Archive

Archive for the ‘demokrati’ Category

Personlig integritet – behöver vi det?

July 19th, 2010 No comments

Efter att spenderat en del tid med att formulera mig på en mailinglista så tyckte jag att jag lika väl kan återge inlägget i publik form också. Den är omarbetad men fortfarande lika osammanhängande 😉 Håll till godo:

Vi har ju gått från ett slag om rätt till integritet [1] till att folk kapitulerat rätten till ett privatliv [2]. Jag har faktiskt inte gett upp kampen och få saker irriterar mig mer än uttalanden om att bara den som har något att dölja värnar om personlig integritet.

Som sagts flera gånger i den typ av debatt finns det många dimensioner och om jag skall koka ner det till mina rubriker;

# Jag skall kunna välja min nivå på integritet

Var går gränsen för integriteten? Den är -och måste vara – individuell. Vi är de flesta överens om att när man står på scen har man lämnat ut sig och får tåla uppmärksamhet och granskning. Vi är sannolikt också överens om att när vi stänger dörren till sovrummet eller toaletten så är det för att vi inte vill dela den stunden med någon utanför. Vissa tycker nog att allt som är utanför scenen är privat och andra delar med sig av allt; position via Gowalla, sin vikt via sin nya WiFi anslutna våg, musikval i form när Spotify publicerar aktuell låt på Twitter, senaste beställda böcker från boksiten på Facebookprofilen och så vidare. man kan komma i princip hur nära som helst om man bara vill.

Visst är det så att Facebook lanserat möjligheter att bli mera privat och segmentera sin information, men samtidigt är det så att FB själva har all information och fulla möjligheter till profiling. Google knyter mer och mer till kontot, men full historik och jag hjälper dem naivt och fullt medvetet i deras datainsamling över mitt nätbeteende. Fler och fler samlar mycket data som säger väldigt mycket om dig som person.

Det betyder att jag är emot påtvingade integritetsbrott – FRA som ett exempel – som betyder att någon annan kan fatta beslut om min integritet. Någon får rätt att samla in och analysera, och dessutom samlar man på sig enorma mängder överskottsinformation.

Missförstå mig rätt; vi måste ha en säkerhetstjänst som värnar om rikets säkerhet och en del myndighetsutövning kommer att kränka min integritet, men juridiken måste beakta båda sidor och välja en nivå som är ändamålsenlig. När integriteten skall kränkas måste det finnas sakliga skäl, gärna en rättslig prövning, insyn i motiv och beslut. Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Jag skall äga min information.

Johan SvH håller på med en Facebookkonkurrent. Jag tror inte att det blir färdig och om jag har fel där så tror jag aldrig den når kritisk massa, men jag hoppas innerligt att jag har fel. En av poängerna är att man äger sin information. Den allmänna uppfattningen är att man inte kan radera ett Facebook konto – bara inaktivera det. Detta är förvisso fel – man KAN döda ett konto, även om det tar två veckor att gå igenom och med tanke på den utbredda missuppfattningen så är det inte en känd möjlighet. Poängen är att jag inte vill att Facebook skall äga eller ens kunna förfoga över information jag valt att lagra där – det är min information. När jag publicerar en bild på Facebook så gör jag det för att dela bilden med mina vänner – jag gör det inte för att Facebook skall kunna sälja den till någon och inte heller för att varken Facebook, eller ännu värre en godtycklig partner till dem, skall kunna använda den för sina syften.

Som en delmängd av mitt ägande ingår också att jag vill kunna efterskänka rätten; jag har upphovsrätt till mina texter och bilder, men jag vill kunna välja om min kanal skall få använda dem (bilder på Facebook) och villkoren för detta. Jag vill kunna göra allt till Creative Common, ge Facebook rätt att sälja dem eller bara visa dem på Facebook utan att ge någon annan rätt att förfoga över bilderna alls – om JAG vill det.

