Category: integritet

Har mannen aldrig hört talas om proportionalitet?

Fick mig tillsänt en artikel med en kritisk del i mitten:

Ett dokument från justitiedepartementet som har läckt ut till P3 Nyheter
visar att polis och åklagare ska kunna få ut abonnemangsuppgifter från
nätleverantörer vid småbrott.

– Vi kan ju inte har en lagstiftning som ställer olika krav beroende på
vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger
polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det
lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och
sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i
justitieutskottet.

Vi kan visst ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på brottet. Den skall föreligga proportionalitet mellan det misstänkta brottet och de tvångsåtgärder som vidtas, så att det inkräktande av den personliga integriteten som sker står i rimlig proportion till det brott man vill klara ut.

Häktning, telefonavlyssning, husrannsakan – alla är tvångsmedel kringgärdade med regler om när de får användas. Speciellt i fallet med husrannsakan ställer man kränkningen av den personliga integriteten mot värdet av att ha tillgång till tvångsmedlet och här är det uppenbart att lagstiftaren drar en gräns. Det är en kränkning vi måste acceptera om brottet är tillräckligt grovt.

Om man vill komma åt ett antal brott genom utökade tvångsåtgärder får man väl justera strafflatituden!

Scenen…

SVTs program Uppdrag Granskning penetrerade i dagens program ämnet “scenen” och jag måste säga att det var ett ovanligt välgjort program som tog upp intressanta och grävande vinklar på fenomenet. Mer om detta senare …

Först, som jag tidigare skrivit vid ett flertal gånger;
Scenen är en svensk variant av engelskans “the scene”. Det låter som en organisation eller gruppering men det är en feltolkning av ordet. Scenen är den arena där något utspelas. Man kan säga “Den brittiska rockscenen” och det är i denna kontext ordet skall förstås. Har man väl tagit till sig detta uttryck med denna tolkning så är det många logiska slutledningar som följer automatiskt; Oasis var framträdande på den brittiska rockscenen under en period, men det finns massor av andra aktörer. Vissa konstellationer var solidare, mera välkända. Andra lösare sammansatta. Ett ständigt flöde in men också ett ständigt flöde av folk som lämnar när dom får andra intressen.

Det är en semantisk fråga, men förr brukade man säga “SNES scenen” och “C64 scenen”, alltså gjorde man då en distinktion mellan vilken teknisk plattform som aktörerna hade som sammanbindande element. Samma person kunde vara aktiv på flera scener och många av de stora grupperna var absolut aktiva på minst två eller flera scener. De riktigt stora grupperna var aktiva på i princip alla scener samtidigt. Detta är inte konstigare än att det finns en brittisk indiescen som är skild från den brittiska rockscenen, men där man nog kan säga att alla ingår i den brittiska musikscenen.

I programmet definierades scenen som en översta delen av distributionspyramiden. Jag skulle säga att också detta är en feltolkning; hela pyramiden, från ledaren i den den vassaste gruppen till den lamaste lamern är alla en del av scenen. Det som förr var den som flera år efter knäckningen av ett spel fick en kopia på turbotape av en klasskompis har nu blivit bittorrent användaren som bara suger åt sig. Det är den lägsta nivån, men faktiskt också scen. Den översta lilla pyramiden i den stora pyramiden är “elitgrupperna“. Elitgrupperna är dom som knäcker spelen och rippar filmerna.

Scenen är alltså allihop – elitgrupperna är den lilla hårda kärnan.

Sedan; Den intressanta vinklingen som SVT bidrog med – en privatisering av brottsbekämpning

Idag så är polisen handfallen och undfallande. Myndighetsutövningen som polisen är satt att sköta bedrivs av privata intresseorganisationer, med IFPI och Antipiratbyrån som de primära aktörerna. I ganska liten skala bedriver de privatspaning och i en ganska stor skala hanterar de lobby. Låt mig först säga; dessa organisationer representerar sina medlemmars intressen. Det samhället inte gör måste man sköta själv. Då spanar man själv, anmäler själv och verkar politiskt för att lagar skall ändras så att verksamheten som hotar medlemmarnas intresse upphör. Det är inte IFPI eller Antipiratbyråns uppdrag att värna demokrati och yttrandefrihet. Antipiratbyrån måste lobba för IPRED lagen, eftersom det tjänar medlemmarnas intresse. Det är däremot politikerna som skall dra gränsen för att bestämma var gränserna går. Vilka intrång på demokrati och integritet kan man acceptera för att uppnå en effektiv brottsbekämpning?

