag pekar på en principiell brist på konkurrens i strukturen utan att själv vara en drabbad part.
Är KKVs bedömning att den drabbade appen i så fall måste ha en anknytning till Sverige (=KKVs jurisdiktion)?
Noterade nyligen förresten en Gartner rapport som uppskattar marknadsvärdet på App marknaden (totalt) till 15 miljarder USD för 2011.
Nedan är fall för Apple av olika skäl vägrat Appar tillgång till App store:
Först – Adobe får inte leverera Flash till IOS bestyckade enheter. Vidare;
1) Apple vägrar en tidnings app nät denna handlar om Android:
2) Apple vägrar Spotify (detta har löst sig):
3) Apple vägrar Danska Ektrabladets App baserat på nakenhet
En delmängd – som sannolikt inte faller inom KKV:s jurisdiktion är yttrandefrihetsdimensionen:
http://berg.to/blog/kd
http://berg.to/blog/pu4) prylportalen.se har exempel på sju apps som förbjudits:
5) kristen app (namnet återges inte, men journalisten bör kunna lämna detaljer)
6) Google latitude (sedermera löst)
http://berg.to/blog/a5
http://berg.to/blog/41K7) Google talk (en intressant artikel generellt i ämnet)
Wikileaks app var godkänd med detta återkallades
9) manhattan Declaration.org – anti-gay app
10) Ett program som emulerar den gamla datorn Commodore 64
11) Mera bakgrund
Jag hoppas dessa tio exempel tydligt visar att det finns massor av exempel på Apps som refuserats. Som jag också var tydlig med i min initiala inlaga så är dom därmed juridiskt och tekniskt förhindrade att göra sitt alster tillgängligt eftersom Apples produkter är låsta för alla försök att installera mjukvara som inte auktoriserats.
Mitt mail blev registrerat, men det föranledde inget ärende och därmed inte heller något diarienummer enligt detta svar:
Tack för dina kompletterande synpunkter. För din information vill jag klarlägga att vi i varje enskilt fall självständigt avgör om den fråga som anmäls till oss ska granskas närmare eller inte. Till stöd för våra prioriteringar finns en generell policy som bland annat utgår i från en bedömning av hur allvarligt det påstådda problemet eller företeelsen är. I ditt fall gör vi bedömningen att det saknas tillräckliga skäl för att initiera en utredning från vår sida. Därmed finns heller inget motiv för oss att diarieföra din e-post (jfr din fråga om referensnummer). De e-postar som kommer in till Konkurrensverket blir dock allmänna handlingar och hålls därför ordnade av oss.
Det finns så klart oerhört mycket att säga om datalagringsdirektivet samt den lag som kommer att införas i Sverige som en konsekvens.
Jag besökte PTS hearing under gårdgen (26/1) samt har debatterat i lite olika forum. Här kommer lite delar av det jag sagt i de olika forumen ;
Datalagrinddirektivet syftar till att få möjlighet att dokumentera kommunikation mellan två punkter.
Steg 2 – Vem omfattas/teknikneutralitet:
Men om syftet är att i rätten visa att Hells Angelskillen ringde sitt samtal från en given position där ett grovt brott begicks eller med en viss person för att styrka koppling mellan dem, så är det intresset samma oavsett om personen använder mobiloperatörens egna taltjänst eller en tjänst som använder mobilens IP koppling, sedan kan den tjänsten i sin tur heta det är Skype, Viber, Google talk, Roger Wilco (finns det fortfarande?) eller vara röstkanalen i “Warcraft for iPhone”.
Min slutsats måste bli: Från myndighetshåll med brottsbeivrande och bevissäkring som enda mål så hade jag tyckte det var helt ointressant hur man rubricerar tjänsten när den realiserar syftet röstkommunikation via två anslutningspunkter. Jag hävdar att taltjänsten som mobiloperatören levererar, den som kan levereras av VoIP klient som finns inbyggd i mobilen, de som kan laddas ned som särskilda applikationer eller den som kan realiseras via den i telefonen inbyggda browsern i princip levererar samma substituerbara tjänster och borde hanteras på samma sätt regulatoriskt.
