Privat skola

Så var det dag att ge sig på nästa område; efter indignation över privat vård så är det dags att ge sig på privata skolor i ett program från Samhällsredaktionen på SVT.

En första reflektion var att programledaren var lärare och förmodligen en ganska duktig lärare för mellanstadiet eller andra på den nivån. Som vuxen blir det hyperpedagogiska anslaget på en nivå som känns som lättnyheterna på radion lika enerverade som föräldramöten på dagis. Målgruppen är annorlunda, och då kan tonläget rikta sig till vuxna.

Programmet innehöll annars en intressant blandning av infallsvinkar som ledde fram till testen att privata skolor är ett sätt att suga ut statsanslag och stoppa i egen ficka (“43 miljoner”) . Metoden är locka barn till skolan genom att ge alla en egen dator som dom kan spela spel på under lektionstid eftersom det ändå inte finns någon lärare som sköter undervisningen. Dom får i alla fall bra betyg som inte på något sätt motsvarar kunskaper dom inhämtat. Ungefär så.

Vinst

Vinst i offentlig verksamhet må vara kontroversiellt. Som jag sagt förut; om man kan effektivisera verksamheten och ändå kan attrahera en sto mängd barn, som i fritt val ändå väljer en given skola – då förtjänar den som driver en sådan skola att göra vinst. Kan man göra STORA vinster och ändå behålla eleverna så visar det att många andra skolor är gravt ineffektiva. Men det förutsätter så klart att den som är missnöjd byter skola. Använder sitt fria val och agerar kräsen konsument. Marknadsekonomi är konsumentmakt – passar det inte skall man byta. Det är ens skyldighet som konsument.

Om konsumenten byter kan man inte generera övervinster, om det inte är så att skolpengen är för hög. Om skolpengen är dimensionerad för en ineffektiv skola så bör man se över skolpengens storlek. Det kan kanske i så fall finnas pengar att spara för statskassan.

Utbud

Det finns i princip två modeller; antingen bestämmer politiker hur många skolor som skall finnas och upphandlar var och en i konkurrens till lägstbjudande eller så får marknaden etablera och erbjuda.

Väljer man alternativ två, alltså fri etablering, så betyder det att att man släppt löst Darwinism – den starke överlever och den svaga slås ut. Det betyder att en skola med dåligt rykte kommer att tappa elevunderlag och kommer att försvinna. Alltså; en skola som folk inte vill gå i saknar existensberättigande och dess plats skall tas av skolor som eleverna vill gå i. Så länge man gör ordnade avvecklingar så att elever inte kommer i kläm är detta sättet det måste fungera.

Och; Sverige är ett samhälle med en urbaniseringstrend. Den första friskolan var inte nedlagd för att det var en friskola. Den var nedlagd för att elevunderlaget var för litet. Underlaget var inte för litet för att barnen väljer andra skolor, utan för att det inte finns tillräckligt med barn i ett relevant upptagningsområden. Det är en regionalpolitiskt fråga och kan absolut inte användas som ett inlägg i debatten om den privata skolformen. Det är bara vilseledande.

Pedagogik

På olika skolor finns olika pedagogik. Flera nyare skolor jobbar tematiskt där elever förväntas ta ansvar för att vara herre över sina egna studier. Kunskapsskolan har detaljerade planeringar i en planeringsbok. Det första som händer i början på första året i 6:an är att man bestämmer  vilket slutbetyg man skall ha i slutet på 9:an. Därefter bryter man ner detta till mål för respektive termin och inom varje termin görs sedan en veckoplanering där man definierar exakt vilka steg som skall uppnås respektive vecka. Detta följs sedan upp varje vecka. Ett helt fantastiskt upplägg för att inom ramen för en skola hantera elever med helt olika förutsättningar och ambitioner. Det individualiserar. Var och en på det sätt som den behöver och klarar av. Inte alla samlade i mitten utan den med ambition och förmåga kan sätta högre mål, medan den med andra talanger än skolan kan sätta ett lägre mål och kämpa sig till detta utan att bränna ut sig helt. I denna kontext är närvaro inte lika viktig. man kan distansarbeta mot mål i skolan på samma sätt som många kontorsarbetande tar för givet i sin vardag. I skolan finns kompisar att samarbeta med och lärare att fråga, så det finns klara fördelar med att vara på plats, men mycket kan göras hemma eller från ett fik. Det är en större mental barriär för föräldrar än för barnen. Om man ligger i fas med målen finns det inte heller något problem med att spendera en timme att spela spel eller uppdatera facebookstatusen. Det är RESULTATEN som räknas, inte varken var eller när man uppnår dem!

Problemet med denna pedagogik är att alla inte klarar att ta ansvar för sin egen skolgång. Då pådyvlas man en metodik som funkar för vissa men absolut inte för alla. Då bör man absolut inte gå kvar utan hitta något som passar bättre.

