Author: Pontus Berg

Seanet Maritime Communications AB gick i konkurs den 22 februari. Den 28 sades all personal upp och den 22 mars fick alla lämna, utom vi tre som skall hålla skutan flytande till ny ägare tar över. Det är en sorg som inte står död av vänner långt efter …

Seanet är världens minsta GSM operatör. Som mest tolv anställda och tre agenter anslutna till bolaget. Vi levererade maritim GSM, alltså på färjor, kryssningsfartyg, bostadsplattformar och allt annat som under relevant tid per år befinner sig på internationellt vatten, eller den del av nationellt vatten där vi får erbjuda vår tjänst.

Varför fungerade inte denna verksamhet? Borde det fungerat? Svaret är att den möjligen kunnat fungera.

CAPEX

• Telekom är en verksamhet som kräver stora investeringar och har låga marginalkostnader, vilket är receptet på stora skalfördelar.  Seanet kom aldrig upp till en volym av trafik som var tillräcklig för att bära kostnaderna för sin infrastruktur.  Växeln klarade många tusen samtidiga samtal – Seanet hade som mest strax under 30. Seanet fick aldrig riktigt momentum i sälj för att kunna nå affärsplanernas volymer som skulle krävas för att bära den finansiella ryggsäcken.
• Infrastrukturen var sannolikt feldimensionerad för verksamheten. I början användes utrustning från en leverantör, men stabiliteten var urusel och bränd av erfarenheterna att använda en liten, okänd leverantör i kombination med VD och styrelseordförande med bakgrund från Ericsson, så är det förståeligt om behovet av tekniskt trygghet primärt fanns hos Ericsson. Infrastrukturen har varit fantastiskt bra och Ericsson som leverantör finns inget att anmärka på, men priset har varit orimligt i förhållande till var verksamheten kan bära och kapaciteten vi har haft behov av. Hade jag fått välja igen hade jag förordat att Seanet hade valt en lösning från Tecore. Dels hade man kunnat använda existerande basstationer från Ip.access (istället för att behöva göra ett byte till Ericsson), dels hade man fått en mycket billigare växel, dels hade man kunna köpa en billig SGSN från Aricent (alltså en in-house producerad GPRS tjänst) och dessutom hade man på köpet fått en fungerande prepaidlösning.
• Eftersom det inte funnits relevant expansionskapital så har vi fått söka lösningr som omvandlat CAPEX till OPEX. Leasing av antenner snarare än köp. Egen projektfinansiering där man själv inte är ekonomiskt trovärdig och säkerheten skall vara på en båt är inte helt enkel att få till. I kombination med strategibyte till indirekt försäljning fanns det då inte avsättning för de leasade antenner som vi fick tillbaka då fartyg såldes. Leverantören av leasade antenner vägrade hantera minskning av leasad volym och som dessutom tog betalt för fältservice av antenner i lager eftersom det står i avtalet så satt Seanet med en löpande kostnad utan korresponderande intäkter. En leverantör som hånleende bankar “avtalet skall hållas” i huvudet på sin kund är ingen man skall handla av, men man riskerar upptäcka försent.
• En försvarlig summa av intäkten från IPO:n lades på utveckling av en stabiliserad VSAT antenn. Om man tittar på hur det går för C2Sat så ser man att det var en kvalificerad felsatsning.

Finansiering

• Börintroduktion – en IPO är ett prestigeprojekt och en plats på börsen har en del marknadsmässiga fördelar, men ett otal nackdelar. Kostnaden för att vara listad, den transparens som blir följden av att man är publik och att värderingen är publik. När aktien glider från frimärke till skräp så blir emissioner till rimliga värden hopplös. Emissionerna ledde till grava utspädningar när börskursen var i ett ständigt fall.
• Otillräcklig finansiering – Ägare vill aldrig bli utspädda vilket gör att man tar in så lite kapital man någonsin kan. Seanet har hankat sig fram på brygglån. I samband med emissioner har man tagit in så lite att emissionslikviden någon gång i princip bara täckt den innevarande stocken av förfallna leverantörsskulder och en ockerbetonad bryggfinansiering. Detta har klara paralleller med att ta SMS lån när pengarna är slut och innan nästa lön kommer och att hela lönen är uppbokad när den väl dyker upp.

Intäkter

• Skruva upp topline i ett business case är det lättaste som finns. Om top line är baklänges räknad för vad man “måste ha” för att nå ett visst resultat, så är förutsättningarna för att nå resultatet minimala. Det har funnits klara inslag av det som vi försiktigt kan kalla “påtaglig optimism”  i samband med budgetering.

