Kontroversiellt …

Det finns åsikter som bara inte går att diskutera på ett seriöst sätt och främst av dem är allt som rör förhållande till det som grovt kallas “utlänningar”. Det finns inget diskussionsområde som är så infekterat där allt blir polariserat – det finns bara extremer.

För det första; kan vi inte försöka skilja på invandrare och flyktingar?

Invandrare är personer som lämnar ett land med ambition att bli permanentboende i Sverige, och vinna medborgarskap. Det är för mig helt obegripligt att man därmed inte kan ställa krav på att dessa personer lär sig kommunicera på landets officiella språk. Den som vill få medborgarskap måste också acceptera de skyldigheter som bör finnas, som att man röstar efter att tagit del av vad partierna framfört och utifrån sina förutsättningar tagit del av samhällsdebatten. Alla födda svenskar gör det inte, men alla som får barn är inte lämpliga som föräldrar men det hindrar oss inte att ställa krav på adoptivföräldrar, för att ta ett närliggande exempel.

Flyktingar är personer som på grund av händelser och förhållanden i hemlandet behöver en fristad. Den som har synpunkter på restriktivitet i detta område är omoraliskt hjärtlös. Världen har ett kollektivt ansvar att hjälpa sina medmänniskor och att ställa krav på den som hals över huvud flytt för sin trygghet och överlevnad får vi inte neka. Vi kan dela bördorna lika mellan länder, men aldrig säga nej. Det är dock i denna kategori där de verkligt kniviga frågeställningarna finns.

  • Det finns en kategori som egentligen är invandrare men som hävdar flyktingsskäl. Det är att missbruka en gästfrihet genom att att stjäla och beskära möjligheter från redan utsatta. Man kan så klart förstå den som tar till alla medel för att nå målet att komma in i Sverige, men det är oförlåtligt.
  • Det förhållande som håller flyktingarna hemifrån kan pågå åratal och då “riskerar” personen rota sig och när förhållandena i hemlandet förbättras är man inte intresserad av att återvända.Flyktingen hamnar då i en gråzon mellan status som flykting och invandrare.

För det andra; när skall vi lära oss skillnad på judar som anhängare till en religion och staten Israel?

En antisemit ser ner på judar i egenskap av dem som judar. Det är helt förkastligt.

Världen – speciellt vi Européer – har en kollektiv skuld i relation till judarna på grund av det som hände under andra världskriget. Dock på samma sätt som vi har i relation till romer, homosexuella och andra som föll offer för samma terror. De senare grupperna har varit sämre på att “marknadsföra sig” och man tänker väl till mans inte på samma sätt att de drabbades av nazistväldet.

Jag har flera judiska vänner i flera olika länder – inklusive Israel. Det är personer jag tycker mycket om och umgås med. En av de närmaste besökte med hela sin familj oss förra sommaren. Jag har absolut inget emot judendom som religion eller judar som utövare, vilket skulle illustreras. Däremot så är det inte så att staten Israel har rätt att terrorisera andra etniska folkgrupper. Det är inte så att staten Israel kan använda någon form av moraliskt överskott från 40talet för att förtrycka andra. Det är för mig inte antisemitism, och det är inte heller så att det är trovärdigt att beskylla alla som har synpunkter på politik i staten Israel för antisemitism.

Alltså; att staten Israel har monumentalt motbjudande politiker som Lieberman i ledande ställning är lika genant som Dansk Folkeparti (Danmarks rasistiska socialdemokrater) är för Danmark. Tycker man illa om rasister måste man få lov att tycka illa om rasister som är israeler, även om de också är troende judar. Den har faktiskt inget med antisemitism att göra! Man måste få tycka illa om att Israel som stat förgriper sig på palestinier, även om soldaten som exekverar orderna är jude. Det har inte heller ett uns med antisemitism att göra.

Piratpartiet efter nästa val?

