Illdåd

January 14th, 2014 1 comment

IlldådEfter att precis läst Thomas Erikssons Illdåd är jag tämligen skakad. Det är ju så klart fiktion och Eriksson tar ju sig lite friheter när det gäller det juridiska systemet, men en stor del är ju helt korrekt och relevant.

Samtidigt så skriver min gamla lärare Håkan Hydén en artikel om rättssäkerhet, och pekar på vikten av rättssäkerheten för offret, också med utgångspunkt från våldtäkt. Och så  kommer det artiklar om ett fall i Lund där “underförstått medgivande” myntas.

Då blir det ganska många dimensioner att fundera på och det blev ingen sömn förrän sent på småtimmarna.

Hydén kan lätt avfärdas med att rättssäkerhet definitionsmässigt handlar om att skydda medborgare, vars skuld inte är klarlagd, mot statens våldsmonopol. Inget annat. Hydén är faktiskt ute och cyklar. Ensam på en tandem i Sahara. Det tyckte jag nog redan då jag hade honom som föreläsare.

Därefter; låt oss fundera på medgivande.

1) Sverige är ett land med ett antal singlar, och “casual sex”/”one night stand” är inte ovanligt som en direkt konsekvens. Utgång, lite alkohol och sex utan avsikt att inleda en lägre relation. Hur fungerar  dramaturgin? I brist på denna typ av erfarenheter från de senaste decennierna, får jag väl ägna mig åt lite spekulation, men jag har svårt att tänka mig att det ställs en fråga om det skall genomföras samlag och att den besvaras med ett tydligt “ja”. Vi jurister brukar kalla att man agerar på ett sätt som ger anledning att dra vissa slutsatser för att man agerar “konkludent”.

Som när man går in i affären, plockar varor, lägger dom på bandet och betalar, så genomförs en affär med många konkludenta handlingar utan att någon egentligen behöver säga något för att avtal skall komma till stånd.

I denna typ av “sexuella normalfall” är blir det orimligt att tänka sig krav på direkta muntliga accepter, utan även underförstådda bör i normalfallet anses vara ok, för vi kan inte kriminalisera alla dom händelser där samförståndssex uppstår där det enda ledde till det andra och båda var nöjda med detta, trots att det inte förelåg ett uttrycklig anbud och en uttrycklig ren accept.

2) Nu vill inte alla ha sex på det där gamla hetromormativa tvåsamhetssättet (nedan kallat “det normala”), utan det finns helt lagliga dragningar åt flera deltagare, rollspel, rekvisita, samt inslag av våld. Det är lätt förfäras över sådant man aldrig upplevt och inte känner sig dragen till, men rimligen bör ett samhälle låta vuxna människor ägna sig åt precis vad dom vill i detta avseende, så länge det sker frivilligt. Det gamla uttrycket “whatever makes you happy” sammanfattar åsikten att vi alla kan tycka olika och att vi får göra det så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Den som retar sig på att grannens samliv inte följer den egna moraluppfattningen, visar nog mest på problem för denna person och inte grannen.

3) Men, rimligen är det också så att andelen kvinnor som är intresserade att delta i själv i gruppsex själv med flera tidigare okända män är en liten andel av alla kvinnor och rimligen är det så att andelen kvinnor som vill bli misshandlade under samlag är väldigt liten. Den logiska konsekvensen måste då bli att andelen kvinnor som kan tänka sig en kombination måste vara extremt liten.

Dom här tre punkterna leder mig ändå till slutsatsen att domstolar bör fundera över “underförstådda medgivanden”, som resultat av konkludenta handlingar. Ju längre man kommer från den hetronormativa kärnan, (där flertalet ändå befinner sig), desto tydligare bör man rimligen kunna begära att alla typer av medgivanden sker för att den påstådda förövaren skall kunna gjort en skälig bedömning att det fanns samtycke. Det samma med alla typer av våldsinslag; ett nej måste verkligen betyda nej (verbal eller konkludent), om det inte finns en överenskommelse om att det är en del av ett rollspel och att något annat ord skall användas för att avbryta. Man bör aldrig kunna utöva sexuellt våld utan att den underlägsne har någon som helst möjlighet att avbryta.