För mig är det självklart att polisen skall hantera utredningarna och besitta rätten till alla tvångsmedel, men att dom tvångsmedel som står till buds är balanserade för att existera i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. I det samhället får IFPI och Antipiratbyrån gärna privatspana, men utan tillgång till tvångsåtgärder.

Låt mig också peka på en juridisk spetsfundighet; det insinuerades i programmet att Antipiratbyrån skulle brottsprovocera, vilket är intressant att titta vidare på.

Man bör faktiskt kunna presumera att Antipiratbyrån i sina medlemmars namn får kopiera det material som deras medlemmar levererar till marknaden och att man konkludent eller explicit ger någon annan denna rätt också. Om någon deltar i en warez grupp och förfogar över upphovsrättsskyddat material, och läcker information i utbyte mot att man inte blir anmäld, så kan man anse att personen fått rätt att förfoga över materialet. Då blir förfarandet inte heller brottsligt .

Det blir ju då komplicerat vad som gäller vidarehantering av den kopia som möjligen spreds med tillstånd. Om jag fildelar en kopia – som bär alla kännetecken av att vara en piratkopia – men jag har fått den av en infiltratör, är den kopian då tekniskt sett inte längre en piratkopia? Sannolikt kan man faktiskt hävda att det inte är en piratkopia, och då hjälper det så klart inte om jag har uppsåt att piratkopiera – det är inget upphovsrätts brott i alla fall.

Så, antingen är det så att Antipiratbyrån faktiskt brottsprovocerar (genom att förfoga något som stulits från en själv, vilket så klart låter absurt) eller så är det så att allt som informatören hanterar faktiskt kan vidarehanteras utan att upphovsrättsbrott begås. Om jag eller ett av mina ombud köper något som stulits från mig – då är det ju rimligen inte häleri. Säljer jag det vidare så är det inte heller häleri och den som köper det gamla stöldgodset blir ju inte heller hälare.

Personlig integritet – behöver vi det?

Efter att spenderat en del tid med att formulera mig på en mailinglista så tyckte jag att jag lika väl kan återge inlägget i publik form också. Den är omarbetad men fortfarande lika osammanhängande 😉 Håll till godo:

Vi har ju gått från ett slag om rätt till integritet [1] till att folk kapitulerat rätten till ett privatliv [2]. Jag har faktiskt inte gett upp kampen och få saker irriterar mig mer än uttalanden om att bara den som har något att dölja värnar om personlig integritet.

Som sagts flera gånger i den typ av debatt finns det många dimensioner och om jag skall koka ner det till mina rubriker;

# Jag skall kunna välja min nivå på integritet

Var går gränsen för integriteten? Den är -och måste vara – individuell. Vi är de flesta överens om att när man står på scen har man lämnat ut sig och får tåla uppmärksamhet och granskning. Vi är sannolikt också överens om att när vi stänger dörren till sovrummet eller toaletten så är det för att vi inte vill dela den stunden med någon utanför. Vissa tycker nog att allt som är utanför scenen är privat och andra delar med sig av allt; position via Gowalla, sin vikt via sin nya WiFi anslutna våg, musikval i form när Spotify publicerar aktuell låt på Twitter, senaste beställda böcker från boksiten på Facebookprofilen och så vidare. man kan komma i princip hur nära som helst om man bara vill.

Visst är det så att Facebook lanserat möjligheter att bli mera privat och segmentera sin information, men samtidigt är det så att FB själva har all information och fulla möjligheter till profiling. Google knyter mer och mer till kontot, men full historik och jag hjälper dem naivt och fullt medvetet i deras datainsamling över mitt nätbeteende. Fler och fler samlar mycket data som säger väldigt mycket om dig som person.

Det betyder att jag är emot påtvingade integritetsbrott – FRA som ett exempel – som betyder att någon annan kan fatta beslut om min integritet. Någon får rätt att samla in och analysera, och dessutom samlar man på sig enorma mängder överskottsinformation.

Missförstå mig rätt; vi måste ha en säkerhetstjänst som värnar om rikets säkerhet och en del myndighetsutövning kommer att kränka min integritet, men juridiken måste beakta båda sidor och välja en nivå som är ändamålsenlig. När integriteten skall kränkas måste det finnas sakliga skäl, gärna en rättslig prövning, insyn i motiv och beslut. Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Jag skall äga min information.

