Category: juridik

Free speech and constitution

Let me first say that I AM a lawyer, but NOT specialised in constitutional law and not in US law either. But any graduate from any law school on the globe should have a reasonable understanding of constitutional law. That is one of the aspects included in every LL.m. out there.

It seems that amongst non-lawyers, there is a fundamental misconception of what free speech is, and then also what censorship is. So let’s start by nailing what free speech is. It is:

The right to say what you want without being stopped by the STATE.

Read that again – your right is a right in relation to the state (which is another word for the country). Not in relation to other citizens nor companies.

If the STATE prevents you from stating your opinion, that is censorship. The word censorship is also used in other contexts, but used in the context of constitutional law it only applied to the STATE preventing its citizens from saying things.

It’s quite important to then establish what it’s NOT;

  • It’s not a general right to be heard and listened to.
  • It’s not a right to access a megaphone to spread your opinions.

This means that, from a constitutional law point of view, any private player is in full control of who they lend their publishing capabilities to. Private players can deny anyone access to their platform, and can also kick people off it, at their own digression. Private players can prevent you from posting, moderate your posts and remove them. They are FULLY entitled to that.

This is what the law says. So please don’t lower yourself to the ignorant bunch that says denying “this and that person” access to “this or that platform” is unconstitutional or a limit of free speech. It’s really not. Really not. It’s a matter well outside the constitutional domain. It’s like a person not being allowed a certain club, and the clubs can decide that. Not the state.

We can have a debate over if certain platforms are so fundamental, that access to them should be in the bill of rights. Feel free to advocate that. That is another question. Poland has taken steps in this direction, so it’s indeed possible.

A small reflection on the current standings of this is that the same people who are adamant that the state should be small and who believes that any rights given to the public, is a step towards socialisation (which implicitly is a road to hell) are the very same ones that now voices that it’s unconstitutional to deny certain individuals access to certain platforms. Please understand that this line of argument is that you want to deny private companies the right to manage their own service. That is a quite severe stride into the world of government control over companies. THAT is the real stride in the path towards the bad incarnations of socialism.

Abortfrågan och Proliferörelsen

Abort känns som en fråga där Sverige som land kom fram till en position som därpå skulle vara fast förankrad för all framtid. I valet mellan kvinnans rätt att välja och det ofödda fostrets rätt att bli född, så väljer vi mammans rätt till val framför cellklumpens, till en punkt där det tippar över och vi prioriterar cellklumpen (som vid det laget är mer av ett barn). Denna åsikt har ett oerhört brett folkligt stöd. Faktiskt särmare 90%, vilket får sägas vara unikt högt stöd i en fråga som är så internationellt kontroversiellt. (Stödet för abort är svagast i kategorin religiösa och lågutbildade)

Se: https://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533961_ett-bedr–gligt-lugn—ver-abortopinionen-friberg-fernros-lindgren.pdf

Men det finns många som gjort till sin livsuppgift att bekämpa aborterna. Det finns religiösa som accepterar aborter och det finns säkert abortmotståndare bland ateister också, men det finns en oerhört stark koppling mellan ett hårdnackat abortmotstånd och religiositet.

Vad värre är, så finns det ett internationellt tryck även på Sverige i frågan. Den amerikanska proliferörelsen verkar för att stoppa aborter, och om det inte går så i alla fall att försvåra för dem. Prolife är en falang inom den kristna högern i USA.

Skandinaviska människorättsjuristerna AB låter som en lovvärd organisation. Människorätt är ju bra. Men det är en ulv i fårakläder. Det är en organisation som i sin programförklaring pekar på den kristna värdegrunden. Dom tar sig an fall men driver också utbildningar och skriver debattartiklar.

Det är dom som bistått Ellinor Grimmark. Barnmorskan som inte fick jobb eftersom hon vägrade utföra moment i arbetsbeskrivningen. Nu företräder man också Linda Steen i samma typ av ärende. Och man skriver debattartiklar. Juridiska ombud företräder sina kunder – dom skriver inte debattartiklar för att påverka rättsläget. Men Skandinaviska människorättsjuristerna är ingen vanlig byrå – det är en front för ett religiöst orienterat abortmotstånd. Dom åtar sig fall för att ändra rättsläget. Genom att vinna målet åt sin klient så hjälper man till att förändra rättsläget. Uppdragsgivaren är inte klienten – det är amerikanska Prolife rörelsen.