Jag köper alltså underförstådda samtycken som normalfallet i “One night stand” relationer, men man lämnar “standardförfarande” så är min bedömning att samtycket måste vara oerhört tydligt. Och alla typer förfaranden där det inte överenskommits om “stoppord” måste rimligen ett nej räcka. Det handlar alltså inte om moralisering över andras sexualitet, utan bara en skälighetsbedömning av antagandet att det finns ett underförstått medgivande.

Återkallande av medgivande

När jag inne på ämnet så finns det en annan dimension som också finns med i boken (Läs den!), nämligen medgivanden och återkallanden av medgivande. Så länge akten pågår så kan båda parter när som helst avbryta och om den andra parten inte respekterar detta så är det en kränkning. Det spelar ingen roll hur drivande och eggande det som vill ansluta varit fram till denna punkt, men rätten att avbryta finns och är absolut. Fram till millimeter från mållinjen i ett marathonlopp kan man avbryta och samma gäller här.

Återigen, så fort en skada inträder så förefaller det rimligt att anta att den skadade parten inte är intresserad att fortsätta, och den som ändå då fortsätter bör tveklöst
också automatiskt ägna sig åt en våldtäkt, oavsett om frivilligheten och rollfördelningen sett ut fram till denna punkt.

Även här en skälighetsbedömning; om akten framkallar smärta bör man rimligen kunna ställa extremt stora krav på ett explicit samtycke och inte på ett underförstått. Sex är väl i alla fall i normalfallet ägnat att skapa njutning och inte smärta.

Vilket kön är förfördelat?

Det handlar verkligen inte om detta utan om det är offer eller förövare som har det enklare eller svårare.

Så ser det ut för alla brott, att åklagaren måste bevisa att ett brott utförts. Alltså att förövaren uppsåtligen (eller ibland av grov oaktsamhet) genomför handlingen.

Det Hydén förresten kanske borde mena är en fråga om just detta brott kanske inte bara handlar om uppsåt, utan också effekten hos offret. Brottet rån uppstår till exempel om offret upplever sig som rånad. Den som tar ett kex till bankkassören, visar upp det och säger “detta är ett rån”.

 

Categories: Uncategorized Tags:

Övervakning, personlig integritet och tusentals nyanser av grått

November 22nd, 2013 No comments

Î

Politik är konsten att välja ståndpunkt mellan motstående intressen. Dra en gräns i en gråskala där extremerna kanske har företrädare och nationen måste välja väg. Om vägvalet är förutsägbart baserat på partiets ideologi så fungerar den representativa demokratin; jag har röstat på en ideologi utifrån hur jag förväntar att den skall agera i frågorna jag prioriterar.

Under ganska lång tid så hade vi två politiska block i Riksdagen som hade konsensus kring få frågor, men där ståndpunkterna kring personlig integritet vs övervakning var i tydlig harmoni. Folkpartiets Johan Pehrson och Thomas Bodström utgjorde axeln som säkrade att Sverige skulle prioritera övervakning över integritet. Det fanns ingen som förordade integriteten. I valet mellan integritet och övervakning så valde båda blocken övervakning. Skräcken för pedofili och terrorism gav carte blanche åt all typ av integritetskränkande övervakning. I detta politiska vakuum hittade Piratpartiet sitt väljarstöd, även om i ärlighetens namn nog möjligheten att fildela  utan risk för repressalier väl var viktigare än principfrågan för stora delar av deras väljarbas. Jag själv chockerades av den liberala ambivalensen – om man ideologiskt har individen i fokus, hur kan man prioritera övervakning till vilket pris som helst?

Skall vi försöka se lite nyktert på denna fråga? Är det orimligt att rättsvårdande myndigheter har möjligheter att göra brottsundersökningar på sätt som är effektivt och samhällsekonomiskt billigt? Nej det är absolut inte orimligt. Är det rimligt att medborgarna kan utgår från att man inte slentrianövervakas och att vi på så vis öppnar för ett sluttande plan där verklig massövervakning är möjligt? Det är inte bara rimligt – det måste vara en självklar utgångspunkt i varje demokratiskt samhälle. Samhället skall lägga sig i medborgarnas liv bara så mycket som behövs för att utföra sitt uppdrag.

