Archive

Archive for the ‘sociala nätverk’ Category

Paus från sociala medier över jul …

December 22nd, 2011 No comments

Jag delar Jockes syn att den digitala och fysiska verkligheten är en verklighet som bara tar sig två olika uttryck. Sociala medier är inte ett datorspel, ett virtuellt spel som är frikopplat från den fysiska verkligheten utan bara en flora av digitala kommunikationskanaler.

För mig är diskussionen en blandning av etikett i kombination med en diskussion om arbetsrelaterad stress.

Stressen får turbo av att tekniken gör att många kan att arbeta överallt och det finns allt färre “fredade rum” där man inte ens behöver förklara varför man inte inter/re/agerat. Mobilen blir ett fullgott arbetsverktyg för dom flesta uppgifter, täckningen med god hastighet finns i princip över allt, mobiltjänster på flyg introduceras löpande vilket gör att den som inte själv kan säga stopp har färre tillfällen att slappna av på grund av påtvingade stopp.

jag tycker också att det är intressant med kommunikationsetikett och prioriteringar.
– Du sitter på tu man hand och pratar och det ringer. Vad gör du? Svarar direkt (telefonen går alltid först), svarar inte (prioriterar aldrig bort den fysiskt), tittar på numret och bestämmer då vem du prioriterar.
– Du sitter på ett möte och det ringer. Vad gör du? Det kan inte hända – du har telefonen avstängd på mötet, du har den på tyst och beroende på vem det är så går du ifrån rummet och tar samtalet, du svarar och pratar vitt och brett i rummet [1]
– Du sitter på bio och det ringer. Vad gör du? Det kan inte hända – du har telefonen avstängd på bio, du har den på tyst och beroende på vem det är så går du ifrån rummet och tar samtalet, du svarar och pratar vitt och brett i biosalongen

Byt sedan ut endera telefonsamtal mot mail, twitter, facebookstatusuppdatering och vad det nu kan vara. När är det OK att prioritera folk på distans framför den som bemödat sig att träffa dig ansikte mot ansikte? När är det respektlöst, otrevligt och ouppfostrat att välja den frånvarande snarare än den närvarande? Notera; den närvarande blir sällan del av konversationen med den frånvarande utan det är fråga om en ren bortprioritering i normalfallet.

Så frågan är vad man vill; är det omtanke om twittraren för att denne inte skall bränna ut sig eller är det en irritation över en helt fräck bli socialt bortprioriterad av den man bemödat sig att träffa ansikte mot ansikte? Argumenten för de två olika scenarierna är helt olika och det blir ganska geggigt om man inte kan hålla isär dem.

[1] Det finns kulturella skillnader här. Jag blir själv HELT TOKIG på Italienare som – i mina ögon helt respektlöst – på eget språk glatt svarar och pladdrar på, och därigenom saboterar det fysiska mötet dom deltar i. Inte bara prioriterar dom bort mötet dom deltar i – dom omöjliggör dessutom detta möte för dom andra.

Categories: internet, sociala nätverk, twitter Tags:

Snaran dras åt kring Wikileaks

December 5th, 2010 No comments

Demokrati bygger på ett antal fri och rättigheter. Generationer slåss för att nå detta, för att vi skall njuta av de fördelar det medför. Tro nu för all del inte att dessa fri och rättigheter går att ta för givna. Det är inte så att status vi uppnått är statisk och kan tas för givet. Det finns tillfällen när det uppnådda ifrågasätts. Det finns tillfällen när det utmanas. Det finns tillfällen när vi antingen accepterar att dagens situation kommer att försämras eller ta strid. Anglosaxerna har ofta uttryck som känns i hela kroppen för vissa saker och jag skulle säga att “defining moment” är ett sådan.

Wikileaks skapar transparens. Dom går möjligen längre än vad den svenska offentlighetsprincipen går, men i allt väsentligt bidrar dom till transparens och har redan visat på hyckleri. För svenskt vidkommande så är väl det enda intressanta att  Norge aldrig ville köpa JAS Gripen (men vi fick vara med och vara statist i det som föreställde en upphandling) och att Urban Ahlin ville ha internationell draghjälp för att släta över att sossarna inte har någon vision och politik utöver att tycka illa om allianspolitiken.