Tidningen Arbetaren har gjort en djupare undersökning, och om man bortser från den förutsedda vinkeln att allt ont associeras med höger och allt gott med vänster, så är faktadelarna i texterna riktigt bra och man slår fast kopplingen mellan ett nätverk i kampen för att förbjuda abort och den svenska byrån:

Se: https://www.arbetaren.se/2019/05/15/agenda-europe-vill-inskranka-manskliga-rattigheter/

Det finns skäl att anta att Skandinaviska människorättsjuristerna förstår att läget i Sverige är svårt för deras åsikt och att adressera frågan direkt är sannolikt ingen framkomlig väg. Istället försöker man skapa prejudikat som skall försvåra för abort. Det är i denna strategi man tagit sig an Ellinor Grimmark och Linda Steen, och tagit upp kampen mot aborter genom att skapa vägar för barnmorskor som vägrar aborter av samvetsskäl. Och man försöker skapa debatt:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/OpmEE1/nej-samvetsfrihet-hotar-inte-abortratten

Utgångspunkten är alltså att det står arbetsgivaren fritt att ställa krav att dom anställda utför arbetsuppgifterna enligt arbetsbeskrivningen. Det är ingen diskriminering att välja bort arbetstagare som vägrar vissa uppgifter, men det står så klart arbetsgivaren helt fritt att anställa folk som vägrar vissa uppgifter. Det är arbetsgivaren som bestämmer – inte arbetstagaren som kan kräva. Men med den grundinställningen så skulle ju inte proliferörelsen göra ideologiska framsteg så därför tar dom fighten för samvetsfriheten. Så man ger sig inte. Man har tagit Linda Steens fall till Europadomstolen och man bedriver aktiv lobby, bland annat uttryckt i insändaren i Aftonbladet.

Min egen grunduppfattning är en kärlek till demokrati och marknadsekonomi. Det är processer som kräver fria val för att fungera, och som en konsekvens har jag en fundamental aversion mot sekter, sektism och alla forum för indoktrinerande hjärntvätt. När denna typ av rörelser har ekonomiska muskler att försöka påverka samhällen kryper det i hela kroppen och därför är för mig Skandinaviska människorättsjuristerna bland det obehagligaste fenomen jag sett. Sakta men säkert vill dom riva ner aborträtten. Dom vill att vi skall vara grodan i vattnet som inte förstår att temperaturen stigen förrän det är försent och vi blir kokta. (Det är en faktoid, men funkar som bild eftersom det är välkänd)

När detta är fastslaget så tycker jag att man kan ha en sund diskussion om vad som är bäst kring aborter. Jag hamnar själv i en etiskt svår kamp med mig själv kring tidsgränserna. Jag kan så klart inte tillräckligt med medicin för att uttala mig om exakta tidsgränser, men när vi räddar foster vid en viss ålder och när det samtidigt aborteras foster vid samma ålder så blir det etiskt svårt för mig. För mig förefaller det rimligt att inger barn får aborteras som skulle kunna räddas om modern så önskade.

Så man måste kunna föra en diskussion om detta utan att denna diskussion skall anses vara en inskränkning av aborträtten. Denna artikel pekar på lite av det problem jag också känner.

http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2019/04/Lagstiftningen-for-abort-haller-inte/

Enligt den Metroartikel som refereras nedan så utförs 84% av alla aborter före vecka 9. Det betyder att det praktiskt sett blir en otroligt liten andel fall som adresseras om man skulle skapa en säkerhetsmarginal mellan nedre gränsen för räddande och den övre gränsen för abort.

https://www.metro.se/nyheter/aborter-minskar-i-sverige-tonarsaborter-halverade-pa-tio-ar-2dNS6n0B_

Några Q&A:

Q: Vi har brist på barnmorskor, är det inte bättre att man accepterar samvetsfrihet och får fler i arbete?
A: I praktiken är det ganska få vi pratar om, så bristsituationen skulle i väldigt liten utsträckning ändras. Det är snarare att vi får en snedfördelning att den som inte uppger samvetsskäl får göra aborterna, vilket väl ingen barnmorska anser vara den mest givande delen av arbetet. Det skapar ännu större risk att dom som inte hänvisar till samvetsfrihet tröttnar och lämnar.

Arbetstagare i butik man inte vägra hantera fläskkött eller serva folk av utländsk härkomst. Vissa saker ingår i arbetsbeskrivningen. Det är bara att tugga i sig.