Teleoperatörerna loggar trafik – och har alltid gjort – för att kunna fakturera sina kunder, och underlaget som behövs för att fakturera kunderna måste man enligt bokföringsreglerna behålla i tio år. Andra regler kräver gallring efter viss tid, och man kan fråga om Lex Specialis på området överrider bokföringsreglerna. Faktum kvarstår – ingen operatör slänger underlaget frivilligt, men ingen operatör delar med sig av underlaget till utomstående.

Är det rimligt att myndigheter får tillgång till underlaget? Om du frågar mig är det helt rimligt, men det måste ske på premisser som liknar uthämtande av patientjournaler. Uttag måste loggas och uttag skall bara kunna ske efter beslut av Åklagare. Uttag utanför reglerna är att betrakta som dataintrång. Alltså helt analogt med hur patientjournaler hanteras.

Vi vet vad som är svart och vitt i denna fråga – det politiska ansvaret ligger i att definiera exakt viken nyans av grått som skall gälla i Sverige.

Jag påkallar här ett upprop för ett behov av en integritetslag. En lag där den enskilde i relation till myndigheter tillförsäkras ett skydd för uppgifter som insamlas om denne och myndigheter bara får tillgång till den “on a need to know basis” i varje enskilt fall. En lag som definierar att uthämtning skall loggas och rättfärdigas med åklagarbeslut/domstolsbeslut. Med en sådan lag på plats kan man också – mot relevant ersättning – ställa krav på privata aktörer att etablera gränssnitt mot rättsvårdande myndigheter för uthämtning. Inte bara teleoperatörer, utan kanske kortbolag och andra aktörer med kontroll över stora dataflöden om sina kunder.

Så får vi effektiv brottsbekämpning men på ett sätt där intrången är motiverade och godkända på en nivå ovanför polisens operativa nivå. Och där det inte kan ske slentrianmässigt.

PS: Och NEJ, FRA bedriver en annan typ av verskamhet som inte ryms under mitt förslag.

Lärarfacket

September 29th, 2013 No comments

Det finns en sak som roar mig i den offentliga debatten och det är fackföreningar för till exempel lärare som är mot privatisering av skolan.

Frågan blir då vem man företräder?

Låt mig utveckla;

På en marknad sätt priset av tillgång och efterfrågan. Det gör att en vara eller tjänst som finns i överflöd tappar i pris, och en som det finns brist på kommer att bli dyrare. Det gör att en vara eller tjänst där det finns många kunder sannolikt blir dyrare än där det finns få kunder, och finns det bara en kund så är möjligheten att pressa upp priset i princip obefintlig.

Exakt detta är det som drabbar lärare, sjuksköterskor, förskollärare och andra offentliganställda om det offentliga är den enda arbetsgivaren. Det går ju inte att förhandla lön och säga att man tar sin Mats ur skolan och byter arbetsplats när den arbetsplatsen har exakt samma arbetsgivare, med exakt samma lönepolicy.

Alltså; det lärarfack som vill vill höja yrkets status genom att lönerna stiger och att det blir attraktivt för nya stjärnor, kan inte blunda för att det bästa sättet är en privatisering och att man då skapar en marknad för duktiga lärare att förhandla till sig bättre villkor på grund av sin kompetens. Det kommer alltid vara brist på riktigt bra lärare och det kommer alltid vara så att man är beredd att betala mer för det som är lite bättre – men bara om det finns en marknad, för ingen betalar mer om man inte måste.

Motargumentet? Ja så klart att om det finns en marknad där bra lärare kan värderas upp, kan ju också ha dåliga lärare som värderas ner. Här har privatiseringsfientliga fack en roll att spela – att organisera dåliga lärare som har allt att förlora på om det uppstår en marknad.

Föräldramånader …

September 2nd, 2013 2 comments

Folkpartiets senaste utspel är en tredje pappamånad. Ja, vad säger man.