Wikileaks har inte läckt något som skulle vara olagligt, vilket väl också illustreras av att det kunnat återgetts av ett antal tidningar i många olika länder.

Ändå ser vi att paypal drar in Wikileaks konto, amerikanska myndigheter förbjuder sina anställda att ta del av uppgifterna, EveryDNS drar in sin DNS service och det pågår en stor DDoS attack riktad mot Wikileaks.

Det pågår ett krig därute som jag hoppas ni alla förstår. Det pågår ett krig som delar världen i sidan där en vill att information skall ägas styras och kontrolleras av regimer och en som vill att informationen skall vara tillgänglig. Vi vill styras av god krafter men vi vet att makt korrumperar. Av den anledning måste vi har yttrandefrihet så att den som riskerar korrumperas av marken exponeras. Korruption gynnas av icke-transparens.

Vill du värna om yttrandefriheten som en grundläggande fri och rättighet? Det kan du sannolikt göra! Hjälp Wikileaks att tillhandahålla utöva sin yttrandefrihet trots det yttre hotet. Om du har en server som kan hjälpa till att leverera kapacitet som kan avlasta och göra attackerna verkningslösa, använde denna sida.

Personlig integritet – behöver vi det?

July 19th, 2010 No comments

Efter att spenderat en del tid med att formulera mig på en mailinglista så tyckte jag att jag lika väl kan återge inlägget i publik form också. Den är omarbetad men fortfarande lika osammanhängande 😉 Håll till godo:

Vi har ju gått från ett slag om rätt till integritet [1] till att folk kapitulerat rätten till ett privatliv [2]. Jag har faktiskt inte gett upp kampen och få saker irriterar mig mer än uttalanden om att bara den som har något att dölja värnar om personlig integritet.

Som sagts flera gånger i den typ av debatt finns det många dimensioner och om jag skall koka ner det till mina rubriker;

# Jag skall kunna välja min nivå på integritet

Var går gränsen för integriteten? Den är -och måste vara – individuell. Vi är de flesta överens om att när man står på scen har man lämnat ut sig och får tåla uppmärksamhet och granskning. Vi är sannolikt också överens om att när vi stänger dörren till sovrummet eller toaletten så är det för att vi inte vill dela den stunden med någon utanför. Vissa tycker nog att allt som är utanför scenen är privat och andra delar med sig av allt; position via Gowalla, sin vikt via sin nya WiFi anslutna våg, musikval i form när Spotify publicerar aktuell låt på Twitter, senaste beställda böcker från boksiten på Facebookprofilen och så vidare. man kan komma i princip hur nära som helst om man bara vill.

Visst är det så att Facebook lanserat möjligheter att bli mera privat och segmentera sin information, men samtidigt är det så att FB själva har all information och fulla möjligheter till profiling. Google knyter mer och mer till kontot, men full historik och jag hjälper dem naivt och fullt medvetet i deras datainsamling över mitt nätbeteende. Fler och fler samlar mycket data som säger väldigt mycket om dig som person.

Det betyder att jag är emot påtvingade integritetsbrott – FRA som ett exempel – som betyder att någon annan kan fatta beslut om min integritet. Någon får rätt att samla in och analysera, och dessutom samlar man på sig enorma mängder överskottsinformation.

Missförstå mig rätt; vi måste ha en säkerhetstjänst som värnar om rikets säkerhet och en del myndighetsutövning kommer att kränka min integritet, men juridiken måste beakta båda sidor och välja en nivå som är ändamålsenlig. När integriteten skall kränkas måste det finnas sakliga skäl, gärna en rättslig prövning, insyn i motiv och beslut. Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Jag skall äga min information.