Om man inte är beredd att göra dom arbetsuppgifter som ingår i arbetet så är det dumt att genomgå en utbildning till detta yrke.

Q: Bara den som kan bära ett barn har rätt att ha åsikter i frågan.

A: Det håller jag inte med om. Alls. Familjer får barn, och båda föräldrar har ansvar. Och principer kring familjebildning gäller ju båda och därmed bör båda (jag räknar alltså bara antalet kön som två) kunna ha åsikter.

Bostadsrätter och juridiska personer

Den korta varianten: Jag vill ändra definitionen av oäkta bostadsrättsförening så att en förening inte riskerar bli oäkta för upplåtelse till en juridisk person, om upplåtelsen avser vanligt bostadsyta på samma villkor som alla andra boende.

Den långa versionen; Som enmansföretagande konsult så sitter jag på ett uppdrag på annan ort. Jag pendlar dit och boendet har jag ordnat genom andrahandshyra av en lägenhet av en person som på prov blir sambo. Då tillåts man ha sin lägenhet kvar som reträttväg under först sex månader, men i en förlängning ytterligare sex månader. Jag har nu kommit överens med uppdragsgivaren om en förlängning men bostadsfrågan är på inget sätt löst. Jag vill ju att min arbetsgivare (alltså mitt AB) skall köpa en lägenhet och därmed ta risk för värdeförändring och att jag som anställd bara skall disponera boendet.

Skatteverkets säger så här

Jag har full förståelse för att Skatteverket anser att det kan finnas utrymme för beskattning av förmån i vissa fall. Uthyrning till en näringsidkare i en kommersiell lokal i entréplan så att föreningen inte behöver ta full ut hyra av dom boende är en förmån (men som man rimligen också betalde mer för bostaden för). Vid någon gräns kan man tänka sig att denna förmån blir beskattningsbar. Jag tror exemplen på juristlinjen var föreningar i Gamla stan med restaurang i markplan och där restaurangens hyra täckte föreningens alla löpande kostnader så att man kunde ta ut en hyra som var noll.

Jag har också full förståelse för att föreningarna inte vill bli bostadshotell och att dom bör ställa upp regler för hur stor andel av beståndet som kan ägas av juridiska personer. Man vill ha underlag för en fungerande styrelse, men om man har ett hundratal lägenheter i föreningen är det ju inget relevant argument för att vägra om man har ett dussin juridiska personer som ägare.

Det jag vill är alltså att juridiska personer, skall kunna äga lägenheter utan att detta definieras som okvalificerad användning,

 








En IP adress inte direkt hänförlig till en person!

Juridisk kring upphovsrätt utkristalliseras och tolkningar av gällande rätt i USA har ju alltid en viss inverkan på andra länder eftersom a) upphovsrättsindustrin i många fall har amerikanska rötter, och b) den amerikanska marknaden är så stor att många frågeställningar helt enkelt kommer upp där först.

Därför är detta uttalande om IP adresser och deras hänförlighet till en person som kan ställas till ansvar för upphovsrättsbrott:

http://torrentfreak.com/judge-ip-address-does-not-prove-copyright-infringement-140121/








Övervakning, personlig integritet och tusentals nyanser av grått

Î

Politik är konsten att välja ståndpunkt mellan motstående intressen. Dra en gräns i en gråskala där extremerna kanske har företrädare och nationen måste välja väg. Om vägvalet är förutsägbart baserat på partiets ideologi så fungerar den representativa demokratin; jag har röstat på en ideologi utifrån hur jag förväntar att den skall agera i frågorna jag prioriterar.

Under ganska lång tid så hade vi två politiska block i Riksdagen som hade konsensus kring få frågor, men där ståndpunkterna kring personlig integritet vs övervakning var i tydlig harmoni. Folkpartiets Johan Pehrson och Thomas Bodström utgjorde axeln som säkrade att Sverige skulle prioritera övervakning över integritet. Det fanns ingen som förordade integriteten. I valet mellan integritet och övervakning så valde båda blocken övervakning. Skräcken för pedofili och terrorism gav carte blanche åt all typ av integritetskränkande övervakning. I detta politiska vakuum hittade Piratpartiet sitt väljarstöd, även om i ärlighetens namn nog möjligheten att fildela  utan risk för repressalier väl var viktigare än principfrågan för stora delar av deras väljarbas. Jag själv chockerades av den liberala ambivalensen – om man ideologiskt har individen i fokus, hur kan man prioritera övervakning till vilket pris som helst?