Det råder ingen teknikneutralitet utan fåren skall delas in i två kategorier “bara för att”. För den som inte vill bli lagrad är det sålunda synnerligen enkelt att välja en tjänst som inte omfattas, så är det bara att kommunicera utan att riskera drabbas av lagring.
Steg 3 – Ekonomi
Den ekonomiska modell man valt är att operatörerna inför lösningen och står för kostnaderna, men man täcker sedan marginalkostnaden för varje uthämtning av uppgifterna. Med ekonomiska termer betyder det att CAPEX får man absorbera själv som operatör medan OPEX kan myndigheterna täcka.
Slutsatsen så här långt; det blir en belastning att behöva göra lagringen och alla belastningar utgör konkurrensnackdelar för den som drabbas av belastningen.
Mobiloperatörerna (och det är primärt dom som är intressanta eftersom det är enheter som både kan leverera tal och data)står sannolikt på andra sidan och vill både att reglerna per se skall vara minimalt ingripande, men också att dom skall drabba alla lika.
Demokrati är en krånglig sak, på samma sätt som integritet.
Dom är fenomen som aldrig kan vara helt absoluta – det måste finns ramverk som kanske begränsar.
Vår demokrati bygger på valkretsar och vi har en undre gräns för representation. Det betyder att den som har anhängare nog att uppnå 1/349 del av antalet röster inte blir representerad.
Yttrandefriheten var tidigare absolut. Man fick publicera vad man ville men naturligtvis med konsekvenser för den som publicerade något olagligt. Friheter får inte inkräkta otillbörligt på andras friheter. Förtal, hets mot folkgrupp och annat är olagligt, men också rimligt.
Offentlighetsprincipen är en grundläggande princip – allt som staten producerar är en allmän handling och allt som inte beläggs med sekretess är också en offentlig handling. Motsvarande princip finns inte i alla länder och även inom EU har man stött på problem med att denna transparens inte fanns naturlig och självklart för alla.
Vår demokrati bygger på en maktdelning mellan den lagstiftande makten (riksdagen), dem dömande makten (domstolarna) och den granskande makten (journalister). Journalister förväntas i sitt DNA ha inprogrammerat att alltid bevaka och granska. Att gräva där det luktar och exponera det som makten vill gömma. Det gör man inte för att gotta sig i avslöjanden (på det sätt som tabloider misstolkat sitt uppdrag) utan för att vi vet att makt korrumperar och utan någon som granskar så riskerar vi hänfalla åt korruption.
Men vem granskar granskaren? Jo granskaren själv! Genom en fri press som granskar makten, så granskar dom både den lagstiftande, dömande och andra representanter för den granskande makten.
Vad som hänt i fallet Wikileak är att vi fått en global spelare, en tredje statsmakt på global nivå, och det blir helt uppenbart att den tredje statsmakten lokalt faktiskt förslappats till oigenkännlighet. Wikileak gör ju det vi vill att media skall göra. Alltså mycket mindre att rapportera om intima detaljer avseende årets Idoldeltagare och mycket mera att se på makroperspektivet. Delar av världspolitiken är tveklöst korrupt. Norges köp av stridsflygplan är ett exempel där faktisk prestanda inte spelade roll utan beslutet var baserat på andra, helt informella grunder. kriget i Irak startades utan sakliga skäl och genomförs på ett sätt som delvis strider mot internationell lag. Internationell lag blir ju meningslös om den bara gäller mindre stater.
För mig är hela Wikileak affären en fråga om vi tror på ett fritt och öppet samhälle, eller ett där Whistleblowers fängslad, trafik övervakas, uttalanden censureras och där internationella lagar och regler bara gäller vissa. Kommersiella krafter fegar ut – EveryDNS, Amazon, Paypal, Mastercard med flera – och visar att CSR strävanden bara är tomma ord. Politiker vill använda sitt politiska inflytande till att täcka över det som luktar illa istället för att hålla rent.