Politik är ideologi. En grundprincip som bär ett parti. En bärande tanke som man enas om och utifrån denna läser man sedan ut sin inställning i sakfrågorna.  När politiska partier fattar beslut och för fram åsikter som går stick i stäv med sina ideologier då blir det konstigt. Om det dessutom rör partier vars ideologi man sympatiserar med så blir det särskilt tråkigt.

Liberalismen utgår från idividen.

Folkpartiet är ett socialliberalt parti, men det är ett liberalt parti. Det betyder att man tycker att individen står i centrum. Wikipedia säger detta: “Som ett led i att garantera individens frihet har liberaler ställt sig skeptiska till statlig inblandning i den privata sfären”.

Det är därför en skam att Folkpartiet gör sig till tolk för den gamla socialdemokratiska grundprincipen att politiker vet bättre hur folk skall leva sina liv än individerna själva, att politiker skall ta över individernas val. Det är därför det är en skam att Folkpartiet går i bräschen för segmentering av föräldrapenningen.

Det är därför en skam att Folkpartiet också varit ivriga påhejare av FRA lagen och Datalagringsdirektivet.

Maria Arnholm och Johan Pehrson är alltså sannerligen inga liberaler – dom är socialister i liberal förklädnad.

Nyhet

Patriarkatets nätkrigare

July 26th, 2013 No comments

Regeringen går till frontalangrepp mot “patriarkatets nätkrigare“. Bra eller dåligt?

 

Till att börja med så bör det väl i en demokrati finnas åsiktsfrihet.

Det är ingen naturlag att tycka att jämställdhet är det självklara tillståndet i ett samhälle. Det är inte olagligt att inte tro på jämställdhet, det är bara inte förenligt med med partitillhörighet i huvuddelen av de svenska riksdagspartierna.

Partierna är demokratins ideologiska motorer

Partierna bygger på ideologier och får statsstöd för sin verksamhet. PARTIER skall driva opinion, men att regeringen  använder skattemedel för att driva opinion är demokratiskt mycket tveksamt.

Nätet bara en spegel av vår samtid

Carl Bildt sa för en förskräcklig massa år sedan att allt som finns i samhället också finns på Internet. Det är huvudet på spiken då som nu. Nätet är inte en annan verklighet – det är samma verklighet där fysiska människor interagerar direkt, bara en annan sida av denna verklighet. Den absolut enda skillnaden är att på Internet så blir vi – om vi vill – avperonifierade. Vi kan spela roller. Vi kan ta ut svängarna och tömma åsiktsregistret i botten eftersom vi inte fullt ut kommer att behöva ta ansvar för detta. Det är skrämmande och förvandlar i sämsta fall folk till monster, men i bästa fall så är det oändligt högt i tak och i många forum sker diskussioner som aldrig hade kunnat komma tillstånd AFK.

Det är mot denna bakgrund jag är tveksam till regeringens initiativ.

 

# Jag tycker det är orätt att i en demokrati använda skattepengar till att förändra folks åsikter. Vi har redan idag omfattande statsbidrag till partier, som är de ideologibärande komponenterna i en demokrati. Partierna bör absolut driva opinion och skapa debatt.

Att informera folk så att dom själva kan dra slutsatser tycker jag är helt rimligt, vilket var fallet med Forum För Levande Historia. Här ger man historisk kunskap som förvisso är svårförenlig med antisemitism, men man säger inte att antisemitisk är fel eller uttryckligen försöker omvända antisemiter. Detta är ett demokratiskt relevant sätt att förändra åsikter, alltså fullt ut acceptera åsiktsfrihet men se till att folk bygger sina åsikter på fakta och inte fördomar. Att Forumet sedan inte självklart initialt också tittade på Sojvetunionens förintelse och jämställde den judiska utrotningen med det som drabbade romer, homosexuella och andra grupper är något jag tycker förtjänar kritik.

# Problemet att folk nyttjar nätet till häxjakter och förföljelser är besvärande. Men att begränsa sig till en förföljd/förföljande grupp är väl att titta på världen i en omvänd tratt. Man ser en väldigt liten del av omvärlden. En generell rätt till nätfrid vore mera relevant.