Skall vi försöka se lite nyktert på denna fråga? Är det orimligt att rättsvårdande myndigheter har möjligheter att göra brottsundersökningar på sätt som är effektivt och samhällsekonomiskt billigt? Nej det är absolut inte orimligt. Är det rimligt att medborgarna kan utgår från att man inte slentrianövervakas och att vi på så vis öppnar för ett sluttande plan där verklig massövervakning är möjligt? Det är inte bara rimligt – det måste vara en självklar utgångspunkt i varje demokratiskt samhälle. Samhället skall lägga sig i medborgarnas liv bara så mycket som behövs för att utföra sitt uppdrag.

Teleoperatörerna loggar trafik – och har alltid gjort – för att kunna fakturera sina kunder, och underlaget som behövs för att fakturera kunderna måste man enligt bokföringsreglerna behålla i tio år. Andra regler kräver gallring efter viss tid, och man kan fråga om Lex Specialis på området överrider bokföringsreglerna. Faktum kvarstår – ingen operatör slänger underlaget frivilligt, men ingen operatör delar med sig av underlaget till utomstående.

Är det rimligt att myndigheter får tillgång till underlaget? Om du frågar mig är det helt rimligt, men det måste ske på premisser som liknar uthämtande av patientjournaler. Uttag måste loggas och uttag skall bara kunna ske efter beslut av Åklagare. Uttag utanför reglerna är att betrakta som dataintrång. Alltså helt analogt med hur patientjournaler hanteras.

Vi vet vad som är svart och vitt i denna fråga – det politiska ansvaret ligger i att definiera exakt viken nyans av grått som skall gälla i Sverige.

Jag påkallar här ett upprop för ett behov av en integritetslag. En lag där den enskilde i relation till myndigheter tillförsäkras ett skydd för uppgifter som insamlas om denne och myndigheter bara får tillgång till den “on a need to know basis” i varje enskilt fall. En lag som definierar att uthämtning skall loggas och rättfärdigas med åklagarbeslut/domstolsbeslut. Med en sådan lag på plats kan man också – mot relevant ersättning – ställa krav på privata aktörer att etablera gränssnitt mot rättsvårdande myndigheter för uthämtning. Inte bara teleoperatörer, utan kanske kortbolag och andra aktörer med kontroll över stora dataflöden om sina kunder.

Så får vi effektiv brottsbekämpning men på ett sätt där intrången är motiverade och godkända på en nivå ovanför polisens operativa nivå. Och där det inte kan ske slentrianmässigt.

PS: Och NEJ, FRA bedriver en annan typ av verskamhet som inte ryms under mitt förslag.








Uppsägning, granatilön och det härket …

Det finns saker man erfar och lär sig som kan vara bra att kunna, även om man gärna sluppit lära sig dem.  Jag har på aningen för nära håll nu fått lära mig en massa om obestråndsjuridik och den del av dom sociala trygghetssystemen som hänger ihop med konkurser.

När ett företag går i konkurs så finns det en statlig lönegaranti som kliver in och det är från denna man får sin lön. Staten kräver sedan pengar från konkursboet och agerar på så vis buffert mellan den anställde och konkursboet.

Lönegaranti – hur länge får man det?

Lönegarantin begränsas i tid och pengar, vilket som nu tar slut först.

– Tidsbegränsning: Oavsett din uppsägningstid enligt anställningsavtalet så tillämpas reglerna från Lagen om Anställningsskydd §11, vilket beräknas från konkursbeslutet och framåt.

– Pengabegränsning: Det maximala beloppet är fyra basbelopp. Se Lönegarantilagen §9. I skrivande stund cirka 176.000. Notera dock att om ett företag går i konkurs i slutet av en månad, men innan löneutbetalning, så får man lönegaranti för detta men det betyder också att man förbrukar också en del av garantibeloppet för en tid som är före konkursbeslutet. I den mån denna begränsning blir tillämplig blir lönen under resterande del av uppsägningstiden en oprioriterad fordran i konkursen.

Arbetsplikt i händelse av konkurs

Under en månad från konkursen kan konkursboet kräva att man arbetar (“arbetsplikt”), men efter denna första månad gäller:

– Om boet kräver att du skall arbeta hela eller delar av perioden så måste detta överenskommas och boet måste stå för lönen – den tas i så fall alltså inte från lönegarantin.