För mig är det obegripligt att teaparty rörelsen vill ha en minimalistisk stat men samtidigt strävar efter diktatoriska inskränkningar på yttrandefriheten. Det går inte ihop.
Det är här goda krafter måste förena sig – erbjuda serverkapacitet, bidra ekonomiskt och tala ut på dom forum man ha tillgång till. Ingen kan göra allt men alla kan göra något!
“In a free society, we are supposed to know the truth. In a society where truth becomes treason, we are in big trouble.”
Demokrati bygger på ett antal fri och rättigheter. Generationer slåss för att nå detta, för att vi skall njuta av de fördelar det medför. Tro nu för all del inte att dessa fri och rättigheter går att ta för givna. Det är inte så att status vi uppnått är statisk och kan tas för givet. Det finns tillfällen när det uppnådda ifrågasätts. Det finns tillfällen när det utmanas. Det finns tillfällen när vi antingen accepterar att dagens situation kommer att försämras eller ta strid. Anglosaxerna har ofta uttryck som känns i hela kroppen för vissa saker och jag skulle säga att “defining moment” är ett sådan.
Wikileaks skapar transparens. Dom går möjligen längre än vad den svenska offentlighetsprincipen går, men i allt väsentligt bidrar dom till transparens och har redan visat på hyckleri. För svenskt vidkommande så är väl det enda intressanta att Norge aldrig ville köpa JAS Gripen (men vi fick vara med och vara statist i det som föreställde en upphandling) och att Urban Ahlin ville ha internationell draghjälp för att släta över att sossarna inte har någon vision och politik utöver att tycka illa om allianspolitiken.
Wikileaks har inte läckt något som skulle vara olagligt, vilket väl också illustreras av att det kunnat återgetts av ett antal tidningar i många olika länder.
Ändå ser vi att paypal drar in Wikileaks konto, amerikanska myndigheter förbjuder sina anställda att ta del av uppgifterna, EveryDNS drar in sin DNS service och det pågår en stor DDoS attack riktad mot Wikileaks.
Det pågår ett krig därute som jag hoppas ni alla förstår. Det pågår ett krig som delar världen i sidan där en vill att information skall ägas styras och kontrolleras av regimer och en som vill att informationen skall vara tillgänglig. Vi vill styras av god krafter men vi vet att makt korrumperar. Av den anledning måste vi har yttrandefrihet så att den som riskerar korrumperas av marken exponeras. Korruption gynnas av icke-transparens.
Vill du värna om yttrandefriheten som en grundläggande fri och rättighet? Det kan du sannolikt göra! Hjälp Wikileaks att tillhandahålla utöva sin yttrandefrihet trots det yttre hotet. Om du har en server som kan hjälpa till att leverera kapacitet som kan avlasta och göra attackerna verkningslösa, använde denna sida.
Fick mig tillsänt en artikel med en kritisk del i mitten:
Ett dokument från justitiedepartementet som har läckt ut till P3 Nyheter
visar att polis och åklagare ska kunna få ut abonnemangsuppgifter från
nätleverantörer vid småbrott.
– Vi kan ju inte har en lagstiftning som ställer olika krav beroende på
vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger
polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det
lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och
sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i
justitieutskottet.
Vi kan visst ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på brottet. Den skall föreligga proportionalitet mellan det misstänkta brottet och de tvångsåtgärder som vidtas, så att det inkräktande av den personliga integriteten som sker står i rimlig proportion till det brott man vill klara ut.
Häktning, telefonavlyssning, husrannsakan – alla är tvångsmedel kringgärdade med regler om när de får användas. Speciellt i fallet med husrannsakan ställer man kränkningen av den personliga integriteten mot värdet av att ha tillgång till tvångsmedlet och här är det uppenbart att lagstiftaren drar en gräns. Det är en kränkning vi måste acceptera om brottet är tillräckligt grovt.
Om man vill komma åt ett antal brott genom utökade tvångsåtgärder får man väl justera strafflatituden!