# Nyfikenhet – jag vill se det du försöker hålla hemligt

Som gammal lågnivåhacker vill jag ta reda på hemligheter. Om det finns ett låst skåp så vill jag titta in, och om ägaren säger att det inte finns något i så vill man kolla (inget är mer spännande än det dolda när ägaren understryker att det inte är spännande). Enöga stjäl kassaskåpet från Dunderklumpen men det innehåller ju bara en sten, en blomma, en fjäder och frihetens luft…. [3] … Det är det faktum att det är ett kassaskåp som gör det spännande. “It’s not the having, it’s the getting” som man säger på utrikiska. Vi köar framför innestället med kö. Är det det bästa stället? Freemium är modellen där du får ta del av innehåll gratis, men inte allt – för det måste du betala. Håll med om att det är lockande att betala för att ta del av det som du inte har tillgång till idag?

Tror du att nyfikenheten försvinner bara för att överskottsinformationen samlas upp professionellt? Glöm det! Nyfikenhet finns i vårt DNA.

Som jag redan noterat och jag vill upprepa; Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Majoritetens informationsdiktatur

Min fru vägrar Facebook och irriteras ständigt att hon som konsekvens hamnar utanför det sociala “nyhetsflödet”. Färre och färre skriver brev, mailar och messar. Man postar uppdateringar på Facebook och så förväntas man notifierat intresserade. Alla måste har internet och alla måste ha telefon med tonval, annars hamnar man utanför och får skylla sig själv.

Denna punkt är jag oerhört kluven till; man kan stå utanför och får ta konsekvenser av detta – det är ju rimligt. Jag kan ju inte kräva av minna vänner att dom skall kommunicera med just mig och inte heller att dom anpassar den generella uppdateringen till multipla kanaler för att vara säger på att dom når mig. Jag kan ju inte prenumerera på SvD och klaga över att jag inte kan läsa DN debatt – jag har ju gjort mitt val som jag kan ändra. Men när valet att kliva på har en massa andra effekter än bara möjligheten att ta del av andras information, så blir det mera tveksamt. Det blir som att tvinga på folk att vara medlemmar i kyrkan för att kunna låna böcker på biblioteket, att vara medlem i SD för att fira Midsommar, att vara med i Metall (som skänker pengar till Socialdemokraterna varje år) för att omfattas av facklig trygghet inom vissa yrkesgrupper. (Måhända dåligt valda exempel – häng inte upp er på detaljerna i detta utan principen att man riskerar behöva sälja ut en övertygelse för att få del av något som inte har en direkt koppling till övertygelsen).

Vi tvingar folk i att kapitulera sin integritet för att kunna ta del av det sociala nyhetsflödet – det är haken så är svår att se som god.

______________________________________________________________

[1] Minns särskilt ett nyhetsreportage där Anita Bondestam porträtterades och halva inslaget visade när hon målade läpparna. Hennes kamp för personlig integritet förminskades genom att hon illustrerades som en bimbo. Samtidigt måste ju sägas att man famlade; en bruten arm i en liten församling blev ett fällt fall, vilket ju framstår som helt orimligt. Därmed inte sagt att kampen var principiellt fel.
[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3840122 – Fortsätter att öka och även beroendet.
[3] http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4929&type=MOVIE&iv=Story

Presstöd och yttrandefrihet

April 24th, 2010 No comments

Demokrati är en krånglig lösning. Inte nog med att det är så många som får lov att tycka, utan det är också så att alla dom som tycker “fel” får tycka det dom gör helt ostraffat. Inte nog med det, yttrandefriheten gör också att dom också får ge uttryck för sina “felaktiga” åsikter, även detta helt ostraffat. Nu är vi dock en hygglig majoritet som håller med Churchill om att demokrati är den minst dåliga av alla styrelseformer för ett land och demokrati utan yttrandefrihet är faktiskt en skendemokrati. Utan yttrandefrihet – ingen äkta demokrati!