– Ingen borde behöva utsättas för någon form av förföljelse för sin åsikt, och överösas med invektiv, oavsett om det man är kvinna, HBTQ, Sverigedemokrat, muslim, jude, antisemit eller Djurgårdare.

– Den som ger sig in i leken får leken tåla, men sporten har alltid regler som definierar vad man får förväntas tåla. I hockey är ju tacklingar i princip juridiskt att betrakta som ringa misshandel, men det är en del av spelet och juridiken lämnar då spelet att bedöma. För att civil rättegång skall bli aktuellt kräves att spelare utövar ett våld som inte är förenligt med spelets idé och går utöver det som hanteras av sportens eget regelsystem. Rimligen kan detta appliceras analogt på debatter. Om Per Ström och Maria Sveland ger sig in i debatten så får dom räkna med att bli tilltufsade och får argument emot sig som är hårda, men det finns naturligtvis en nivå när påhoppen blir förtal och därmed brottsliga.

Alltså;

– Regeringen får gärna informera och förevisa fakta, men det är inte regeringens roll att driva opinion. Det får och skall partierna göra, och medlen som då skall användas är partiernas egna medel (förvisso hänförliga från skatteuppbörd men inte skattepengar direkt.

– Om Regeringen ser att Internet är ett forum där folk förtalas och trakasseras på ett sätt som är brottsligt så är det rimligt att rättsvårdande myndigheter tar tag i detta problem. Jag är säker på att fällande dom mot ett elakt nättroll skulle få andra att tänka sig för.

Not:

Vad tycker jag om jämställdhet då, för det måste ju någon dragit slutsatser om. Jag tror också att ett jämställt samhälle fungerar bättre. Inte för att jag är principiellt är för jämställdhet som princip, utan för att det är rationellt och därmed rimligt. Det finns biologiska skillnader som är svåra att bortförklara, och jag tror att skillnaderna går djupare än så. Jag tror att det finns könsrelaterade färdigheter. Så klart finns stora variationer inom respektive kön som är större än skillnaderna mellan könen, men det finns skillnader. Hjernevask – Del 1 – är MYCKET sevärd!

 

Cyperns hushåll rikast

April 18th, 2013 2 comments

SvD redovisar i sin Näringslivsbilaga den 12 april att Tyska hushåll äger minst, medan Cypriotiska hushåll äger mest. ECB publicerar nu dessa uppgifter över hushållsförmögenheten inom eurozonen, siffror som enligt ihärdiga rykten hölls hemliga under Cypernkrisen. I Tyskland är bottenplaceringen sprängstoff.
Medianvärdet på förmögenhet är i Tyskland 51000. Motsvarande värde för Cypern är 267000 euro.
Om en cypriot sålde alla sina tillhörigheter och flyttade till Tyskland skulle han eller hon fortfarande framstå som rik i sitt nya hemland.
Tyskland är ju den största bidragsgivaren till Cyperns banker. Allt enligt den omvända Robin Hoodmodellen!

Dubbla ideologier

April 14th, 2013 No comments

Politik bygger på ideologier. Alltså att man har en övertygelse om en princip som sedan genomsyrar ens uppfattning i sakfrågorna, eftersom dom är en konsekvens av den grundläggande ideologin. Så fungerar det för alla politiska ideologier – från vänsterextremister till högerextremister. Det finns så klart alltid en kollision med samhället som gör att man måste göra pragmatiska avsteg från sin ideologi, men det måste vara så att man har en klar kurs vart man är på väg.

Därför blir det särskilt svårt när medlemmar av ett parti har andra ideologier vid sidan av den politiska, nämligen en religiös övertygelse, och där den uttolkning man gör av sin religion står i strid med den politiska uppfattning man har.

Omar Mustafa företräder två uppfattningar som inte är förenliga – det är faktiskt inte svårt att se och dra konsekvenser av. För båda hans ideologier är det fundamentala frågor som man knappast på ett pragmatiskt sätt kan bortse ifrån. Det GÅR inte att ha en person med Omars uppfattning i ledande position i ett politiskt parti som står för andra värderingar.