SVTs program Uppdrag Granskning penetrerade i dagens program ämnet “scenen” och jag måste säga att det var ett ovanligt välgjort program som tog upp intressanta och grävande vinklar på fenomenet. Mer om detta senare …
Först, som jag tidigare skrivit vid ett flertal gånger;
Scenen är en svensk variant av engelskans “the scene”. Det låter som en organisation eller gruppering men det är en feltolkning av ordet. Scenen är den arena där något utspelas. Man kan säga “Den brittiska rockscenen” och det är i denna kontext ordet skall förstås. Har man väl tagit till sig detta uttryck med denna tolkning så är det många logiska slutledningar som följer automatiskt; Oasis var framträdande på den brittiska rockscenen under en period, men det finns massor av andra aktörer. Vissa konstellationer var solidare, mera välkända. Andra lösare sammansatta. Ett ständigt flöde in men också ett ständigt flöde av folk som lämnar när dom får andra intressen.
Det är en semantisk fråga, men förr brukade man säga “SNES scenen” och “C64 scenen”, alltså gjorde man då en distinktion mellan vilken teknisk plattform som aktörerna hade som sammanbindande element. Samma person kunde vara aktiv på flera scener och många av de stora grupperna var absolut aktiva på minst två eller flera scener. De riktigt stora grupperna var aktiva på i princip alla scener samtidigt. Detta är inte konstigare än att det finns en brittisk indiescen som är skild från den brittiska rockscenen, men där man nog kan säga att alla ingår i den brittiska musikscenen.
I programmet definierades scenen som en översta delen av distributionspyramiden. Jag skulle säga att också detta är en feltolkning; hela pyramiden, från ledaren i den den vassaste gruppen till den lamaste lamern är alla en del av scenen. Det som förr var den som flera år efter knäckningen av ett spel fick en kopia på turbotape av en klasskompis har nu blivit bittorrent användaren som bara suger åt sig. Det är den lägsta nivån, men faktiskt också scen. Den översta lilla pyramiden i den stora pyramiden är “elitgrupperna“. Elitgrupperna är dom som knäcker spelen och rippar filmerna.
Scenen är alltså allihop – elitgrupperna är den lilla hårda kärnan.
Sedan; Den intressanta vinklingen som SVT bidrog med – en privatisering av brottsbekämpning
Idag så är polisen handfallen och undfallande. Myndighetsutövningen som polisen är satt att sköta bedrivs av privata intresseorganisationer, med IFPI och Antipiratbyrån som de primära aktörerna. I ganska liten skala bedriver de privatspaning och i en ganska stor skala hanterar de lobby. Låt mig först säga; dessa organisationer representerar sina medlemmars intressen. Det samhället inte gör måste man sköta själv. Då spanar man själv, anmäler själv och verkar politiskt för att lagar skall ändras så att verksamheten som hotar medlemmarnas intresse upphör. Det är inte IFPI eller Antipiratbyråns uppdrag att värna demokrati och yttrandefrihet. Antipiratbyrån måste lobba för IPRED lagen, eftersom det tjänar medlemmarnas intresse. Det är däremot politikerna som skall dra gränsen för att bestämma var gränserna går. Vilka intrång på demokrati och integritet kan man acceptera för att uppnå en effektiv brottsbekämpning?
För mig är det självklart att polisen skall hantera utredningarna och besitta rätten till alla tvångsmedel, men att dom tvångsmedel som står till buds är balanserade för att existera i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. I det samhället får IFPI och Antipiratbyrån gärna privatspana, men utan tillgång till tvångsåtgärder.
Låt mig också peka på en juridisk spetsfundighet; det insinuerades i programmet att Antipiratbyrån skulle brottsprovocera, vilket är intressant att titta vidare på.
Man bör faktiskt kunna presumera att Antipiratbyrån i sina medlemmars namn får kopiera det material som deras medlemmar levererar till marknaden och att man konkludent eller explicit ger någon annan denna rätt också. Om någon deltar i en warez grupp och förfogar över upphovsrättsskyddat material, och läcker information i utbyte mot att man inte blir anmäld, så kan man anse att personen fått rätt att förfoga över materialet. Då blir förfarandet inte heller brottsligt .