Johan SvH håller på med en Facebookkonkurrent. Jag tror inte att det blir färdig och om jag har fel där så tror jag aldrig den når kritisk massa, men jag hoppas innerligt att jag har fel. En av poängerna är att man äger sin information. Den allmänna uppfattningen är att man inte kan radera ett Facebook konto – bara inaktivera det. Detta är förvisso fel – man KAN döda ett konto, även om det tar två veckor att gå igenom och med tanke på den utbredda missuppfattningen så är det inte en känd möjlighet. Poängen är att jag inte vill att Facebook skall äga eller ens kunna förfoga över information jag valt att lagra där – det är min information. När jag publicerar en bild på Facebook så gör jag det för att dela bilden med mina vänner – jag gör det inte för att Facebook skall kunna sälja den till någon och inte heller för att varken Facebook, eller ännu värre en godtycklig partner till dem, skall kunna använda den för sina syften.

Som en delmängd av mitt ägande ingår också att jag vill kunna efterskänka rätten; jag har upphovsrätt till mina texter och bilder, men jag vill kunna välja om min kanal skall få använda dem (bilder på Facebook) och villkoren för detta. Jag vill kunna göra allt till Creative Common, ge Facebook rätt att sälja dem eller bara visa dem på Facebook utan att ge någon annan rätt att förfoga över bilderna alls – om JAG vill det.

# Nyfikenhet – jag vill se det du försöker hålla hemligt

Som gammal lågnivåhacker vill jag ta reda på hemligheter. Om det finns ett låst skåp så vill jag titta in, och om ägaren säger att det inte finns något i så vill man kolla (inget är mer spännande än det dolda när ägaren understryker att det inte är spännande). Enöga stjäl kassaskåpet från Dunderklumpen men det innehåller ju bara en sten, en blomma, en fjäder och frihetens luft…. [3] … Det är det faktum att det är ett kassaskåp som gör det spännande. “It’s not the having, it’s the getting” som man säger på utrikiska. Vi köar framför innestället med kö. Är det det bästa stället? Freemium är modellen där du får ta del av innehåll gratis, men inte allt – för det måste du betala. Håll med om att det är lockande att betala för att ta del av det som du inte har tillgång till idag?

Tror du att nyfikenheten försvinner bara för att överskottsinformationen samlas upp professionellt? Glöm det! Nyfikenhet finns i vårt DNA.

Som jag redan noterat och jag vill upprepa; Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Majoritetens informationsdiktatur

Min fru vägrar Facebook och irriteras ständigt att hon som konsekvens hamnar utanför det sociala “nyhetsflödet”. Färre och färre skriver brev, mailar och messar. Man postar uppdateringar på Facebook och så förväntas man notifierat intresserade. Alla måste har internet och alla måste ha telefon med tonval, annars hamnar man utanför och får skylla sig själv.

Denna punkt är jag oerhört kluven till; man kan stå utanför och får ta konsekvenser av detta – det är ju rimligt. Jag kan ju inte kräva av minna vänner att dom skall kommunicera med just mig och inte heller att dom anpassar den generella uppdateringen till multipla kanaler för att vara säger på att dom når mig. Jag kan ju inte prenumerera på SvD och klaga över att jag inte kan läsa DN debatt – jag har ju gjort mitt val som jag kan ändra. Men när valet att kliva på har en massa andra effekter än bara möjligheten att ta del av andras information, så blir det mera tveksamt. Det blir som att tvinga på folk att vara medlemmar i kyrkan för att kunna låna böcker på biblioteket, att vara medlem i SD för att fira Midsommar, att vara med i Metall (som skänker pengar till Socialdemokraterna varje år) för att omfattas av facklig trygghet inom vissa yrkesgrupper. (Måhända dåligt valda exempel – häng inte upp er på detaljerna i detta utan principen att man riskerar behöva sälja ut en övertygelse för att få del av något som inte har en direkt koppling till övertygelsen).

Vi tvingar folk i att kapitulera sin integritet för att kunna ta del av det sociala nyhetsflödet – det är haken så är svår att se som god.