Johan SvH håller på med en Facebookkonkurrent. Jag tror inte att det blir färdig och om jag har fel där så tror jag aldrig den når kritisk massa, men jag hoppas innerligt att jag har fel. En av poängerna är att man äger sin information. Den allmänna uppfattningen är att man inte kan radera ett Facebook konto – bara inaktivera det. Detta är förvisso fel – man KAN döda ett konto, även om det tar två veckor att gå igenom och med tanke på den utbredda missuppfattningen så är det inte en känd möjlighet. Poängen är att jag inte vill att Facebook skall äga eller ens kunna förfoga över information jag valt att lagra där – det är min information. När jag publicerar en bild på Facebook så gör jag det för att dela bilden med mina vänner – jag gör det inte för att Facebook skall kunna sälja den till någon och inte heller för att varken Facebook, eller ännu värre en godtycklig partner till dem, skall kunna använda den för sina syften.

Som en delmängd av mitt ägande ingår också att jag vill kunna efterskänka rätten; jag har upphovsrätt till mina texter och bilder, men jag vill kunna välja om min kanal skall få använda dem (bilder på Facebook) och villkoren för detta. Jag vill kunna göra allt till Creative Common, ge Facebook rätt att sälja dem eller bara visa dem på Facebook utan att ge någon annan rätt att förfoga över bilderna alls – om JAG vill det.

# Nyfikenhet – jag vill se det du försöker hålla hemligt

Som gammal lågnivåhacker vill jag ta reda på hemligheter. Om det finns ett låst skåp så vill jag titta in, och om ägaren säger att det inte finns något i så vill man kolla (inget är mer spännande än det dolda när ägaren understryker att det inte är spännande). Enöga stjäl kassaskåpet från Dunderklumpen men det innehåller ju bara en sten, en blomma, en fjäder och frihetens luft…. [3] … Det är det faktum att det är ett kassaskåp som gör det spännande. “It’s not the having, it’s the getting” som man säger på utrikiska. Vi köar framför innestället med kö. Är det det bästa stället? Freemium är modellen där du får ta del av innehåll gratis, men inte allt – för det måste du betala. Håll med om att det är lockande att betala för att ta del av det som du inte har tillgång till idag?

Tror du att nyfikenheten försvinner bara för att överskottsinformationen samlas upp professionellt? Glöm det! Nyfikenhet finns i vårt DNA.

Som jag redan noterat och jag vill upprepa; Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Majoritetens informationsdiktatur

Min fru vägrar Facebook och irriteras ständigt att hon som konsekvens hamnar utanför det sociala “nyhetsflödet”. Färre och färre skriver brev, mailar och messar. Man postar uppdateringar på Facebook och så förväntas man notifierat intresserade. Alla måste har internet och alla måste ha telefon med tonval, annars hamnar man utanför och får skylla sig själv.

Denna punkt är jag oerhört kluven till; man kan stå utanför och får ta konsekvenser av detta – det är ju rimligt. Jag kan ju inte kräva av minna vänner att dom skall kommunicera med just mig och inte heller att dom anpassar den generella uppdateringen till multipla kanaler för att vara säger på att dom når mig. Jag kan ju inte prenumerera på SvD och klaga över att jag inte kan läsa DN debatt – jag har ju gjort mitt val som jag kan ändra. Men när valet att kliva på har en massa andra effekter än bara möjligheten att ta del av andras information, så blir det mera tveksamt. Det blir som att tvinga på folk att vara medlemmar i kyrkan för att kunna låna böcker på biblioteket, att vara medlem i SD för att fira Midsommar, att vara med i Metall (som skänker pengar till Socialdemokraterna varje år) för att omfattas av facklig trygghet inom vissa yrkesgrupper. (Måhända dåligt valda exempel – häng inte upp er på detaljerna i detta utan principen att man riskerar behöva sälja ut en övertygelse för att få del av något som inte har en direkt koppling till övertygelsen).

Vi tvingar folk i att kapitulera sin integritet för att kunna ta del av det sociala nyhetsflödet – det är haken så är svår att se som god.