Presstöd finns för att värna om yttrandefriheten. 1965 började staten subventionera pressen för att säkra att pressen finns kvar och bromsa den utveckling av tidningsdöd som börjat. I direktiven till den senaste utredningen (Presskommittén 2004 – betänkande publicerat som SOU 2006:8) avseende presstöd kan läsas att man skall bland annat:

Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att vårt statsskick
med representativ demokrati skall fördjupas och förstärkas. Enligt
kommitténs bedömning är det för funktionen av vårt statsskick
inte tillräckligt att medborgarna tillförsäkras grundläggande demokratiska
rättigheter såsom yttrande-, informations- och tryckfrihet.
En vital och för statskicket nödvändig opinionsbildning förutsätter
att medborgarna har tillgång till och aktivt tar del av fora som
fullgör följande tre uppgifter: 1) informationsuppgiften; uppgiften
att förse medborgarna med sådan information att de fritt och
självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor, 2) granskningsuppgiften;
uppgiften att verka som självständiga aktörer och att granska
att den offentliga makten utövas under lagarna, samt 3) forumuppgiften;
uppgiften att låta olika åsikter och kulturyttringar
komma till tals. Utifrån detta perspektiv spelar massmedierna en
central roll i vårt demokratiska system. Staten bör verka för att
förhållandena på massmediemarknaden är sådana att medborgarna
kan ges tillgång till en mångfald massmedier som fullgör de tre
nämnda uppgifterna.
Kommitténs bedömning är att dagstidningarna alltjämt fyller en
mycket viktig funktion för medborgarnas möjligheter att hålla sig
informerade om och delta i frågor av betydelse för samhällslivet
samt att det inte finns någon anledning att tro att dagspressens
betydelse härvidlag kommer att minska under överblickbar framtid.
Den abonnerade dagspressen är och kommer att vara en huvudkälla
för medborgare att informera sig om och delta i en för statsskicket
betydelsefull och vital opinionsbildning.

Så om presstödet syftar till att säkra en mångfald av yttranden inom ramen för yttrandefriheten känns det rakt av skenheligt att opponera sig när man ogillar yttrandena. En förutsättning i rättstillämpning måste också vara någon form av förutsägbarhet och likabehandlingsprincip. Man kan inte förvägra vissa grupper yttrandefrihet eller behandla dem annorlunda bara för att de representerar åsikter som avviker kraftigt från ens egna. Ja, även odemokratiska åsikter måste kunna få uttryckas i en äkta demokrati. Annars blir det en “majoritetens diktatur”.

Slutsatsen; antingen så accepterar man tidningsstöd med transparenta principer, vilka också kan leda till att politisk extremism kan få presstöd (men därmed också hamnar under luppen och riskerar fällas för brott i yttrandena, som kanske passerat obemärkta inom ramen för de mindre upplagor avsaknad av presstöd hade lett till) eller så tycker man att presstöd är en politisk dinosaurie som överlevt sig själv och bör avlivas innan den ställer till mer elände.

Jag kan varmt rekommendera läsning av en av reservationerna mot betänkandet från Presskommittén 2004 (SOU 2006:8); se sidan 433 av Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m)

Det är inte statens uppgift att med cirka en halv miljard per år av
skattemedel gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad.
Att täcka kostnaderna för privatägd medieproduktion bör på en
högkommersiell konkurrensmarknad vara en angelägenhet mellan
producent och konsument.

och

Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen
anses överspelat. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen
i svensk samhällsdebatt i stort, vilket denna utredning också
slår fast (s. 140):
Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden
av Internet framstår numera kostnaderna för en enskild att
publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga.
Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några
egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort
antal människor. Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens verklighet
är en annan än då stödverksamheten inleddes. Idag utgår
nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid
då framförallt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade.
Den dokumenterade vänsterdominansen i journalistkåren
och den politiska korrekthetens konformism är i detta avseende ett
större mångfaldsproblem än ägandeförhållandena.