PP har en mandatperiod på sig att göra skillnad. Om man kan föra upp frågorna på den politiska agendan, strypt batongpolitiker som Johan Persson (FP) och Thomas Bodström (S) från att diktera innehållet i de två blockens åsikter i integritetsfrågorna. Kan man inte förvalta detta så misslyckades man helt, men partiet finns inte kvar efter nästa EU val.

Liberalism och integritet

Som jag tidigare tjatat om så är ideologi det jag röstat på eftersom ideologin är det som är långsiktigt – det ger en förutsägbarhet i sakfrågor. Det jag då inte kan förstå är M och FP – som representanter för liberalismen (eftersom moderaterna inte kan sägas vara någon konservativt parti) – har den åsikten de har i integritetsfrågor. Polisbatonger och statskontoll slår integritet. Om man har individen som utgångspunkt och lägger till lite utilititarism, hur kan övervarkning då bli viktigare än individens frihet och integritetens okränkbarhet? Jag tror att dessa två partier är fel ute och faktiskt manat fel ideologiskt. Näringslivet skapar förutsättningar för välstånd och vi skall skapa förutsättningar för välstånd genom att skapa förutsättningar för näringslivet. Men näringslivet kan nyttomaximera på ett sätt som kränker individer och det är samhällets ansvar att se till att det inte sker. Det är därför även den som är övertygad om att minimaliststater måste ha ett järngrepp om konkurrensfrågorna. Det är också därför de i mina ögon måste ha järnkoll på integritetsfrågorna.

Utfall

Så var det valnatt och man hör samma gamla “vi har inte fått ut våra frågor” och “vi har fått genomslag för vår valplatform”. Jag fattar inte detta – jag tycker att jag försöker följa med men om man bortser från TV reklamen så känner jag inte att det varit någon större debatt. Det har varit ett val där nya partier gjort det på sakfrågor (PP: Integritet och fildelning, MP: Miljö) medan andra satsat på på personer och profiler; Marit Paulsen, Marita Ulvskog och AMC Bildt.

Otrohet

Jag erkänner – det är dåligt. Passionen väller upp och man kan inte stoppa sig. Man har en trygg hemmahamn som man uppskattar och man vet att de förföriska locktonerna inte kommer från något som är varaktigt. Varför sätta allt på spel för passionen? Inte fan vet jag, men nu har jag i alla fall bedragit partiet jag varit tillsammas med sedan gymnasietiden och röstat på Piratpartiet. Hur kunde jag?

Jag tycker kvalificerat illa om enfrågepartier och gillar att rösta på ideologier och partiprogram. I programmet ser man en lösning på hela skalan och ideologin ger en förutsägbarhet i frågor som inte täcks av programmet. Enfrågepartier är en “lös kanon” som kan skjuta lika skarpa kulor i helt oförutsägbara riktningar i frågor utanför Frågan med stort F. Miljöpartiet skulle från början bara rösta i miljöfrågor, men blev efterhand en vattenmelon – grön på ytan och röd innuti.

Frågan med stort F som är aktuell nu är egentligen en palett i häradet integritet och upphovsrätt. Precis som miljö är det fundamentala frågor. Frågan F är kopplad till vår syn på demokrati och kunskapsekonomin.

Enfrågepartier kan inte överleva långsiktigt – man måste ha en komplett lösning för att ha långsiktig trovärdighet. När den kompletta lösningen finns på plats så tenderar Frågan bli en av många och partiet måste ta ställning i frågor som gör att det inte längre går att ena alla som förvisso tycker samma om Frågan.

Men, enfrågepartier kan göra nytta. De kan kort- och långtsiktigt göra frågor tillallmängods och kraftsamla att medvetandegöra samhället om en viktig fråga, skapa engagemang för frågan och därmed kommer etablerade partier att behöva förhålla sig till Frågan.

För att få fokus på integritet och upphovsrätt under en mandatperiod – därför röstade jag på Piratpartiet, och jag skall aldrig göra det igen – det lovar jag!