______________________________________________________________

[1] Minns särskilt ett nyhetsreportage där Anita Bondestam porträtterades och halva inslaget visade när hon målade läpparna. Hennes kamp för personlig integritet förminskades genom att hon illustrerades som en bimbo. Samtidigt måste ju sägas att man famlade; en bruten arm i en liten församling blev ett fällt fall, vilket ju framstår som helt orimligt. Därmed inte sagt att kampen var principiellt fel.
[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3840122 – Fortsätter att öka och även beroendet.
[3] http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4929&type=MOVIE&iv=Story

Twitter [SWE]

February 21st, 2010 No comments

[Ett första utkast – jag fortsätter när jag får tid och ork]
En person i min bekantskapskrets som ville veta hur man förklarar Twitter. Det är en oändlig fråga att svara på, men nedan bidrar jag med mina tankar kring ämnet;

Det snackas massor om sociala media och disruptiva media. I ärlighetens namn är det mest navelskådande mediafolk som både pratar och lyssnar. Som utomstående är det lite kul att känna paralleller till hur IT branschen innan bubblan sprack pratade om det existerande IRL-näringslivet som efterblivet och snart omsprungna. Rekommendationen är att lyssna på vad dom har att säga, men tro inte på allt dom säger. Som en viktig del i hela processen så bygger dom sina egna varumärken, och hur det spelar roll förklarar jag nedan.

Så, mera om just Twitter: Twitter är en webbtjänst som gör att man kan posta korta meddelanden (“tweets”) till tjänsten. Tweetsen kan läses av folk som följer en (typ prenumeranter). Man kan också referera till individer eller kanaler i sina inlägg, vilket gör att de som omnämns och de som följer kanalerna ser ditt inlägg. Folk refereras till med “@” och kanaler med “#” … Alltså strängen “Det är otroligt – vi tar ett OS guld TILL  @SVTSport #svtos” ses av de som följer mig, den som har SVTSportkontot, men också alla som följer SVT:s OS kanal på Twitter (benämnd #svtos).

Lite finlir finns i form av “D” – för att skicka privata meddelanden som bara ses av mottagaren “D @PontusBerg Detta ser bara Pontus”. Mottagaren måste följa dig för att se meddelandet vilket förhindrar spam till personer. “RT” är ReTweet, alltså samma som Forward i mail (“RT @PontusBerg Twitter [SWE] – Uppdatering av bloggen berg.to/blog”. Används för att sprida vidare information man själv tagit del av. Alla meddelanden som inte är märkta med “D” kan alltså ses av alla och möjligheterna till att referera till personer och kanaler är bara till för att skapa förutsättningar för dig som användare att begränsa så att du bara tar del av en relevant delmängd av floden som kommer.

Notera att alla tekniska referenser till personer och kanaler också tar plats från det skrivbara utrymmet. Ett antal kringtjänster har dykt upp som förkortar länkar man skickar med och som gör att man kan skicka bilder genom att skicka länkar, allt bara för att kan skall hålla sig inom ramen för den töntiga gränsen på 160 tecken (som finns eftersom det är utrymmet i ett SMS, där tjänsten kommer ifrån). 160 tecken och med overhead som stjäls av mottagarnamn, kanalnamn och annat så blir det ganska lite över för effektivt utbyte av information. Det gör ju att Twitter blir ganska speciellt, på gott och ont. På gott så kommer man alltid till kärnan och bara kärnan. På ont är det snuttifieringens julafton extreme.

Så långt tekniken. Vad kan man använda det till och varför?

– Protokollet är enkelt och finns implementerat i massor av applikationer och ett antal olika funktioner. Det är ett utmärkt sätt att pusha ut notifieringar. Din blogg kan meddela att du skrivit ett nytt inlägg (vem orkar kolla en blogg regelbundet i förhoppningen att den uppdaterats?), ditt CMS system kan meddela att det kommit in en ny artikel (wordpress, drupal), din geo tjänst kan meddela att du uppdaterat dig på en ny position (gowalla, 4squares, brightkite och vad de nu heter). Här ersätter det i stort att man pollar ett antal RSS flöden. Twitter blir realtid på ett lite bättre sätt än RSS. Det är bara fantasin som sätter gräns – man skulle säkert utan extrema svårigheter kunna implementera filöverföring via Twitter. Varför inte Peer to Peer nätverk över Twitter. Inte effektivt, men möjligt, på samma sätt som en massa andra smarta saker.