– Om boet inte kräver att du skall arbeta är du automatiskt arbetsbefriad.

Lönegaranti när arbetsplikten upphör

För att få ut lönegarantin när du är arbetsbefriad måste du uppfylla ett antal krav (Se Lönegarantilag §7a):

– Man får inte utföra arbeta åt annan

– Inte driva egen rörelse

– Vara anmäld som sökande på arbetsförmedlingen.

– Inte uppfylla rekvisiten i Förmånsrättslagen §12 6st.

Arbetstagaren har en upplysningsplikt om man utför arbete år annan eller i egen rörelse. Se Lönegarantilagen §10.

Betalande myndighet

Den myndighet som hanterar lönegarantin är Länsstyrelsen.








Upphovsrätt och fildelning – igen!

Efter att läst om fildelande filmbolag så är det en tankekedja som jag inte kan släppa;

Min slutsats blir då att  varje segment från en film som filmbolaget bakom en given film tillgängliggör genom att dela via torrent blir en lovlig förlaga och därmed gäller URL§ 12 utan restriktionen i stycke 4. Filmbolaget som fildelar, tvättar block för block bort statusen som olovlig förlaga.








Copyswede bedriver beskyddarverksamhet

I restaurangbranschen förekommer att den organiserade brottsligheten lovar att skydda restaurangägaren. Skyddet utgörs av att brottslingen lovar att inte själv sabotera för restaurangägaren, men också skydd mot andra som kommer i liknande ärenden.

I någon form av teoretisk modell kan man säga att det rör sig om en relevant tjänst som köps, men i ett fullt ut fungerande samhälle skall det inte finnas någon hotbild att skydda sig emot så praktiskt sett är detta bara en form av utpressning. Den är illegitim och bör bekämpas med alla till buds stående medel.

Det är därför närmast chockerande att Copyswede bedriver en helt jämförbar verksamhet i relation till branschen för lagringsmedia.

I en form av teoretisk verklighet så kan man hävda att all lagringsmedia kan användas för att lagra upphovsrättsskyddat material. Du har rätt att kopiera för privat bruk och genom en avgift på media så skall upphovsmännen få en intäktskälla också för denna lagliga lagring. En bieffekt är så klart att all kopiering med en olovlig förlaga (piratkopiering) taxeras på samma  sätt, vilket Copyswede är väl medvetna om och sannolikt också anser vara det primära målet. Den underliggande legitima tjänsten är en försvinnande liten del av det dom tar betalt för. Precis på samma sätt som “beskyddarna”.

Problemet är att man måste betala samma avgift också för media som man har till allt annat som inte alls berör Copyswede. Man lagrar bilder man tagit själv (som man sparar på flera diskar för att inte riskera ett en trasig hårddisk förstöra alla bilder man någonsin tagit), man lagrar video man själv spelat in digitalt och filmerna är stora, man använder USB minnen för att få med sig viktiga dokument och så vidare. Många kommer alltså att betala stora pengar för att lagra data man själva producerat, och som ingen rimligen kan förvänta sig en upphovsrättsligt motiverad intäkt.

På ett maffialiknande sätt vill Copyswede nu förmå handlarna att betala för att man säljer lagringsmedia. Det är en förfelad utveckling bara värdig en stat som inte har något att anmärka på denna typ av beskyddarverksamhet och den typen av stat har jag inget förtroende för.








Uppdrag granskning

Det finns få saker som är så lätta att skapa debatt kring som socialtjänstens hantering av barn [Länk till programmet här]. Hanteringen av barn berör och upprör om det inte sköts rätt, och den som är “skurk” är en handläggare som inte får lov att uttala sig eftersom dom relevanta delarna i hanteringen är sekretessbelagda. Alltså, dom tvingas in i en debatt där alla argument som ligger till grund för besluten är av den typ som dom inte får yppa.

Låt oss komma ihåg grunden, för då är alla andra principer mycket lättare att hålla reda på:

I första hand skall barn vara med sina biologiska föräldrar.

Det betyder att utgångspunkten är att barn som varit placerade i andra typer av familjer skall tillbaka till dom biologiska föräldrarna så fort det finns förutsättningar för detta. Man skall ha barnens bästa för ögonen och att det är de biologiska föräldrarna som i första hand skall sörja för detta.