Om man ändå går kvar, men till allas stora frustration spenderar sin tid att bara sitta av sin närvaro och spela spel på lektionerna då bör någon dra i nödbromsen. Man måste rädda en oansvarig elev från att på ett självdestruktivt sätt spoliera sin skolgång. Det ansvaret vilar både på skola och föräldrar, och från 18 års dagen också den myndiga eleven. Det kommer dock vara svårt för skolan att tvinga eleven att sluta bara för att man erbjuder en pedagogik som eleven inte är tillräckligt mogen att tillgodogöra sig.

Reportaget visade tydligt några Sundsvallselever som uppenbarligen inte var nämnvärt intresserade av skolan och helt tydlig representerade kategorin som INTE skall gå i en skola som bygger på eget ansvar.

Uppföljning

Samhället har ansvaret för utbildningen och om man inte sköter utförandet själv så måste man i alla fall sköta uppföljningen. Målet med skolan är att få årskull efter årskull att tillgodogöra sig en kunskapsnivå som är relevant.

Betyg kan riskera bli ett lockbete som snedvrider konkurrensen. För att söka vidare behöver man kunskaper och betyg. Eleven får aldrig hamna i ett val där man kan välja en skola som ger en betyg men inte kunskaper. Då har man misslyckats. Sockrade betyg är som glutamater i livsmedel och doping i idrott – det snedvrider på ett osunt sätt.

I skolvärlden så finns det faktiskt verktyg som är oerhört väl lämpade för detta; prov! Nationella prov så man får konsekvens över landet och då också så att lärarna inte rättar sina elevers prov utan prov rättas anonymt för att den som rättar inte skall ha något uppsåt att uppnå något annat än en rättvis bedömning. Genom nationella prov med anonym rättning garanteras likriktning i bedömningar och betyg som avviker stort från objektiva resultat blir då tydliga som värdemätare på att skolan inte lyckats.

Påföljder för betygssockring är inte konstigare än att marknadsdomstolen dömer företag som vilselett i marknadsföringen. Detta måste funkar och det måste statueras exempel för om fuskaren (skolan – inte eleven) inte åker fast så drabbas den som spelar rent. Det är en skyldighet mot den som spelar rent att man har regler och man kan lita på att dom efterlevs samt att den som överträder reglerna drabbas på ett sådant sätt att det inte innebär en konkurrensfördel att fuska.

Riskkapital

För att starta verksamhet behövs i dom flesta fall pengar. För att växa krävs pengar. Den typen av aktörer som investerar pengar i företag i förhoppning att kunna få tillbaka sin investering och en vinst som överstiger index på börser och ränta på banker kallas lite slarvigt för riskkapitalister. Det är en lite slarvig term eftersom det täcker en flora av olika typer av spelare med olika riskprofiler och med specialitet att gå in i lite olika faser. Engelskan är mycket rikt utrustad med ord, och det är en klar brist att vi inte har olika ord för “venture capital” och “private equity” – alla blir riskkapitalister.

Det framställdes som riktigt dåligt att en viss dansk riskkpitalist inte hade tidigare erfarenhet av skolor. Man tar sig för pannan.

Att leda företag är en särskild kompetens som kräver särskild kunskap och särskilda erfarenheter. Däremot är kunskapen mindre knuten till det faktiska området. Den som administrerar flera sjukhus behöver kunna sköta stora, komplexa, tjänstelevererande enheter – men dom behöver verkligen inte kunna operera. Ledarskap på olika nivåer är en särskild fackkunskap. En bra lärare behöver inte bli en bra rektor. En rektor behöver inte kunna undervisa. Den chef som tror sig vara den slutliga experten inom alla fackområden man hanterar på en grupp eller avdelning, och medarbetarna är en lösning på problemet att chefen trots allt är en person med en begränsad mängd tillgängliga timmar och behöver lite avlastning, det är en riktigt dålig chef. RIKTIGT DÅLIG!

På samma sätt; en företagsledare är en expert inom sitt fackområde – företagsledning.

Sammanfattningsvis var detta program bland det sämsta jag sett sedan Janne Josefsson gjorde något av sina bottennapp, där han bänder på sanningen för att få fram ett budskap (och då vill jag ändå understryka att JJ i sina bästa stunder är mycket bra – mycket av det han gjort är riktigt bra.)

 

Thanks for rating this! Now tell the world how you feel - .
How does this post make you feel?
  • Excited
  • Fascinated
  • Amused
  • Bored
  • Sad
  • Angry

  1. December 9th, 2011 at 09:06 | #1

    Tyvärr hinner jag inte läsa allt, är på tåget. En första snabb reflektion är att du förbiser att förutsättningarna för komunala & privata skolor är väldigt olika (det blir således svårt att jämföra dom, detta förbises i princip alltid av pådrivarna för privtisering), mätverktygen som används mäter inte det vi vill veta (vi mäter faktakunskap men har behov av förtrogenhet och förståelse lite tillyxat), elever väljer inte efter utbningens kvalitet utan det dom tror är bekvämast (bekvämt kan vara olika saker: vänner, föräldrar, avstånd, dator osv). Totalt sett tror jag aldrig att vi får en jämn, mätbar, rättvis konurenssituation i skolan om vi inte väldigt tydligt reglerar verksamheten.

  1. No trackbacks yet.