– Kanalimplementationen skapar förutsättningar för diskussionskanaler. Effekten blir en enormt klumpig variant av IRC (Internet Relay Chat) – man återuppfinner hjulet men denna gång är det bara nästan runt. Twitter är begränsat till ett antal meddelanden per tidsenhet och i en kanal med stor aktivitet och många deltagare så funkar det i ärlighetens namn ganska dåligt. Kan åter hänvisa till SVTs #SVTOS kanal som skapade en löst sammanhållen community under en period. OS pågår när jag skriver det här, men den lär upplösas i samma veva som OS tar slut och det finns ingen teknisk administration kring detta. Det är något djupt demokratiskt att alla kan sätta upp sin egen kanal och sprida sina budskap, men det kunde man ju i IRC också, så häri finns inget nytt under solen.

Filosofiska betraktelser

Det intressanta blir ju hela tanken om räckvidd.  Personer och kanaler följs av ett antal personer. Folk rekryterar followers (aktivt eller passivt) och kanaler. Anglosaxisk terminologi säger antal “eyeballs” om detta – hur många ögonvitor attraherar en person eller en kanal? På samma sätt som personer blir följda av många “eyeballs” så har man i traditionell media upplagor – det är antalet människor som sannolikt kan exponeras för ett budskap i tidningen. Tjänster som klout.com mäter din räckvidd på samma sätt som TS och andra mäter tidningsupplagor. Jag skulle säga att traditionell media bygger upp tidningar och TV kanaler som varumärken vilka representerar en viss mix, så bygger man med Twitter upp personliga varumärken representerande en viss mix. Kanaler blir inneställen – folk vill vara där andra är och trendsättarna med många followers leder vimmlet på samma sätt som ett antal fixstjärnor gör kring Stureplan.

Man blir redaktör i sitt eget flöde. Jag kan inte bara förmedla nyheter från någon annan – då går folk till källorna. Att filtrera fram en bra mix av information är ett mervärde för de “eyeballs” som följer dig, på samma sätt som prenumeranter väljer en viss tidning för dess mix. Du bygger din skara av followers och ger dem tillräckligt mycket tillräckligt ofta för att de skall agera skock bakom dig. De skall ReTweeta det du skriver för att dom vill förmedla men rekryterar också nya followers till dig. På detta sätt finns det en dimension av Multi Level marketing i Twitter.

Man kan göra en principiellt distinktion mellan de rena mikrobloggarna med dagboksanteckningar (“Kommer precis ut från toaletten #visombajsarmycket”) från de som förmedlar substantiell information (“#Google släpper en uppdaterad version #NexusOne nästa helg”). Vi har dock samma i bloggvärlden där tonåringarna exponerar sin dagbok på nätet som i princip använder samma tekniska lösningar som tidningarna. Allt är Content Management, men där man möjligen kan ha lite olika krav på skalbarhet, integration med andra system och så vidare men WordPress, som jag använder här, används ju också av ett otal andra för ett otal olika syften. Det är bara vilket innehåll redaktören väljer – toabesök eller aktuellt skvaller om kommande mobilmodeller. Det är så klart lätt att racka ner på den som mikrobloggar om trivialiteter, men om det är det som folk vill läsa och följa, och man strävar efter mängd av followers, så kan detta ju vara bättre än nyheter. Alla som geekat in i Klout inser ju att det inte bara är antalet som bestämmer scoren, utan att man följs av folk med många followers. Också detta en direkt spegel till gammelmedia. Det sägs ibland om tidningar att de har oproportionerligt mycket annonser i förhållande till upplagan. Då skall man direkt veta att det ju inte bara är antalet läsare – man skall ha RÄTT läsare.