Det finns några nyckelpunkter:

  • Isalm kan uttolkas olika, vilket bevisas genom att det finns två stora delmängder – Shia och Sunni, på samm sätt som Kristendom kan uttolkas olika. Problemet är inte islam, utan Omar Mustafas uttolkning av islam. Att Omar Mustafa är muslim är inget problem, utan att Omar Mustafa är en sorts muslim som uttolkar sin religion på ett sätt som inte är förenlig med socialdemokratins grundvärderingar.
  • Det lär finnas uttolkningar av alla religioner som inte är förenliga med grundläggande socialdemokratiska värderingar.
  • Det är inte fördomsfullt att stå för sin ideologi på ett konsekvent sätt och visa lite politisk ryggrad
  • Det är olyckligt att mörkermän ser Omar Mustafas utträde ur partiet som en seger i kampen mot muslimer, men att detta spelar dem i händerna är inte ett tillräckligt starkt argument för att låta bli.
  • All heder åt Veronica Palm, som normalt inte tillhör någon av mina idoler.

Det står nu Omar Mustafa fritt att grunda ett annat parti med en annan ideologi, där man skriver in manlig överhöghet och kamp mot judendomen i sitt ideéprogram. Jag tror dock inte man kan räkna med så många röster för folk med fördomsfull uppfattning mot judar har i rätt stort uppfattning samma fördomsfulla uppfattning mot muslimer, och skulle därmed aldrig rösta på Omar Mustafa utan fortsätta vara Jimmie Åkesson trogna.

Sossekongress

April 6th, 2013 1 comment

Så har sossarna haft kongress och satt ner foten att utvecklingen efter 70 talet i princip varit dålig – dom längtar paniskt tillbaka till den tid när vi njöt av det nyetablerade folkhemmet.

Låt oss först prata om vinster

Låt oss börja med att slå fast att näringsverksamhet är verksamhet som drivs självständigt, varaktigt och med ett vinstintresse. Det ingår i själva definitionen. Alltså; man kan inte driva näringsverksamhet utan vinstsyfte. Det skulle i så fall vara ideell verksamhet. Ett bolag som drivs utan vinstsyfte är inte ett bolag. Om man vill förbjuda vinster inom den offentliga sektorn så finns det bara ett sätt att göra det – genom att förbjuda att offentlig verksamhet utförs i form av näringsverksamhet. Praktiskt sett betyder det att man förbjuder bolag från att utföra verksamheten.

När sossarnas vänsterfalang vill förbjuda vinster i välfärdssamhället så tror jag ärligen inte att dom förstår vad dom egentligen säger – vi måste återkommunalisera alla skolor, fritids, dagis, samt vård- och omsorgsinrättningar.

Men det är uppenbarligen inte det man säger när plakatpolitiken skall omsättas i realpolitik. Realpolitiken betyder att man vill tillåta vinster för vissa. Det är inte alla områden som skall regleras. Det är inte alla som förbjuds göra vinst, och det är här det blir riktigt snurrigt.

Det företag som tvättar patientens lakan får göra vinst – men det företag undersköterskan jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som tillverkar läkemedel får göra vinst – men det företag som sjuksköterskan (som delar ut medicinen) jobbar för får inte göra vinst.

Det företag som städar lokalerna som utgör äldreboendet får göra vinst – men företaget som bedriver äldrevård i lokalen får inte göra vinst.

Det är samma inkonsekventa åsiktsmoras som Sossarna vandrar runt i när det gäller att det är OK med bruttolöneavdrag för att en hantverkare installerar ett kök åt en barnfamilj (ROT) men städning av samma kök kan inte dras av med bruttolöneavdrag eftersom det är förnedrande och kränkande att utföra denna tjänst (RUT). Visst är det konstigt att det är exakt samma tjänst i ett hotell (där folk bor tillfälligt) och en privatbostad (där folk bor permanent) kan vara så moraliskt olika i den socialdemokratiska föreställningsvärlden.

Vad är rätt lösning?

