Bergsäkra åsikter

Som jag tidigare tjatat om så är ideologi det jag röstat på eftersom ideologin är det som är långsiktigt – det ger en förutsägbarhet i sakfrågor. Det jag då inte kan förstå är M och FP – som representanter för liberalismen (eftersom moderaterna inte kan sägas vara någon konservativt parti) – har den åsikten de har i integritetsfrågor. Polisbatonger och statskontoll slår integritet. Om man har individen som utgångspunkt och lägger till lite utilititarism, hur kan övervarkning då bli viktigare än individens frihet och integritetens okränkbarhet? Jag tror att dessa två partier är fel ute och faktiskt manat fel ideologiskt. Näringslivet skapar förutsättningar för välstånd och vi skall skapa förutsättningar för välstånd genom att skapa förutsättningar för näringslivet. Men näringslivet kan nyttomaximera på ett sätt som kränker individer och det är samhällets ansvar att se till att det inte sker. Det är därför även den som är övertygad om att minimaliststater måste ha ett järngrepp om konkurrensfrågorna. Det är också därför de i mina ögon måste ha järnkoll på integritetsfrågorna.

Jag erkänner – det är dåligt. Passionen väller upp och man kan inte stoppa sig. Man har en trygg hemmahamn som man uppskattar och man vet att de förföriska locktonerna inte kommer från något som är varaktigt. Varför sätta allt på spel för passionen? Inte fan vet jag, men nu har jag i alla fall bedragit partiet jag varit tillsammas med sedan gymnasietiden och röstat på Piratpartiet. Hur kunde jag?

Jag tycker kvalificerat illa om enfrågepartier och gillar att rösta på ideologier och partiprogram. I programmet ser man en lösning på hela skalan och ideologin ger en förutsägbarhet i frågor som inte täcks av programmet. Enfrågepartier är en “lös kanon” som kan skjuta lika skarpa kulor i helt oförutsägbara riktningar i frågor utanför Frågan med stort F. Miljöpartiet skulle från början bara rösta i miljöfrågor, men blev efterhand en vattenmelon – grön på ytan och röd innuti.

Frågan med stort F som är aktuell nu är egentligen en palett i häradet integritet och upphovsrätt. Precis som miljö är det fundamentala frågor. Frågan F är kopplad till vår syn på demokrati och kunskapsekonomin.

Enfrågepartier kan inte överleva långsiktigt – man måste ha en komplett lösning för att ha långsiktig trovärdighet. När den kompletta lösningen finns på plats så tenderar Frågan bli en av många och partiet måste ta ställning i frågor som gör att det inte längre går att ena alla som förvisso tycker samma om Frågan.

Men, enfrågepartier kan göra nytta. De kan kort- och långtsiktigt göra frågor tillallmängods och kraftsamla att medvetandegöra samhället om en viktig fråga, skapa engagemang för frågan och därmed kommer etablerade partier att behöva förhålla sig till Frågan.

För att få fokus på integritet och upphovsrätt under en mandatperiod – därför röstade jag på Piratpartiet, och jag skall aldrig göra det igen – det lovar jag!

Så kom då till slut domen. 100 sidor dom, men domslut och domskäl. Som de flesta andra med en åsikt i frågan har jag inte läst den, men konsekvenserna kan man ju resonera kring i alla fall.

Upphovsrättslobby agerar inom ett flertal områden och att dörren stängs juridisk är också givet;

• Man vill belägga att fler handlingar på området genom prejudicerande domar är dokumenterade som kriminella. Här är PirateBay domen av största vikt för dem. Eftersom huvudbrottet är utdelning har man under hela tiden kunnat komma åt den enskilde fildelaren, men det är så klart effektivare att stänga huvudvattenledningen än alla enskilda kranar.

• För att kunna få fram prejudicerande domar är det viktigt att kunna ha övertygande bevis i rätten, och det är här IPRED (som formellt heter “Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område”) kommer in i bilden. Som jag sagt i tidigare inlägg är bevisvärdet av sådant man kan komma åt utan hurransaken mycket svagt, om man avsert den enskilda användaren.

Det logiska nästa steget är att verka för en blockering på ISP nivå, alltså att våra bredbandsleverantörer skall filtrera. Vi har redan ett sådant filter på plats i dag vad avser barnporr. Ett filter av denna typ är egentligen ett avsteg från den grundmurade demokratiska principen att vi har rätt att uttala oss och säga vad vi vill, men juridiskt får stå till svars för det som sagts. Att staten medverkar till att folk förhindras att säga något kallas censur och förknippas med diktaturer.

Detta filter är ju inget som praktiskt stör någon utan den bisarra lilla skara med denna böjelse, men att filtret finns har brutit den grundlagsskyddade yttrandefriheten och utgör en spricka i denna demokratiska grundpelare. Om alla verktyg finns det nu en uppenbar risk att vi får en ändamålsglidning där filtret också börjar användas på annat och då är man en bra bit in på det lutande plan som slutar i Gerogre Orwells 1984 samhälle.

Att upphovsrättslobbyn kommer att verka i filterriktningen är på något vis självklart eftersom det redan genomförts i Danmark. För min egen del känns det viktigt att därför verka för att filtreringen hanteras som myndighetsbeslut. Dagens hantering kringgås av ett hemlighetsmakeri, det finns ingen insyn i hur det sköts, man kan inte överklaga. Att ECPATs verksamhet är lovvärd är jag den förste att skriva under på men att ECPAT sätter gränserna för svensk yttrandefrihet köper jag inte alls. Det är ECPAT som de facto plockar fram listan på domännamn som skall filtreras. Jag är dock helt säker på att IFPI och BSA och andra kommer att vilka hamna i kategorin som har rätt att leverera in underlag till den listan.

Barnporrfiltret är en åtgärd som syftar till att förhindra något monumentalt motbjudande och kan därför tyckas som lovvärt, men genom det sätt som det är implementerat finns det nu en uppenbar risk att vi får en glidning som gör att vår demokrati blir kringskuren. Det är ingen utveckling vi skall medverka till!

Computer Sweden gör oss uppmärksamma på att  EU parlamentet säger nej till nätövervakning. Eu parlamentarikern Inger Segelström ser det som en milstolpe, men en relevant frågeställningt måste då i så fall hur detta går att förena med en linje som Thomas Bodström drev under sin tid som justitieminister. “Inte alls” är väl den rimliga slutsatsen!