Categories: demokrati, politik, yttrandefrihet Tags:

Avstängning från Internet

November 9th, 2009 No comments

I samband med telekom direktivet har det pratats om avstängning från Internet. I Frankrike har man redan antagit Hadopi 2. Jag är inte fransktalande på en nivå där jag kan ta del av detta på orginalspråk utan får lite på sammanfattningar från t.ex. DN. Artikeln pratar om två varningar och sedan att frågan hänskjuts till domstol, för att man där skall kunna döma en person till avstängning. Det pratas också om att man tvångsmässigt skulle installera filter på sin dator. jag tar detta som utgångspunkt för den fortsatta framställningen.

Jag har i flera blogginlägg tidigare gått igenom den praktiska implikationerna av IPRED. Det är två helt olika regelkomplex, men det finns en del principiella likheter. I fallet IPRED är juridiken är relativt tydlig men det jag då försökt belysa är att den saknar en relevant koppling till verkligheten och den som inte vill bli fångad kan på flera oerhört enkla sätt undgå detta genom. På samma sätt kan man så klart döma en person till att inte ta del av Internet, men fungerar det i praktiken? Svaret är ett rungande NEJ!Myndigheter kan förbjuda dig med det finns inga praktiska möjligheter att varken implementera begränsningar eller att övervaka att det efterlevs, även om den minnesgode med rötter i hackervärlden med stor säkerhet minns Kevin Mitnick, som mig veterligen var den förste som dömts att inte ha tillgång till någon teknologi. Han satt dock i fängelse vilket onekligen gör det “aningen lättare” att övervaka efterlevnaden.

1) Du kan låna access av någon annan, där den du lånar av är medveten om detta

Kommer det att bli straffbart att upplåta en från Internet blockerad person med Internet access? Om inte, så är det helt riskfritt att dela med sig av sin access. Kunder hos FON är ett specialfall här: Om jag har en FOn router, hur kan jag veta att min FON router inte accessas av någon som är Internet blockerad?

2) Du kan låna Internet access av den som är omedveten om detta

WLAN access finns ju numera överallt och att hitta öppna nätverk kräver inte att man behöver röra sig värst långt. Eftersom IPRED lagen dessutom gör att den vill fildela säkert kör med öppna WLAN så motverkar IRPED faktiskt verkan av en Internet avstängning eftersom min förutsägelse här är att vi kommer att få se allt fler öppna nätverk i syfte att omöjliggöra bevissäkring för upphovsrättsindustrin.

3) Du kan köpa access via ett av de otaliga sätt som finns att få tillgång till Internet utan att behöva uppge namn

– Internet caféer. Hur många av dessa kollar legitimation på alla sina kunder?

– Bibliotek (Argumentet för att ha datorer fritt tillgängliga på Bbibliotek är roliga att korsreferera med argumenten varför det är en dålig idé att blockera folk från Internet).

– Mobilt internet på prepaid basis (Tele2 erbjuder t.ex. detta som en variant av mobilt internet under varumärket Comviq – köp en USB sticka och börja surfa)

4) Du får access på köpet när du köper andra tjänster

– Det finns i princip ingen mobil såld de senaste 10 åren som inte också går att använda som access till Internet, antingen direkt via mobilen eller som mobilt modem via sladd, IR eller blåtand. Måste mobiloperatören blockera möjligheten att accessa Internet för denna kategori, eller måste man per definition också blockeras från rätten att köpa en mobiltelefon om man vill det?

Detta var ett axplock av de praktiska argumenten varför hela konceptet avstängning från Internet är absurt!

Generellt brukar man också säga att det är extremt kontraproduktivt att införa lagstiftning vars efterlevnad inte går att kontrollera eftersom det urholkar förtroendet för rättsväsendet!