______________________________________________________________

[1] Minns särskilt ett nyhetsreportage där Anita Bondestam porträtterades och halva inslaget visade när hon målade läpparna. Hennes kamp för personlig integritet förminskades genom att hon illustrerades som en bimbo. Samtidigt måste ju sägas att man famlade; en bruten arm i en liten församling blev ett fällt fall, vilket ju framstår som helt orimligt. Därmed inte sagt att kampen var principiellt fel.
[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3840122 – Fortsätter att öka och även beroendet.
[3] http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4929&type=MOVIE&iv=Story

Avstängning från Internet

I samband med telekom direktivet har det pratats om avstängning från Internet. I Frankrike har man redan antagit Hadopi 2. Jag är inte fransktalande på en nivå där jag kan ta del av detta på orginalspråk utan får lite på sammanfattningar från t.ex. DN. Artikeln pratar om två varningar och sedan att frågan hänskjuts till domstol, för att man där skall kunna döma en person till avstängning. Det pratas också om att man tvångsmässigt skulle installera filter på sin dator. jag tar detta som utgångspunkt för den fortsatta framställningen.

Jag har i flera blogginlägg tidigare gått igenom den praktiska implikationerna av IPRED. Det är två helt olika regelkomplex, men det finns en del principiella likheter. I fallet IPRED är juridiken är relativt tydlig men det jag då försökt belysa är att den saknar en relevant koppling till verkligheten och den som inte vill bli fångad kan på flera oerhört enkla sätt undgå detta genom. På samma sätt kan man så klart döma en person till att inte ta del av Internet, men fungerar det i praktiken? Svaret är ett rungande NEJ!Myndigheter kan förbjuda dig med det finns inga praktiska möjligheter att varken implementera begränsningar eller att övervaka att det efterlevs, även om den minnesgode med rötter i hackervärlden med stor säkerhet minns Kevin Mitnick, som mig veterligen var den förste som dömts att inte ha tillgång till någon teknologi. Han satt dock i fängelse vilket onekligen gör det “aningen lättare” att övervaka efterlevnaden.

1) Du kan låna access av någon annan, där den du lånar av är medveten om detta

Kommer det att bli straffbart att upplåta en från Internet blockerad person med Internet access? Om inte, så är det helt riskfritt att dela med sig av sin access. Kunder hos FON är ett specialfall här: Om jag har en FOn router, hur kan jag veta att min FON router inte accessas av någon som är Internet blockerad?

2) Du kan låna Internet access av den som är omedveten om detta

WLAN access finns ju numera överallt och att hitta öppna nätverk kräver inte att man behöver röra sig värst långt. Eftersom IPRED lagen dessutom gör att den vill fildela säkert kör med öppna WLAN så motverkar IRPED faktiskt verkan av en Internet avstängning eftersom min förutsägelse här är att vi kommer att få se allt fler öppna nätverk i syfte att omöjliggöra bevissäkring för upphovsrättsindustrin.

3) Du kan köpa access via ett av de otaliga sätt som finns att få tillgång till Internet utan att behöva uppge namn

– Internet caféer. Hur många av dessa kollar legitimation på alla sina kunder?

– Bibliotek (Argumentet för att ha datorer fritt tillgängliga på Bbibliotek är roliga att korsreferera med argumenten varför det är en dålig idé att blockera folk från Internet).

– Mobilt internet på prepaid basis (Tele2 erbjuder t.ex. detta som en variant av mobilt internet under varumärket Comviq – köp en USB sticka och börja surfa)

4) Du får access på köpet när du köper andra tjänster

– Det finns i princip ingen mobil såld de senaste 10 åren som inte också går att använda som access till Internet, antingen direkt via mobilen eller som mobilt modem via sladd, IR eller blåtand. Måste mobiloperatören blockera möjligheten att accessa Internet för denna kategori, eller måste man per definition också blockeras från rätten att köpa en mobiltelefon om man vill det?

Detta var ett axplock av de praktiska argumenten varför hela konceptet avstängning från Internet är absurt!

Generellt brukar man också säga att det är extremt kontraproduktivt att införa lagstiftning vars efterlevnad inte går att kontrollera eftersom det urholkar förtroendet för rättsväsendet!

Det finns så klart ett flertal teoretiska argument också;

– Demokrati – Det är en självklarhet att vi i ett fritt och demokratiskt sätt kan ta del av samhällsinformation och delta i samhällsdebatten.