• Seanet strävade efter ett lägre slutkundspris och förhandlade rabatter med mobiloperatörer som i gengäld åtog sig att sänka slutkundspriset. Seanet tjänade sålunda mindre per avverkad minut men det finns inget stöd i statistiken för att detta skulle stimulera förbrukningen. Operatörer i samma land med drastiskt olika pris mot kund uppvisar ingen statistiskt signifikant skillnad i förbrukning per person.
• Ett lägre pris är bara en fördel om man marknadsför det. Seanet har marknadsfört sin tjänst, men effekterna av att folk blivit informerade har snarare varit att man använt tjänsten mindre än mer. Förmodligen är det så att kunskapen om priset – även om det är lägre än för konkurrerande tjänster på andra båtar – är för högt för att folk i allmänhet skall tycka det är rimligt.

Slutsatsen blir att om det finns priselasticitet så finns den i alla fall inte i det prisintevall där Seanets tjänst säljs, och man kan lika gärna ta ut så mycket man kan. Dessvärre.

Bristen på intäkter baserat på att Seanet agerat på det sätt som kanske är moraliskt rätt men ekonomiskt fel faller helt på mig.

Konkurrens

I Europa finns fyra leverantörer av maritim GSM. Det är tveklöst så att den volym som finns, inte är tillräcklig för att alla fyra skall kunna bedriva en sund affär på egna meriter. Det är till exempel självklart att infrastruktur som blir en integrerad delmängd av fartyget (kablering) borde bäras av redaren, men detta har man inte kunnat få igenom i förhandlingar eftersom andra erbjuder sig att täcka denna kostnad. garantier av “revenue share” på nivåer som är direkt osunda är också legio men inget som borgar för en bransch som skall frodas.

Under melodifestivalens final sträckte en kvinna upp armarna och visade upp två kraftiga buskar. Fick mig att tänka på en gammal ståuppa med Lennie Norman om den östtyska löparen Katrin Krabbe . Snygg, tyckte nog inte bara jag, men fälldes för doping. Lennie hade en lång harrang om hur hon sprang, vann och sträckte armarna i skyn “och då såg man att hon var östtyska”.

Armhålan är ju inte det fräschaste delen av kroppen. Det är faktiskt en av de fem zoner man på badhus ombeds tvätta innan man går i bassängen.

Vart kommer man med detta? Jo,

– Ingen tvingar någon att raka sig någonstans utan det gör man att man vill och beroende på vad man tycker

– Det är uppenbarligen så att en stor grupp människor tycker att kvinnor blir snyggare och fräschare av att raka sig under armarna. Detta illustreras av den “twitterstorm” som uppstått, där man i vanlig ordning får räkna med att några vill synas och tar i övermaga för att höja sig över bruset. Det ingår dessvärre i “flockbeteendena på dom sociala medierna”, alla i en stor skock som skrikande springer i samma riktning.

Knyter man samman detta så är det upp till var och en om man vill “behaga” det som många tycker eller man vill gå emot strömmen. Det är inte fel på gruppen som tycker något om vilka attribut man föredrar hos det motsatta könet (eller samma om man är lagd åt det hållet), men det är fel på den som tycker på ett sätt men väljer att följa minsta motståndets lag och rättar sig trots att det strider mot ens uppfattning.

Och det är så klart fel att driva sin uppfattning så hårt att man behandlar någon illa bara för att man väljer att inte följa strömmen. Att sedan varje gång bli “kränkt” eller “mobbad” bara för att man blir motsagd är en annan – oerhört tröttsam – trend.

Gunnar Hökmark publicerar en debattartikel i dagens SVD. Piratpartiet svarar. Utgångspunkten är att Gunnar ser ett stort problem i dagens höga taxor för mobildataroaming. Däri är Gunnar och jag HELT överens. Dagens prisnivåer är en hämsko. Dagens smartphones har dataroaming spärrad i normalfallet. Det är så klart helt orimligt och hämmande.

Vad skall politiker göra?

En generell reflektion är att det är bra för beslutsfattare att ha visionen, att sätta kursen och kanske bestämma resultatet. Beslutsfattaren skall bestämma VAD. Däremot blir det ett praktiskt problem när beslutsfattaren också väljer HUR, utan att förstå tillräckligt mycket om den bakomliggande mekanismerna. Gunnar Hökmarks förslag är i mångt och mycket ogenomförbart praktiskt, vilket så klart är en relevant invändning mot förslaget.

När Gunnar ÄNDÅ försöker sig på HUR

Gunnar föreslår “Local break out” som lösning på problemet roamingavgifter. Det är så fundamentalt feltänkt att jag ryser i hela kroppen.

1) Local Breakout skulle göra att det blir billigare?

Local Breakout betyder att data trafiken kommer ut på Internet direkt i besöksnätet, medan det normalt går hem till hemmaoperatören innan det kommer ut på internet. Den teknsika kostnaden för att skicka dataströmen via hemmanätet finns förvisso och latency blir lite sämre. Tveklöst. Men de är som att tömma askkoppen för att minska vikten på bilen så att den drar mindre bensin. Som Att sila mygg och svälja kameler.