Det är så klart stötande om det tankas ut stora summor från vård och omsorg. Jag tycker inget annat. Men samtidigt måste man ställa sig frågan var dessa vinster kommer ifrån. Privatanställd personal tjänar oftast mer än sina offentliganställda kollegor, men ändå finns det ofta överskott. Det fanns ett exempel på ett företag med fyra dagis som gjorde tre miljoner i vinst. Omvänt – hur kan dagis dagis gå med tre miljoner i överskott? Om personalen tjänar mer, verksamheten får samma ersättning per barn som de kommunala alternativen och man ändå gör denna vinst, så måste det betyda att de kommunala alternativen spenderar tre miljoner mer men att dom levererar en tjänst där folk ändå väljer det privata alternativet. Det är väl ändå värt att ta en funderare på. NÅGOT måste det privata alternativet göra rätt.

Vinsten är incitamentet att anstränga sig mer, att innovera för att effektivisera, att sträva efter att få mer för varje krona. Detta är självklart i all privat verksamhet. Det är drivkraften som skapar livskraftiga företag som levererar bra tjänster och produkter som folk väljer.

Rätt lösning är upphandlingar eller rätt till etablering med en rimlig mängd krav som följs upp. Ju fler krav, desto dyrare så kraven måste vara rimliga i förhållande till den tjänst man är beredd att betala för, men kraven måste följas upp (oavsett utförare!) för krav som inte följs upp riskerar ignoreras och i lägsta pris upphandlingar vinner då den som fuskat snyggast, vilket vi inte vill. Kompetent beställare, kompetent upphandlare och kontroll att man får leverans av det man beställer. DET är lösningen – oavsett om utföraren är privat, offentlig eller utgör en mix.

Vem tjänar och vilka drabbas?

Tittar vi på dom som faktiskt tjänar på den förändring som skett med privata aktörer så hittar vi flera kategorier.

# Lycksökande företag som gjort snabba vinster på en omogen marknad, full av arbitragemöjligheter. Dessa finns alltid och det är egentligen dessa som socialdemokratiska gräsrötter irriterar sig på.

# Stabila företag som levererar en god tjänst över tid, utan ambitioner att vara “klippare”. Dessa vill vi ha och de använder sina vinster till att expandera och etablera sig. Dom investerar i nya äldreboenden genom att erbjuda riskvilligt kapital till nyetablering, dom betalar personalen lite bättre för att få bra kvalité så att dom levererar en tjänst “Kunderna” väljer och dom innoverar för att hålla kostnaderna nere så dom har sunda marginaler.

# Personalen – på en marknads där det finns valfrihet bland arbetsgivare så kommer löner att sättas baserat på tillgång och efterfrågan. Bra lärare, pedagoger, undersköterskor och apotekare kan välja mellan olika arbetsgivare. Valfrihet betyder marknad och marknad betyder att kvalité lönar sig. Den som levererar kan premieras och om arbetsplatsen är kass så finns det möjligheter att byta både arbetsplats och arbetsgivare.

# Brukarna – vi väljer. Bemöts vi dåligt, är dagisgruppen för stor, var personalen inkompetent- BYT! Valfrihet.

Vem förlorar då på en privatisering? Den stora förloraren är faktiskt primärt socialdemokraterna och fackföreningar för offentliganställda! I ett samhälle där fler inom den offentliga sektorn är privatanställda och får njuta fördelarna med valfrihet både som brukare, men också som arbetstagare, så framstår privata alternativ inte som en så dålig lösning och partier som håller i sin ideologiska snuttefilt att förbjuda vinster i välfärden framstår då som extremt kontraproduktiva. För varje privatiserad vårdinrättning, dagis och omsorgsenhet så blir det fler gamla socialdemokratiska kärnväljare som får se världen från andra sidan. Och skall vi vara ärliga är det väl EGENTLIGEN där skon klämmer, eller hur?

 

Billström

March 19th, 2013 No comments

Billström har ju rätt i att flertalet papperslösa bor hos landsmän. Är det ett problem att han säger det? Eller är det ett problem att han också anger att flertalet inte bor hos mig och min fru?

Den svåraste politiken

March 18th, 2013 No comments

har du tillfälle så läs Sanna Rymans ledare i SvD om “Den svåraste politiken”.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/politik-kan-inte-bygga-pa-enskildas-oden_8005836.svd