– I inget annat fall har vi ett generellt yttrandeförbud. Det finns vissa saker som är kriminaliserade att säga och man döms för det som sagts; hets mot folkgrupp, avslöjande av statshemligheter och andra brott finns, men tidigare har ingen föreslagit att man skall belägga återfallsförbrytare här med ett generellt yttrandeförbud även avseende andra åsikter och uppgifter än de som är brottsliga. Ingen tänker tanken att förbjuda dömda nynazister att hålla föredrag om knyppling, musikens utveckling under 1800 talet, kurser i saxofon eller möjlighet att arbeta som grafisk designer eller något annat som alla medborgare har rätt till. Det beror på att lagstiftningen i ett fritt och demokratisk samhälle dömer efter handlingar. Dömda brevbombare förbjuds inte skicka vykort, folk som sexuellt trakasserat någon i telefon kan behålla sin telefon och folk som kissat publikt får inte tvångsmässigt en stomipåse för att omöjliggöra fortsatta brottslighet.

– Internet är ett medel, en funktion. Internet kommunikation och information; det är talförmåga, tidningar, telefon, brev, fax, reseguider, reklam och mycket annat på en gång. Att ta bort möjligheten till Internet är att handikappa en person bortom allt rim och reson. Det är en isoleringscell i frihet. Det finns INGET brott som där detta är en proportionell påföljd. INGET!

Internet är en viktig del av yttrandefriheten. Yttrandefriheten är en del av det vi kalla grundlag. är Vi kan inte spärra internet för någon utan också acceptera att vi förnekar individer yttrandefrihet. Det är DJUPT och FUNDAMENTALT fel i ett demokratiskt samhälle.

Roger Wallis på sommar …

Dagens sommar missade jag (skall lyssna på det när jag laddat ner det i kväll) men det var Roger Wallis som pratade bland annat om Antipiratbyrån.

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2864660

Det jag däremot hörde var debatten vid 17.20 mellan Wallis och Henrik Pontén från Antipiratbyrån. Det som var slående var att det fördes två debatter – en om principen (Wallis) och en om sakfrågan (Pontén). Det är förmätet att göra sig till tolk för andra, men låt mig kommentera:

De flesta demokratier har ett absolut våldsmonopol från samhällets sida. Rättssystemet är det enda som stiftar lagar och ser till att efterlevnanden samt fastställer fall av övertramp och påför påföljder. Wallis högst relevanta invändning kan sammanfattas som att samhället kapitulerat från denna princip efter IPRED lagen – vi har inom ett rättsområde fått en privat rättsutövare. Antipiratbyrån blir en privat myndighet.

Pontén försvarar sig med att man inte gjort något olagligt. Antipiratbyrån kan ägna sig åt brottsprovokation, vilket inte är lagligt för poliser. man kan så klart diskutera i sak om Ponténs organisation håller sig inom lagens råmärken, men det är en sidodiskussion. Den viktiga är den Willis tar upp – skall vi privatisera rättsystemet?

Tänk tanken fullt ut; polisen hinner inte utreda alla brott och privata aktörer får ta hand om detta istället.

Försäkringsbolagen är en aktör som skulle kunna komma i fråga ofta. Tänk tanken att ditt försäkringsbolag börjar ;

-göra brottsutredningar för inbrott – ett brott som polisen sällan eller aldrig engagerar sig i eftersom uppklarningsprocenten i alla fall är så låg.

– börjar övervaka trafiken och om du gör för fort så höjer de premien

– gör stickprovsundersökningar i hem för att se att du vidtagit alla försiktighetsåtgärder som krävs för fullt försäkrinfgsutfall (och passar på att rapportera om du renoverat och underlaget för taxeringen ändrats)

MEN om det är så att brott är så frekventa att man inte kan säkra efterlevnaden, är det då fel på de rättsvårdande myndigheterna eller är det så att den allmänna rättsuppfattningen sprungit ifrån lagstiftningen och att det är där man skall börja i första hand.