Det finns så klart ett flertal teoretiska argument också;

– Demokrati – Det är en självklarhet att vi i ett fritt och demokratiskt sätt kan ta del av samhällsinformation och delta i samhällsdebatten.

– I inget annat fall har vi ett generellt yttrandeförbud. Det finns vissa saker som är kriminaliserade att säga och man döms för det som sagts; hets mot folkgrupp, avslöjande av statshemligheter och andra brott finns, men tidigare har ingen föreslagit att man skall belägga återfallsförbrytare här med ett generellt yttrandeförbud även avseende andra åsikter och uppgifter än de som är brottsliga. Ingen tänker tanken att förbjuda dömda nynazister att hålla föredrag om knyppling, musikens utveckling under 1800 talet, kurser i saxofon eller möjlighet att arbeta som grafisk designer eller något annat som alla medborgare har rätt till. Det beror på att lagstiftningen i ett fritt och demokratisk samhälle dömer efter handlingar. Dömda brevbombare förbjuds inte skicka vykort, folk som sexuellt trakasserat någon i telefon kan behålla sin telefon och folk som kissat publikt får inte tvångsmässigt en stomipåse för att omöjliggöra fortsatta brottslighet.

– Internet är ett medel, en funktion. Internet kommunikation och information; det är talförmåga, tidningar, telefon, brev, fax, reseguider, reklam och mycket annat på en gång. Att ta bort möjligheten till Internet är att handikappa en person bortom allt rim och reson. Det är en isoleringscell i frihet. Det finns INGET brott som där detta är en proportionell påföljd. INGET!

Internet är en viktig del av yttrandefriheten. Yttrandefriheten är en del av det vi kalla grundlag. är Vi kan inte spärra internet för någon utan också acceptera att vi förnekar individer yttrandefrihet. Det är DJUPT och FUNDAMENTALT fel i ett demokratiskt samhälle.

Categories: demokrati, integritet, internet, politik Tags:

Öppna nät

October 28th, 2009 No comments

[Uppdaterad: fixade lite stavfel och förtydligade avskrivningsdelen]

Eftersom svininfluensan slagit till så har jag kunnat vara hemma och har använt tiden till att följa diskussionen om Öppna nät från Rosenbad. Det sas mycket intressant och alla förefaller helt överens men så är inte fallet. Bara att diskussionen finns indikerar ju att det finns underliggande konflikter.

Patrik Fältström är som vanligt tydlig och insiktsfull i sin pedagogiska framställning. Kanske saknar man kopplingen till exemplen från verkligheten. Kanske saknar man till var skiljelinjerna finns. Jag är ju inte själv direkt i denna bransch och har därmed kanske inte den riktiga fingertoppskänslan som kriget vid fronten innebär när jag tittar på detta, men jag tror mig förstå några olika fronter;

# Integration av bärare och tjänst; den som drar kabeln till en fastighet vill av rent företagsekonomiska skäl bli leverantör se till att du inte kan byta leverantör under denna avskrivningstid.  Som kund vill man slippa inlåsning och kunna byta inom en rimlig tid.Det finns en inneboende konflikt mellan en leverantör som vill rulla ut infrastruktur; man vill ha en bindning som är så lång som möjligt för att den ekonomiska instegströskeln för kunden skall vara så låg som möjligt men företagsekonomiskt vill man ha sig kapitalkostnad täckt så fort som möjligt. Avskrivningstid är förmodligen ganska kort i förhållande till vad som är rimligt för en infrastruktur som har en livslängd på flera dussin år (här gör jag ett antagande om speciellt fiber som närmast taklöst vad avser kapacitet sett över tid, där man på samma sätt som med våra galvaniska förbindelser blåst upp dem i långt över det man trodde teoretiskt möjligt). Normala företagsekonomiska beräkningar brukar ju sällan kunna räcka över något eller några år – inte mer.

KabelTV operatörerna är ju lite av en bov här; man kollektivansluter bostadsbolag slår man också undan fötterna på förutsättningar för att det skall etableras ADSL i närliggande telestationerna, för underlaget riskerar blir för litet.