Det blir ju då komplicerat vad som gäller vidarehantering av den kopia som möjligen spreds med tillstånd. Om jag fildelar en kopia – som bär alla kännetecken av att vara en piratkopia – men jag har fått den av en infiltratör, är den kopian då tekniskt sett inte längre en piratkopia? Sannolikt kan man faktiskt hävda att det inte är en piratkopia, och då hjälper det så klart inte om jag har uppsåt att piratkopiera – det är inget upphovsrätts brott i alla fall.
Så, antingen är det så att Antipiratbyrån faktiskt brottsprovocerar (genom att förfoga något som stulits från en själv, vilket så klart låter absurt) eller så är det så att allt som informatören hanterar faktiskt kan vidarehanteras utan att upphovsrättsbrott begås. Om jag eller ett av mina ombud köper något som stulits från mig – då är det ju rimligen inte häleri. Säljer jag det vidare så är det inte heller häleri och den som köper det gamla stöldgodset blir ju inte heller hälare.
Efter att spenderat en del tid med att formulera mig på en mailinglista så tyckte jag att jag lika väl kan återge inlägget i publik form också. Den är omarbetad men fortfarande lika osammanhängande 
Håll till godo:
Vi har ju gått från ett slag om rätt till integritet [1] till att folk kapitulerat rätten till ett privatliv [2]. Jag har faktiskt inte gett upp kampen och få saker irriterar mig mer än uttalanden om att bara den som har något att dölja värnar om personlig integritet.
Som sagts flera gånger i den typ av debatt finns det många dimensioner och om jag skall koka ner det till mina rubriker;
# Jag skall kunna välja min nivå på integritet
Var går gränsen för integriteten? Den är -och måste vara – individuell. Vi är de flesta överens om att när man står på scen har man lämnat ut sig och får tåla uppmärksamhet och granskning. Vi är sannolikt också överens om att när vi stänger dörren till sovrummet eller toaletten så är det för att vi inte vill dela den stunden med någon utanför. Vissa tycker nog att allt som är utanför scenen är privat och andra delar med sig av allt; position via Gowalla, sin vikt via sin nya WiFi anslutna våg, musikval i form när Spotify publicerar aktuell låt på Twitter, senaste beställda böcker från boksiten på Facebookprofilen och så vidare. man kan komma i princip hur nära som helst om man bara vill.
Visst är det så att Facebook lanserat möjligheter att bli mera privat och segmentera sin information, men samtidigt är det så att FB själva har all information och fulla möjligheter till profiling. Google knyter mer och mer till kontot, men full historik och jag hjälper dem naivt och fullt medvetet i deras datainsamling över mitt nätbeteende. Fler och fler samlar mycket data som säger väldigt mycket om dig som person.
Det betyder att jag är emot påtvingade integritetsbrott – FRA som ett exempel – som betyder att någon annan kan fatta beslut om min integritet. Någon får rätt att samla in och analysera, och dessutom samlar man på sig enorma mängder överskottsinformation.
Missförstå mig rätt; vi måste ha en säkerhetstjänst som värnar om rikets säkerhet och en del myndighetsutövning kommer att kränka min integritet, men juridiken måste beakta båda sidor och välja en nivå som är ändamålsenlig. När integriteten skall kränkas måste det finnas sakliga skäl, gärna en rättslig prövning, insyn i motiv och beslut. Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.
# Jag skall äga min information.
Johan SvH håller på med en Facebookkonkurrent. Jag tror inte att det blir färdig och om jag har fel där så tror jag aldrig den når kritisk massa, men jag hoppas innerligt att jag har fel. En av poängerna är att man äger sin information. Den allmänna uppfattningen är att man inte kan radera ett Facebook konto – bara inaktivera det. Detta är förvisso fel – man KAN döda ett konto, även om det tar två veckor att gå igenom och med tanke på den utbredda missuppfattningen så är det inte en känd möjlighet. Poängen är att jag inte vill att Facebook skall äga eller ens kunna förfoga över information jag valt att lagra där – det är min information. När jag publicerar en bild på Facebook så gör jag det för att dela bilden med mina vänner – jag gör det inte för att Facebook skall kunna sälja den till någon och inte heller för att varken Facebook, eller ännu värre en godtycklig partner till dem, skall kunna använda den för sina syften.