Liberalism och integritet

Som jag tidigare tjatat om så är ideologi det jag röstat på eftersom ideologin är det som är långsiktigt – det ger en förutsägbarhet i sakfrågor. Det jag då inte kan förstå är M och FP – som representanter för liberalismen (eftersom moderaterna inte kan sägas vara någon konservativt parti) – har den åsikten de har i integritetsfrågor. Polisbatonger och statskontoll slår integritet. Om man har individen som utgångspunkt och lägger till lite utilititarism, hur kan övervarkning då bli viktigare än individens frihet och integritetens okränkbarhet? Jag tror att dessa två partier är fel ute och faktiskt manat fel ideologiskt. Näringslivet skapar förutsättningar för välstånd och vi skall skapa förutsättningar för välstånd genom att skapa förutsättningar för näringslivet. Men näringslivet kan nyttomaximera på ett sätt som kränker individer och det är samhällets ansvar att se till att det inte sker. Det är därför även den som är övertygad om att minimaliststater måste ha ett järngrepp om konkurrensfrågorna. Det är också därför de i mina ögon måste ha järnkoll på integritetsfrågorna.

Utfall

Så var det valnatt och man hör samma gamla “vi har inte fått ut våra frågor” och “vi har fått genomslag för vår valplatform”. Jag fattar inte detta – jag tycker att jag försöker följa med men om man bortser från TV reklamen så känner jag inte att det varit någon större debatt. Det har varit ett val där nya partier gjort det på sakfrågor (PP: Integritet och fildelning, MP: Miljö) medan andra satsat på på personer och profiler; Marit Paulsen, Marita Ulvskog och AMC Bildt.

Otrohet

Jag erkänner – det är dåligt. Passionen väller upp och man kan inte stoppa sig. Man har en trygg hemmahamn som man uppskattar och man vet att de förföriska locktonerna inte kommer från något som är varaktigt. Varför sätta allt på spel för passionen? Inte fan vet jag, men nu har jag i alla fall bedragit partiet jag varit tillsammas med sedan gymnasietiden och röstat på Piratpartiet. Hur kunde jag?

Jag tycker kvalificerat illa om enfrågepartier och gillar att rösta på ideologier och partiprogram. I programmet ser man en lösning på hela skalan och ideologin ger en förutsägbarhet i frågor som inte täcks av programmet. Enfrågepartier är en “lös kanon” som kan skjuta lika skarpa kulor i helt oförutsägbara riktningar i frågor utanför Frågan med stort F. Miljöpartiet skulle från början bara rösta i miljöfrågor, men blev efterhand en vattenmelon – grön på ytan och röd innuti.

Frågan med stort F som är aktuell nu är egentligen en palett i häradet integritet och upphovsrätt. Precis som miljö är det fundamentala frågor. Frågan F är kopplad till vår syn på demokrati och kunskapsekonomin.

Enfrågepartier kan inte överleva långsiktigt – man måste ha en komplett lösning för att ha långsiktig trovärdighet. När den kompletta lösningen finns på plats så tenderar Frågan bli en av många och partiet måste ta ställning i frågor som gör att det inte längre går att ena alla som förvisso tycker samma om Frågan.

Men, enfrågepartier kan göra nytta. De kan kort- och långtsiktigt göra frågor tillallmängods och kraftsamla att medvetandegöra samhället om en viktig fråga, skapa engagemang för frågan och därmed kommer etablerade partier att behöva förhålla sig till Frågan.

För att få fokus på integritet och upphovsrätt under en mandatperiod – därför röstade jag på Piratpartiet, och jag skall aldrig göra det igen – det lovar jag!

Säkra WLAN

Bevissäkring för fildelning avseende centrala tjänster (Som Pirate Bay) relativt enskilda fildelare, skiljer sig så klart mycket åt. I fallet Pirate Bay var bevisfrågorna underordnade – sakfakta låg på bordet, och det kokte ner till ren juridik. I fallet individer är det inte så “enkelt”. Brottet är kanske juridisk enklare, men här är bevissäkringen en nyckelfråga. Hur vet man att det är just personen X som fildelat. Den tekniska möjligheten att mäta når ju tillbaka till en IP adress, och med IPRED kan rättighetshavaren få ut ett personnamn som är hänförlig till denna person. Det är ju så att men stor sannolikhet är det namnet ansvarig för fildelningen, men är säkerheten tillräckligt hög för att uppfylla lagens krav på “bortom allt rimligt tvivel”? Det är min bedömning att så inte är fallet.

Klockor: Alla som samlat ihop bilder på en fest och sedan försökt visa dom i någon form av kronologisk ordning förstår vad jag menar. Klockorna i den tekniska utrustningen (kamerorna) är inte synkad. Den IP adress som min ISP tilldelat mig är oftast baserad på DHCP, alltså dynamisk tilldelning. Om någon vill veta vem som hade en viss IP vid en viss tid så kan ISP:n svara på det, baserat på sin klocka. Om den som ställer fråga är ett rättighetesinnehavare som gjort skärmdumpar vid en viss tid, hur vet man att deras klocka och ISP:ns klocka är synkade?