Lösningen är att den som är villig att ta en infrastrukturinvestering på detta vis måste kunna göra det, men att bindningstiden måste vara begränsad. Jag skulle föreslå att 24 månaders bindningstid är maximal för alla typer av abonnemang för IT tjänster som fast telefon, mobiltelefon, TV och internet. I fallet infrastruktur, där förbindelsen rimligen inte kan hunnit “skrivas av” under en rimlig bindningstid bör leverantören också kunna få kräva en “lösen” i form av bokfört restvärde.

Den andra potentiella boven är stadsnät som inte kan dra en gräns mellan vad dom bär göra och vad kommersiella aktörer bör göra; Stadsnät kan absolut etablera öppen infrastruktur, där man kan leverera en tjänst från godtycklig ISP. Vissa stadsnät kliver in och blir dessutom ISP:er och det är i detta fall man kliver inte i fel skrå och med offentliga medel i potten konkurrera med kommersiella aktörer.

Lösningen här är att stat och kommun kan leverera infrastruktur men får aldrig leverera en ISP tjänst.

# ISP:n levererar en internet tjänst men också ett antal VAS (Value Added Services). Man arbetar aktivt eller passivt för att konkurrerande tjänster inte skall fungera.

Tänk att du köper internet av Bredbandsbolaget men vill köpa bredbandstelefoni av någon annan. Brebandstelefonileverantören skickar då en ATA box till dig och du kopplar in den, men där tar det stopp. Bredbandsbolaget säljernämligen själv telefoni och bara ATA boxar som bredbandsbolaget/telenor levererar fungerar från Brebandsbolagets kundanslutningar. Det betyder att man skapat en inlåsning och en i grunden osund favorisering av sin egen telefonitjänst. Eller – det finns ingen möjlighet för någon att ta ett informerat beslut om värdet av Bredbandsbolagets tjänst om detta inte framgår tydligt och det gör det inte på något sätt alls så vitt jag kan se. Jag visste inte detta då jag blev kund hos Bredbandsbolaget.

Lösningen måste vara att man varudeklarerar internet tjänsten. Alla typer av inskränkningar som tjänsten är behäftade med måste kunna redovisas på ett strukturerat och tydligt sätt. Här har branschen ett stort ansvar att finna former och strukturer, på samma sätt som mobiloperatörerna gjorde om vilken bandbredd man erbjuder. Det är kanske också en logisk utveckling av bredbandskollen att se vilka protokoll och portar som är öppna.

Roger Wallis på sommar …

July 8th, 2009 No comments

Dagens sommar missade jag (skall lyssna på det när jag laddat ner det i kväll) men det var Roger Wallis som pratade bland annat om Antipiratbyrån.

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2864660

Det jag däremot hörde var debatten vid 17.20 mellan Wallis och Henrik Pontén från Antipiratbyrån. Det som var slående var att det fördes två debatter – en om principen (Wallis) och en om sakfrågan (Pontén). Det är förmätet att göra sig till tolk för andra, men låt mig kommentera:

De flesta demokratier har ett absolut våldsmonopol från samhällets sida. Rättssystemet är det enda som stiftar lagar och ser till att efterlevnanden samt fastställer fall av övertramp och påför påföljder. Wallis högst relevanta invändning kan sammanfattas som att samhället kapitulerat från denna princip efter IPRED lagen – vi har inom ett rättsområde fått en privat rättsutövare. Antipiratbyrån blir en privat myndighet.

Pontén försvarar sig med att man inte gjort något olagligt. Antipiratbyrån kan ägna sig åt brottsprovokation, vilket inte är lagligt för poliser. man kan så klart diskutera i sak om Ponténs organisation håller sig inom lagens råmärken, men det är en sidodiskussion. Den viktiga är den Willis tar upp – skall vi privatisera rättsystemet?