Som en delmängd av mitt ägande ingår också att jag vill kunna efterskänka rätten; jag har upphovsrätt till mina texter och bilder, men jag vill kunna välja om min kanal skall få använda dem (bilder på Facebook) och villkoren för detta. Jag vill kunna göra allt till Creative Common, ge Facebook rätt att sälja dem eller bara visa dem på Facebook utan att ge någon annan rätt att förfoga över bilderna alls – om JAG vill det.
# Nyfikenhet – jag vill se det du försöker hålla hemligt
Som gammal lågnivåhacker vill jag ta reda på hemligheter. Om det finns ett låst skåp så vill jag titta in, och om ägaren säger att det inte finns något i så vill man kolla (inget är mer spännande än det dolda när ägaren understryker att det inte är spännande). Enöga stjäl kassaskåpet från Dunderklumpen men det innehåller ju bara en sten, en blomma, en fjäder och frihetens luft…. [3] … Det är det faktum att det är ett kassaskåp som gör det spännande. “It’s not the having, it’s the getting” som man säger på utrikiska. Vi köar framför innestället med kö. Är det det bästa stället? Freemium är modellen där du får ta del av innehåll gratis, men inte allt – för det måste du betala. Håll med om att det är lockande att betala för att ta del av det som du inte har tillgång till idag?
Tror du att nyfikenheten försvinner bara för att överskottsinformationen samlas upp professionellt? Glöm det! Nyfikenhet finns i vårt DNA.
Som jag redan noterat och jag vill upprepa; Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.
# Majoritetens informationsdiktatur
Min fru vägrar Facebook och irriteras ständigt att hon som konsekvens hamnar utanför det sociala “nyhetsflödet”. Färre och färre skriver brev, mailar och messar. Man postar uppdateringar på Facebook och så förväntas man notifierat intresserade. Alla måste har internet och alla måste ha telefon med tonval, annars hamnar man utanför och får skylla sig själv.
Denna punkt är jag oerhört kluven till; man kan stå utanför och får ta konsekvenser av detta – det är ju rimligt. Jag kan ju inte kräva av minna vänner att dom skall kommunicera med just mig och inte heller att dom anpassar den generella uppdateringen till multipla kanaler för att vara säger på att dom når mig. Jag kan ju inte prenumerera på SvD och klaga över att jag inte kan läsa DN debatt – jag har ju gjort mitt val som jag kan ändra. Men när valet att kliva på har en massa andra effekter än bara möjligheten att ta del av andras information, så blir det mera tveksamt. Det blir som att tvinga på folk att vara medlemmar i kyrkan för att kunna låna böcker på biblioteket, att vara medlem i SD för att fira Midsommar, att vara med i Metall (som skänker pengar till Socialdemokraterna varje år) för att omfattas av facklig trygghet inom vissa yrkesgrupper. (Måhända dåligt valda exempel – häng inte upp er på detaljerna i detta utan principen att man riskerar behöva sälja ut en övertygelse för att få del av något som inte har en direkt koppling till övertygelsen).
Vi tvingar folk i att kapitulera sin integritet för att kunna ta del av det sociala nyhetsflödet – det är haken så är svår att se som god.
______________________________________________________________
[1] Minns särskilt ett nyhetsreportage där Anita Bondestam porträtterades och halva inslaget visade när hon målade läpparna. Hennes kamp för personlig integritet förminskades genom att hon illustrerades som en bimbo. Samtidigt måste ju sägas att man famlade; en bruten arm i en liten församling blev ett fällt fall, vilket ju framstår som helt orimligt. Därmed inte sagt att kampen var principiellt fel.
[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3840122 – Fortsätter att öka och även beroendet.
[3] http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4929&type=MOVIE&iv=Story
Recent Comments