IP <-> Person: Det finns många faktorer som gör att man inte enkelt kan göra denna övergång; genom funktionen NAT (Netword Address Translation) kan flera datorer dela på en IP adress som man tilldelats DHCP funktionen hos ISP:n. Flera datorer anslutna till ISP:n gör ju att vem som helst av de anslutna kan vara den skyldige. Här finns ju typiskt sett ingen logggning.

IP <-> Person: Den som har en trådlös router kan ju välja att aktivera ett skydd, men alla gör inte det. Då kan man kanske anses vårdslös, men man har inte själv brutit mot upphovsrätten av vårdslöshet utan man har eventuellt möjliggjort att någon annan brutit mot upphovsrätten. Det är så klart inte prövat om denna vårdslöshet skulle kunna anses utgöra ett medverkansansvar. Det är långsökt men inte omöjligt.

Så, om man nu anser att en öppen WLAN router i princip gör det omöjligt för rättighetsinnehavarna att knyta ihop kedjan fildelning <-> IP <-> Person, så är detta intressant att läsa:

Mer än varannan svensk har inte säkrat sitt WLAN

PirateBay

Så kom då till slut domen. 100 sidor dom, men domslut och domskäl. Som de flesta andra med en åsikt i frågan har jag inte läst den, men konsekvenserna kan man ju resonera kring i alla fall.

Upphovsrättslobby agerar inom ett flertal områden och att dörren stängs juridisk är också givet;

  • Man vill belägga att fler handlingar på området genom prejudicerande domar är dokumenterade som kriminella. Här är PirateBay domen av största vikt för dem. Eftersom huvudbrottet är utdelning har man under hela tiden kunnat komma åt den enskilde fildelaren, men det är så klart effektivare att stänga huvudvattenledningen än alla enskilda kranar.
  • För att kunna få fram prejudicerande domar är det viktigt att kunna ha övertygande bevis i rätten, och det är här IPRED (som formellt heter “Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område”) kommer in i bilden. Som jag sagt i tidigare inlägg är bevisvärdet av sådant man kan komma åt utan hurransaken mycket svagt, om man avsert den enskilda användaren.

Det logiska nästa steget är att verka för en blockering på ISP nivå, alltså att våra bredbandsleverantörer skall filtrera. Vi har redan ett sådant filter på plats i dag vad avser barnporr. Ett filter av denna typ är egentligen ett avsteg från den grundmurade demokratiska principen att vi har rätt att uttala oss och säga vad vi vill, men juridiskt får stå till svars för det som sagts. Att staten medverkar till att folk förhindras att säga något kallas censur och förknippas med diktaturer.

Detta filter är ju inget som praktiskt stör någon utan den bisarra lilla skara med denna böjelse, men att filtret finns har brutit den grundlagsskyddade yttrandefriheten och utgör en spricka i denna demokratiska grundpelare. Om alla verktyg finns det nu en uppenbar risk att vi får en ändamålsglidning där filtret också börjar användas på annat och då är man en bra bit in på det lutande plan som slutar i Gerogre Orwells 1984 samhälle.

Att upphovsrättslobbyn kommer att verka i filterriktningen är på något vis självklart eftersom det redan genomförts i Danmark. För min egen del känns det viktigt att därför verka för att filtreringen hanteras som myndighetsbeslut. Dagens hantering kringgås av ett hemlighetsmakeri, det finns ingen insyn i hur det sköts, man kan inte överklaga. Att ECPATs verksamhet är lovvärd är jag den förste att skriva under på men att ECPAT sätter gränserna för svensk yttrandefrihet köper jag inte alls. Det är ECPAT som de facto plockar fram listan på domännamn som skall filtreras. Jag är dock helt säker på att IFPI och BSA och andra kommer att vilka hamna i kategorin som har rätt att leverera in underlag till den listan.

Barnporrfiltret är en åtgärd som syftar till att förhindra något monumentalt motbjudande och kan därför tyckas som lovvärt, men genom det sätt som det är implementerat finns det nu en uppenbar risk att vi får en glidning som gör att vår demokrati blir kringskuren. Det är ingen utveckling vi skall medverka till!