Tänk tanken fullt ut; polisen hinner inte utreda alla brott och privata aktörer får ta hand om detta istället.

Försäkringsbolagen är en aktör som skulle kunna komma i fråga ofta. Tänk tanken att ditt försäkringsbolag börjar ;

-göra brottsutredningar för inbrott – ett brott som polisen sällan eller aldrig engagerar sig i eftersom uppklarningsprocenten i alla fall är så låg.

– börjar övervaka trafiken och om du gör för fort så höjer de premien

– gör stickprovsundersökningar i hem för att se att du vidtagit alla försiktighetsåtgärder som krävs för fullt försäkrinfgsutfall (och passar på att rapportera om du renoverat och underlaget för taxeringen ändrats)

MEN om det är så att brott är så frekventa att man inte kan säkra efterlevnaden, är det då fel på de rättsvårdande myndigheterna eller är det så att den allmänna rättsuppfattningen sprungit ifrån lagstiftningen och att det är där man skall börja i första hand.

Categories: demokrati, integritet, internet, IPRED, politik Tags:

Liberalism och integritet

June 8th, 2009 No comments

Som jag tidigare tjatat om så är ideologi det jag röstat på eftersom ideologin är det som är långsiktigt – det ger en förutsägbarhet i sakfrågor. Det jag då inte kan förstå är M och FP – som representanter för liberalismen (eftersom moderaterna inte kan sägas vara någon konservativt parti) – har den åsikten de har i integritetsfrågor. Polisbatonger och statskontoll slår integritet. Om man har individen som utgångspunkt och lägger till lite utilititarism, hur kan övervarkning då bli viktigare än individens frihet och integritetens okränkbarhet? Jag tror att dessa två partier är fel ute och faktiskt manat fel ideologiskt. Näringslivet skapar förutsättningar för välstånd och vi skall skapa förutsättningar för välstånd genom att skapa förutsättningar för näringslivet. Men näringslivet kan nyttomaximera på ett sätt som kränker individer och det är samhällets ansvar att se till att det inte sker. Det är därför även den som är övertygad om att minimaliststater måste ha ett järngrepp om konkurrensfrågorna. Det är också därför de i mina ögon måste ha järnkoll på integritetsfrågorna.

Categories: demokrati, integritet, internet, politik Tags:

Otrohet

June 4th, 2009 No comments

Jag erkänner – det är dåligt. Passionen väller upp och man kan inte stoppa sig. Man har en trygg hemmahamn som man uppskattar och man vet att de förföriska locktonerna inte kommer från något som är varaktigt. Varför sätta allt på spel för passionen? Inte fan vet jag, men nu har jag i alla fall bedragit partiet jag varit tillsammas med sedan gymnasietiden och röstat på Piratpartiet. Hur kunde jag?

Jag tycker kvalificerat illa om enfrågepartier och gillar att rösta på ideologier och partiprogram. I programmet ser man en lösning på hela skalan och ideologin ger en förutsägbarhet i frågor som inte täcks av programmet. Enfrågepartier är en “lös kanon” som kan skjuta lika skarpa kulor i helt oförutsägbara riktningar i frågor utanför Frågan med stort F. Miljöpartiet skulle från början bara rösta i miljöfrågor, men blev efterhand en vattenmelon – grön på ytan och röd innuti.

Frågan med stort F som är aktuell nu är egentligen en palett i häradet integritet och upphovsrätt. Precis som miljö är det fundamentala frågor. Frågan F är kopplad till vår syn på demokrati och kunskapsekonomin.

Enfrågepartier kan inte överleva långsiktigt – man måste ha en komplett lösning för att ha långsiktig trovärdighet. När den kompletta lösningen finns på plats så tenderar Frågan bli en av många och partiet måste ta ställning i frågor som gör att det inte längre går att ena alla som förvisso tycker samma om Frågan.