Tveklöst är det så att Joakim Jardenberg (@jocke) och Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) med cirka 3000 followers har skaffat sig en plattform att plantera sina åsikter. De förmedlar tankade, visioner och åsikter till flera tusen människor. Det är den typen av fixstjärning som Twitter skapat, vilka byggt sina personliga varumärken i denna domän. Kan vara bra att ha i åtanke när man lyssnar till vad de säger om Twitter. Det är logiskt sett inte härifrån du kommer få sågning av Twitter och annan social media.

Categories: internet, sociala nätverk, twitter Tags:

Sociala nätverk och tiden det tar …

November 10th, 2009 No comments

Måste erkänna att jag har en bekantskapskrets som inte alltid förstår mig och när jag i helgen konfronterades så fick jag inte riktigt fram min poäng på ett vettigt sett. Argumentet bygger i princip på “Du som har över 500 kontakter på LinkedIn – gör du inget annat? Twittrar du också?”

Låt mig snabbt gå igenom mina egnagemang i sociala nätverk, vilken tid de ta och varför den tiden är väl värd det jag investerar:

Mailinglistor (En grupp människor ges möjlighet att maila till alla de andra genom att skicka ett enda mail till listan)

Detta är den ÖVERLÄGSET största tidstjuven alla kategorier i mitt liv. Jag är med i en handfull listor där egentligen två är lite mera krävande. Det har beskrivits som ett Rotary för den digitala åldern, och det finns två klassiska “avslöjanden” om dem som maktfaktor.

Mustafa Can skrev detta i DN, och tidningen Guru (guru.nu) hade ett scoop i samma härad. Den senare finns inte längre on-line i orginalform med Googles Wayback machine är din vän om du vill läsa det – se här – där jag också för första gången fick se mig publicerad i en skandallista – spännande.

Jag är såld på detta. Det finns få saker som ett tvärvetenskapligt utbyte mellan folk i olika discipliner som verkligen kan sina saker och det är ett forum där 1+1 bli 9.5 MINST! Där finns dussintals öron mot marken som berättar vad som är på väg in över oss från deras horisont. I diskussioner om Spotify, Skype, IPv6, internet reglering, sökmotoroptimering, telefoni, ENUM, ICANN, E.164, GIX, FRA, Peering, Software Defined Radio, Peerialism, Google Wave, IPRED, Voddler, Tesla, Headhunters i LA, outsourcing i Bangalore, kontaktpersoner i Beijing, BSA, jailbreaking av iPhone, 24HBP, Mindpark så finns folk där – det är hästens mun som talar och inte en medelbegåvad journalist som skall sammanfatta något komplext två veckor efter att det hänt. Som alla föreningar så krävs det att man ger för att få. Gratisätare är lätt att få tag på och därför inte särskilt önskvärda. Inget har lärt mig så mycket som medlemskapet på mailinglistor, inget har gjort att jag har spetskompetens tillgänglig att fråga vid behov. Detta är alla typer av studiecirklar du kan gå fast på steroider!

Tidskonsumtion: Stor, typiskt sett inget för folk som inte lätt tuggar 2-300 mail på en kväll. Man styr ju inte volymen – det som kommer in kommer ju utan att man kan kontrollera. Ingen tvingar dig ju att läsa allt som skrivs.

Bloggar (Alltså inlägg som detta. En typ artikel i den lilla tidning man själv kan producera)

Låt oss vara ärliga och erkänna att en otroligt stor majoritet av alla bloggar produceras av tonåringar som vill synas. I linje med “alla vill vara på TV” så är en egen blogg där man skriver om vilka kläder man har på sig, vilka kompisar man träffat och att man klappat sitt marsvin. Precis som alla publikationer är det upp till redaktören att välja det som skall stå i publikationen och om redaktören inte har något intressant att förmedla blir ju resultatet ointressant. Det är ju teoretiskt ganska liten skillnad på det Content Management System (CMS) som driver en dagstidnings web (säg DN.se), den wordpress blog där Malin, 16 skriver dagbok, bloggen där en av Sveriges ledande säkerhetsexperter, Per Hellqvist delar med sig av sina kunskaper eller för den delen där Mary X Jensen skriver om politik och använder nätet för att bilda opinion med syfte att komma in i riksdagen 2010. Försök dock hitta en gemensam nämnare utöver att man skriver inlägg i ett system som blir publicerat på nätet.