Låt oss anta att du betalar €5/MB;

Av dom tjänar hemmaoperatören €1 och har då kostnader för slutkundsdebitering, halva kostnaden för att föra hem trafiken till landet och peering med Internet. Besöksnätet tjänar €4 och har för detta kostar i att tillhandahålla ett radionät (vilket byggts upp för de nationella kunderna – marginalkostnaden för roamaren är försumbar), kostnad för att i bulk fakturera hemmaoperatören för alla deras kunders förbrukning (en faktura per månad alltså för kanske tusentals kunders samlade förbrukning). Särkostnaden för en kund alltså mikroskopisk. Dessutom halva kostnaden för trafik till hemmaoperatören.

Det är självklart för alla med insyn och insikt att den mekanism som finns idag INTE lider av problemet att kostnaden för mekanismen som sådan är felaktig. Det är en struktur som är kommersiellt trasig och därför skall man inte söka en teknisk lösning. Man kan inte optimera tekniken och tro att priset sjunker för den tekniska kostnaden är en icke relevant delmängd av det uttagna priset.

Ergo; Local breakout gör att det blir tekniskt billigare att tillverka tjänsten, men den tekniska kostnaden är försumbar. Det är inte tillverkningskostnaden som är felet och det är helt fel ända att börja för att komma till rätta med problemet.

2) Vem skall ta betalt

Danens stuktur bygger på att trafiken går till hemmanätet. Det är bara hemmanätet som har en kundrelation med mobilkunden. Om besöksnätet tillhandahåller Local Breakout, hur skall dom debitera för trafiken? Skall spanska operatörer skicka fakturor till svenskar, som dom inte har någon kommersiell relation med? Skall dom då behöva göra kreditprövningar och man måste registrera sig lokalt?

Eller skall dom bjuda på LBO? Skulle ju vara trevligt, men varför då betala en månadsavgift för det mobila bredbandet? Då köper man ett prepaidkor från  grannlandet  och har en helt gratis dataaccess för all framtid.

Ergo: besöksnätet har ingen mekanism att ta betalt av den roamande kunden utan den går via hemmaoperatören och så bör det fortsätta vara.

Men vad skall göras? Hur löser man problemet?

Först genom att sätta upp en vision och ett mål.

Mål: Idag betalar man €25/ månad för i princip “all you can eat” data på nationell nivå. Vad är rimligt att betala för all you can eat på EU27 nivå? €50 kanske? Vad sägs om att ha målet att data roaming som är all you can eat inom Europa som kostar max dubbelt så mycket som motsvarande erbjudande begränsat till den nationella marknaden? Det är en politisk vision, ett relevant mål, ett begripligt mål och som dessutom lämnar åt branschen att lösa dom praktiska tillämpningarna. Och branschen skulle behöva lösa implementationen!

Sedan: Vi måste inse att denna marknad har tydliga oligopolistiska drag, vilket gör att naturlig konkurrens inte riktigt kan ske utan det behöver finnas reglering som stävjar oligopolets biverkningar.

Grundproblemet är marginalerna i besöksnätet är helt överdrivna, och regleringen behöver alltså skjuta in sig på problemets rot. En operatör har ingen lojalitet med en annan operatörs kunder. Inom vanlig teletelefoni så tillämpas LRIC (Long Range Incremental Cost) som modell för definition av en reglerad kostnad för tal. LRIC modellen ger som resultat ett maxbelopp som dominerande operatörer får ta ut i samtrafik.

Vi behöver en modell som definierar vad som är en skälig kostnad för en MB mellan roamingoperatörer, på samma sätt som för terminering. Denna reglering behöver finnas så länge marknaden i grunden är ett oligopol.

Det finns en uppenbar risk att mobiloperatörerna, när man tappar intäkter på sin grossistförsäljning flyttar över så att man debiterar sina kunder. Jag skulle därför faktiskt föreslå att man har en reglering på det tillåtna påslaget som tillämpas för mobildata.

Alltså;

Mål:

Sätt det politiska målet att data roaming inom EU27 senast 2014 skall vara möjligt för maximalt dubbla den nationella taxan.

Medlen som behövs är:

Dataroaming

1) Sätt ett tak på datapriserna mellan operatörer som är radikalt lägre än dagens reglering. Inte €5/MB utan snarare €5/GB är mera relevant för grossistdebitering.

2) Sätt ett tak på slutkundsdebitering som gäller under en övergångstid på något år. Efter denna period kommer marknaden att stabiliserats på en ny nivå och regleringen behövs inte längre.

Konkurrens

1) Förbjud SIM lås för utländska SIM kort – alla skall ha rätt att använda sin mobiltelefon med ett utländskt SIM kort.

Undertecknad börjar på aktivt allvar leta efter alternativ att sälja min kompetens till spekulanter som får 17 års gedigen telekom erfarenhet på alla nivåer i värdekedjan, 1500 kontakter och med juristexamen. Ser gärna att du tipsar sådana du tror skulle kunna vara intresserade och delar med dig av länken!

http://www.bergatrollet.se/cv.shtml

Nu har Juholt knockat sig själv…

?

Test av Androidklienten……..

Continue reading Test