Man hade kunnat göra ett program från mammans perspektiv där omhändertagandet hade framstått som lika grymt. I ett sådant program hade man pekat ut “dom elaka handläggarna” som tagit detta beslut “bara för att mamman hade haft lite strul” under en period, men som bagatelliserats. Man hade pekat ut barnens reaktioner vid separation. Egen erfarenhet från dagis visar att det i många fall är föräldrar som vill bli saknade som skapar separationstrauman i samband med dagislämningar och i det alternativa programmet hade man tryckt på just denna vinkel – att separationstraumat är framprovocerat av fosterföräldrarna. Mannen i den biologiska mammans liv hade visserligen en brokig bakgrund men i det alternativa programmet hade han lämnat det bakom sig och man hade tagit upp honom i en förskönande dager (något socialt engagemang, uppskattning på sin nuvarande arbetsplats eller något liknande). I det alternativa programmet hade folk varit lika upprörda över hanteringen, men hade förordat den helt omvända hanteringen. Den som kan tillföra fakta får är förhindrad att göra det.

För en tid sedan gick det ju ett program om ett föräldrapar med Downs Syndrom som förlorat vårdnaden och dom framställdes som dom ideala föräldrarna, men där den elaka  kommunen ändå inte lät föräldrarna ta hand om sitt barn. Via visserligen synnerligen indirekta och dubiösa källor i det fallet, sades det mig att paret var kvalificerat olämpliga och med alla fakta vid handen så skulle det vara självklart för var och en. Dock, alla med denna faktabakgrund är av sekretesskäl förhindrade att yppa något så där dinglade handläggarna som tagit beslutet med barnens bästa för ögonen.

Alltså;

Detta är ett svårt ämne och vi tittare kan inte, av sekretesskäl få del av tillräckligt med material för att faktiskt förstå handläggarnas beslut utan vi måste tro på journalisten. När journalisten är Janne Josefsson så vet vi att han vill lägga fram EN sida av saken. Det ligger i hans intresse att göra det spekulativt och att framställningen är alltid ensidig, vilket är Janne Josefssons journalistiska signum. Det finns i princip alltid en andra sida. Vad är deras uppfattning och vad talar för den sidan? Jag tror vi kan utgå från att handläggare på socialkontor inte som regel är dåliga människor med ont uppsåt, utan dom gör så gott som kan. Dom kan så klart göra felbedömningar och resultatet av ett gott uppsåt kan bli dåligt, men det vi helt säkert vet är att dom inte får ge sin syn på sken. Janne Josefsson kan alltså tryggt låta dom uttala sig, för dom får ändå inte tillföra fakta. Det blir som boxning med bakbundna händer – dom blir syndabockar och blir därmed offer i denna typ av TV program.

Men, i detta fallet är det sannolikt så att kommunen faktiskt verkligen gjort helt fel och det finns skäl till stark kritik, men jag vill verkligen mana till eftertanke och inte döma någon bara på fakta som levererats av Janne Josefsson.








Apple och dess app-monopol

Till min stora glädje ser jag att den danska EU parlamentarikern Bendt Bendtsen från Det Konservative Folkeparti på EU nivå nu vill driva frågan att Jailbreak skall vara tillåtet

Jailbreak är sannolikt ett brott mot Apples användarvillkor, och för att lyckas måste man undersöka och “reverse engineera” delar av systemet, hitta en svaghet och hitta ett sätt att exekvera kod som använder sig av denna svaghet. För att göra jailbreak tillåtet måste Apple förbjudas att använda begränsande avtalsvillkor men man måste också göra reverse engineering explicit tillåtet. Att bara tillåta implementation av jailbreak blir delvis poänglöst om Apple fortfarande kan juridiskt angripa den som utvecklar själva jailbreak mekanismen.

Personligen ser jag inte värdet i av att jailbreak per se skulle vara tillåtet, utan poängen är att man vill uppnå det som uppnås genom jailbreak, nämligen att du kan installera program som inte tillhandahålls via Apple. Det vill man eftersom

a) man inte vill vara beroende av att Apple accepterat ett visst program och

b) man vill det för att man vill att det skall finnas distributionskonkurrens, och därmed också priskonkurrens.

Alltså;

Det hade varit bättre om Bendt Bendtsen hade inriktat sig på att se till att Apple inte tilläts ha ett distributionsmonopol för Apps, så hade han adresserat den juridiska knäckfrågan istället för en följdsjukdom till själva grundproblemet.