Att prata Blogg som ett samlingsnamn där man generaliserar, blir som att generalisera över tidningar. I den kategorin finns allt från Wall Street Journal, Playboy, Fantomen och korsordsbilagan till Allers veckotidning. Också svårt att generalisera.

Jag bloggar på Bergatrollet.se/blog och här på berg.to/blog .. På berg.to/blog är det mest för att skriva av mig och bergatrollet.se/blog mest för att dokumentera “teknissaker” jag själv vill komma ihåg till en annan gång. Istället för att ha en gnagande tanke som håller mig vaken så omsätter jag den till en text så jag kan släppa den och gå vidare. Entreprenörer har idéer till sådant de vill uppfinna som inte ger dem någon ro – jag har samma förhållande till samhällsfenomen. Får jag skriva av mig kan jag släppa det och om jag kan publicera det jag skrivit och kanske någon gång övertyga någon om att jag har en poäng så är det en positiv bieffekt.

Tidskomsumtion: Så mycket man vill. Alltifrån inget till massor. Tidningar måste komma ut tätt för att vara relevanta och många bloggare skriver flera gånger varje dag för att behålla läsare. Jag skriver när något gnager som jag måste få ut mig. Förhoppningsvis är det gruskorn i min skalle som emellanåt ramlar ut i form av en pärla, men jag kräver inte av mig själv att jag skall producera pärlor på löpande band eller tar en stolthet i att ha hundratals som här läst det jag skriver. I mitt fall tar det alltså ganska lite tid, men i princip ingen av det är “mertid”. Hade jag inte skrivit hade jag sovit sämre och spenderat de skrivande timmarna med att snurra i sängen, vilket är en avsevärt mycket sämre sysselsättning.

LinkedIn (En nätverk för affärskontakter)

Alla har väl en adressbok. Vissa skriver i adressböcker, andra samlar på visitkort men ett modernare och mycket effektivare sätt att ha en tjänst för detta. Min heter LinkedIn. Det är en tjänst där jag lägger till folk jag har professionell relation till och en del kompisar (ofta blir ju gränserna flytande). Före ett möte kollar jag folk på LinkedIn (vad har dom gjort förut, vad är det för sorts personer) och efter ett möte med någon lägger jag typiskt sett till dem som kontakt.

Det är ju inte jag som var först att inse värdet av en Rolodex – i många branscher jag ju en välfylld Rolodex varit stora delar av vissa personers marknadsvärde, och att överföra det i en digital ålder är att man har många kontakter på LinkedIn.Tänk dig en journalist som Mats Knutsson (politisk reporter på SVT) med tentaklerna inne i politikersverige för att kunna leverera inside information på löpande band. Tänk dig honom att leta på sap.se för att hitta någon som kan säga något om Sossekongressen – det är HELT otänkbart. Halva Mats marknadsvärde – minst – är hans kontaktnät.

Just jag jobbar precis som Mats Knutsson ju i en bransch där kontakter är allt, även om jag inte är journalist. Tänk organisationer min arbetsgivare vill teckna avtal med eller sådana där processen hakat upp sig. En snabb koll i listan ger en handfull kontakter i många bolag vi har skäl att interagera med. Vad gör dom nuförtiden – kan en kontakt med en relevant person kanske lösa knuten, justera prioriteringen eller förklara den bakomliggande principen som gör att det tar tid. Har jag kanske hjälpt dom i liknande situationer någon gång tidigare och jag på det viset är “en upp”? Har vi svept en bira ihop eller har vi kanske till och med spelat golf. Fallen där jag haft nytta av detta räknas i hundratals över mina drygt 15 åriga karriär!