Men, enfrågepartier kan göra nytta. De kan kort- och långtsiktigt göra frågor tillallmängods och kraftsamla att medvetandegöra samhället om en viktig fråga, skapa engagemang för frågan och därmed kommer etablerade partier att behöva förhålla sig till Frågan.

För att få fokus på integritet och upphovsrätt under en mandatperiod – därför röstade jag på Piratpartiet, och jag skall aldrig göra det igen – det lovar jag!

PirateBay

April 18th, 2009 No comments

Så kom då till slut domen. 100 sidor dom, men domslut och domskäl. Som de flesta andra med en åsikt i frågan har jag inte läst den, men konsekvenserna kan man ju resonera kring i alla fall.

Upphovsrättslobby agerar inom ett flertal områden och att dörren stängs juridisk är också givet;

  • Man vill belägga att fler handlingar på området genom prejudicerande domar är dokumenterade som kriminella. Här är PirateBay domen av största vikt för dem. Eftersom huvudbrottet är utdelning har man under hela tiden kunnat komma åt den enskilde fildelaren, men det är så klart effektivare att stänga huvudvattenledningen än alla enskilda kranar.
  • För att kunna få fram prejudicerande domar är det viktigt att kunna ha övertygande bevis i rätten, och det är här IPRED (som formellt heter “Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område”) kommer in i bilden. Som jag sagt i tidigare inlägg är bevisvärdet av sådant man kan komma åt utan hurransaken mycket svagt, om man avsert den enskilda användaren.

Det logiska nästa steget är att verka för en blockering på ISP nivå, alltså att våra bredbandsleverantörer skall filtrera. Vi har redan ett sådant filter på plats i dag vad avser barnporr. Ett filter av denna typ är egentligen ett avsteg från den grundmurade demokratiska principen att vi har rätt att uttala oss och säga vad vi vill, men juridiskt får stå till svars för det som sagts. Att staten medverkar till att folk förhindras att säga något kallas censur och förknippas med diktaturer.

Detta filter är ju inget som praktiskt stör någon utan den bisarra lilla skara med denna böjelse, men att filtret finns har brutit den grundlagsskyddade yttrandefriheten och utgör en spricka i denna demokratiska grundpelare. Om alla verktyg finns det nu en uppenbar risk att vi får en ändamålsglidning där filtret också börjar användas på annat och då är man en bra bit in på det lutande plan som slutar i Gerogre Orwells 1984 samhälle.

Att upphovsrättslobbyn kommer att verka i filterriktningen är på något vis självklart eftersom det redan genomförts i Danmark. För min egen del känns det viktigt att därför verka för att filtreringen hanteras som myndighetsbeslut. Dagens hantering kringgås av ett hemlighetsmakeri, det finns ingen insyn i hur det sköts, man kan inte överklaga. Att ECPATs verksamhet är lovvärd är jag den förste att skriva under på men att ECPAT sätter gränserna för svensk yttrandefrihet köper jag inte alls. Det är ECPAT som de facto plockar fram listan på domännamn som skall filtreras. Jag är dock helt säker på att IFPI och BSA och andra kommer att vilka hamna i kategorin som har rätt att leverera in underlag till den listan.

Barnporrfiltret är en åtgärd som syftar till att förhindra något monumentalt motbjudande och kan därför tyckas som lovvärt, men genom det sätt som det är implementerat finns det nu en uppenbar risk att vi får en glidning som gör att vår demokrati blir kringskuren. Det är ingen utveckling vi skall medverka till!

EU beslut mot övervakning …

March 27th, 2009 No comments

Computer Sweden gör oss uppmärksamma på att  EU parlamentet säger nej till nätövervakning. Eu parlamentarikern Inger Segelström ser det som en milstolpe, men en relevant frågeställningt måste då i så fall hur detta går att förena med en linje som Thomas Bodström drev under sin tid som justitieminister. “Inte alls” är väl den rimliga slutsatsen!