Jag fått konsultuppdrag vid ett flertal tillfällen eftersom jag haft en profil som matchat det som uppdragsgivare akut behov, och jag har kunnat fråga nätverket om personal då jag akut behövde förstärka utifrån en mycket specifik kravprofil. Efter två dagar hade jag minst ett dussin förslag som var HELT rätt för rollen i utbyte mot en investerad halvtimme istället för att blanda in en rekryterare för den kostnad det skulle dragit, den tid det hade tagit och den mängd grus jag fått mellan guldkornen.

Jag har träffat alla mina kontakter i LinkedIn eller har åtminstone en tillräckligt nära digital kontakt att jag kan lägga till dem med gott samvete. Mitt enda undantag är headhunters – dom lägger jag till utan att jag känner dem, om de jobbar med intressanta företag.

LinkedIn är ju inte Facebook. Jag skriver inte vad jag haft till kvällsmat, vem jag lunchade med och vilken tröja jag köpt. Jag chattar inte med någon via LinkedIn och spelar framförallt inte MaffiaWars via LinkedIn. Det är en helt renodlad digital Rolodex Turbo Delux med dubbla förgasare, 8GB internminne hela vägen in i kaklet. Hur vet du, med en driva visitkort i en hög, att en tidigare affärsbekant nu är chef för ett företag som skulle kunna hjälpa ditt företag.  Du har förmodligen en utmärkt personlig ingång att börja med? Det vet du inte och du får faktiskt skylla dig själv för att du fortfarande tror på din hög med spelkort som en bra lösning!

Tidskonsumtion: I sin grundform är det en ren tidsbesparing. Att hålla reda på drivor av visitkort är hopplöst och helt poänglöst när det går att göra så mycket effektivare, snabbare och bättre. Det tar några minuter varje gång men besparingarna i andra änden går inte att mäta. Det är en förutsättning för att kunna exekvera “händ” på löpande band.  Jag kan nog trots allt erkänna att det finns ett drag av samlande i det jag gör och att det finns drag av att gå längre än att ha en lista av ett rent nyttoperspektiv. Ett drag av fågelhund som vill ha flocken samlad. Så länge principen är att man inte lägger till kreti och pleti för att få många så tycker jag ändå att det i grunden inte är osunt.

Twitter (Mikroblog)

Precis som vanliga bloggar skrives det ohyggliga mängder trivialiteter och rent trams, men att avfärda det som bärare är som att avfärda internet för att det bara består av porr eller att avfärda tidningar för att det finns tabloidpress som bara överdriver, förvränger och förvanskar. Som producent använder jag det för att förmedla sådant jag hittar och som jag bedömer är av relevans för andra; med TwitterBar i Firefox tar det max 30 sekunder att dra iväg en en kommentar och en URL till en artikel på nätet. Genom att följa relevanta personer och tjänster har jag en stab av experter som scannar sina expertområden och förmedlar det till mig. Jag använder det på samma sätt som andra använder en “ticker” för att se börskurser eller för att se nyheterna som TT förmedlar (det har väl alla journalister i dagspress ständigt på).

Tidsåtgång: Genom att optimera processen så använder mitt twittrande i princip bara “överkapacitet”. Att skicka tar kanske 5 minuter under dagen – lika mycket som du använder för att gå ut och ta en cigg eller stoppa in ny snus, och då tar du förmodligen inte bara en cigg/prilla under en dag.

Sammanfattningsvis så är det förmodligen så att många bedömer värdet av sociala medier utifrån Facebook och den tid det tar att engagera sig utifrån Facebook. Facebook har absolut sin plats och man måste inte alltid vara effektiv. Facebook är som “Idol 2009” – vulgovarianten av tävling, riggad så man blir helt deprimerad men det är rätt skönt att någon gång släppa på effektivitetskravet och bara ge sig hän åt skräpkulturen. Gör det bara inte för länge, för ofta för då riskerar det bli allvarligt fördummande och döm inte Sociala nätverk utifrån Facebook – det är som att döma restaurangmat efter McDonalds.

Categories: internet, sociala nätverk Tags: