Author: Pontus Berg

Burka och religionsfrihet

Jag tror att man statistiskt kan belägga att vi fått en glidning högerut. För den som är positiv till borgliga regeringar är det positivt, men en negativ sidoeffekt förefaller vara ett antal högerpopulistiska ytterlighetspartier etableras och växer. Deras direkta inverkan är tämligen överdriven, men däremot talas det lite mindre om deras indirekta verkan. När Jan Björklund (FP) plötsligt kliver fram och talar om burka och niqab förbud så är det exempel på den indirekta verkan som Svergiedemokraterna och den generella trenden i Europa lett till. Det är en skam och Bengt Westerberg, den svenska politiska ledare som mest rakryggat stått upp mot främlingsfientlighet och intolerans, måste vara bitter över vad efterträdaren nu håller på att göra.

Sverige är ett land utan statsreligion. Det betyder att ingen religion skall favoriseras eller för den delen diskrimineras.

Alltså; vi har lagstiftning som gäller för staten Sverige. All religiösa traditioner som strider mot svensk lag är olagliga och dessa sedvänjor får inte utövas i Sverige, men i gengäld är alla traditioner som INTE strider mot svensk lag alltså per definition tillåtna. Det betyder att det är HELT OK bära torshammare eller kors runt halsen, låta bli att äta dagtid under en hel månad, dricka vin och äta bröd i särskilda lokaler, knacka på och försöka locka folk till medlemskap i en kyrka som ger access till en av de 144 000 platserna i himlen eller att bära viss klädedräkt.

Olika delar av kroppen är privata i olika religioner, på samma sätt som viss mat är oren. Så vitt jag förstår är kvinnors hår en viktig komponent inom Islam och skall döljas. I västvärlden är penis, pubeshår och kvinnors bröstvårtor så privata att de måste döljas. Ingetdera är ju mer eller mindre logiskt, eller hur? Att en muslimsk kvinna av vill dölja sitt hår kan inte bedömas annorlunda än att en “svensk” kvinna vill dölja sina bröstvårtor. Ingen skulle se det rimliga i att införa lagstiftning som skulle tvinga “svenska” kvinnor att visa bröstvårtorna vilket är helt jämförbart med ett tvång att visa håret.

Vad Björklund gör är uppenbart; han fiskar i grumliga vatten. Det har inte ett dyft med jämställdhet att göra – det är islamofobi rakt av och det är en skam!

Vinstdrivande företag i offentlig sektor

Lars Ohly uttalade sig idag i TV4 nyheterna om att han vill reglera vinster i offentlig sektor. Detta är så klart primärt en flirt till de offentliganställda som ser att kommersiella aktörer knaprar på marknaden – ett sätt att nå en stor väljarkategori. Han säger något som många vill höra, även om det är nationalekonomisk kontraproduktivt.

Låt oss fundera på detta en stund. Marknadsekonomi bygger på tre saker; konkurrens och valfrihet där vinstintresset är det som driver aktörer att agera på denna marknad.

För mig är det självklart att man får en bättre service när det finns konkurrens. Ju fler som anstränger sig om att leverera något som du vill ha och behöver, desto större chans är det så klart att någon gör det på ett sätt som jag tycker är bra. Jag väljer bort det som fungerar dåligt. Man röstar med fötterna. Lars Ohlys partikompisar i Kina tycker att konkurrens på mobilmarknaden kan etableras genom att man etablerar två statliga mobiloperatörer (China Mobile och China Unicom). Den som tror på riktig konkurrens håller inte med om att det är en optimala lösningen.

Konkurrens förutsätter valfrihet. Det måste finnas alternativ som jag kan välja mellan, annars fungerar inte konkurrensen. Då blir det den typ av sovjetisk demokrati som Lars Ohly är så bekant med; demokrati där man kan rösta på sitt favoritparti men där utbudet är exakt ETT parti att välja mellan. Även detta en klassisk kommunistisk lösning på demokrati.

Men för att vi skall ha konkurrens måste det finnas något som gör att aktörer väljer att driva denna typ av verksamhet och det är här vinstintresset kommer in. Om det inte finns en vinst så finns inget som driver kommersiella aktörer att agera.  Om någon kan leverera en tjänst billigare än någon annan som attraherar kunder/brukare så att den bakomliggande aktören genererar en vinst – vari ligger problemet? Är det vinsten eller att andra för mer pengar levererar tjänster som folk ändå inte vill ha?

Det är klart – Lars Ohly förespråkar ju inte valfrihet så i logikens namn är det ju rimligt att han inte heller förespråkar vinstintresse.

Om man är emot marknadsekonomi och vill argumentera för detta, så om alternativen är konkurrens, valfrihet eller vinst så är det så klart vinsten som är det man kan skjuta in sig på och vinna sympati. Men minns detta; Vinst i sig är inte fel – det är moroten man kämpar mot i marknadsekonomin. Om någon kan ta ut övervinster så beror det bara på en sak – det finns mycket luft i systemet och aktörer man konkurrerar med är ineffektiva.

Personlig integritet – behöver vi det?

Efter att spenderat en del tid med att formulera mig på en mailinglista så tyckte jag att jag lika väl kan återge inlägget i publik form också. Den är omarbetad men fortfarande lika osammanhängande 😉 Håll till godo:

Vi har ju gått från ett slag om rätt till integritet [1] till att folk kapitulerat rätten till ett privatliv [2]. Jag har faktiskt inte gett upp kampen och få saker irriterar mig mer än uttalanden om att bara den som har något att dölja värnar om personlig integritet.

Som sagts flera gånger i den typ av debatt finns det många dimensioner och om jag skall koka ner det till mina rubriker;

# Jag skall kunna välja min nivå på integritet

Var går gränsen för integriteten? Den är -och måste vara – individuell. Vi är de flesta överens om att när man står på scen har man lämnat ut sig och får tåla uppmärksamhet och granskning. Vi är sannolikt också överens om att när vi stänger dörren till sovrummet eller toaletten så är det för att vi inte vill dela den stunden med någon utanför. Vissa tycker nog att allt som är utanför scenen är privat och andra delar med sig av allt; position via Gowalla, sin vikt via sin nya WiFi anslutna våg, musikval i form när Spotify publicerar aktuell låt på Twitter, senaste beställda böcker från boksiten på Facebookprofilen och så vidare. man kan komma i princip hur nära som helst om man bara vill.

Visst är det så att Facebook lanserat möjligheter att bli mera privat och segmentera sin information, men samtidigt är det så att FB själva har all information och fulla möjligheter till profiling. Google knyter mer och mer till kontot, men full historik och jag hjälper dem naivt och fullt medvetet i deras datainsamling över mitt nätbeteende. Fler och fler samlar mycket data som säger väldigt mycket om dig som person.

Det betyder att jag är emot påtvingade integritetsbrott – FRA som ett exempel – som betyder att någon annan kan fatta beslut om min integritet. Någon får rätt att samla in och analysera, och dessutom samlar man på sig enorma mängder överskottsinformation.

Missförstå mig rätt; vi måste ha en säkerhetstjänst som värnar om rikets säkerhet och en del myndighetsutövning kommer att kränka min integritet, men juridiken måste beakta båda sidor och välja en nivå som är ändamålsenlig. När integriteten skall kränkas måste det finnas sakliga skäl, gärna en rättslig prövning, insyn i motiv och beslut. Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Jag skall äga min information.

Johan SvH håller på med en Facebookkonkurrent. Jag tror inte att det blir färdig och om jag har fel där så tror jag aldrig den når kritisk massa, men jag hoppas innerligt att jag har fel. En av poängerna är att man äger sin information. Den allmänna uppfattningen är att man inte kan radera ett Facebook konto – bara inaktivera det. Detta är förvisso fel – man KAN döda ett konto, även om det tar två veckor att gå igenom och med tanke på den utbredda missuppfattningen så är det inte en känd möjlighet. Poängen är att jag inte vill att Facebook skall äga eller ens kunna förfoga över information jag valt att lagra där – det är min information. När jag publicerar en bild på Facebook så gör jag det för att dela bilden med mina vänner – jag gör det inte för att Facebook skall kunna sälja den till någon och inte heller för att varken Facebook, eller ännu värre en godtycklig partner till dem, skall kunna använda den för sina syften.

Som en delmängd av mitt ägande ingår också att jag vill kunna efterskänka rätten; jag har upphovsrätt till mina texter och bilder, men jag vill kunna välja om min kanal skall få använda dem (bilder på Facebook) och villkoren för detta. Jag vill kunna göra allt till Creative Common, ge Facebook rätt att sälja dem eller bara visa dem på Facebook utan att ge någon annan rätt att förfoga över bilderna alls – om JAG vill det.

# Nyfikenhet – jag vill se det du försöker hålla hemligt

Som gammal lågnivåhacker vill jag ta reda på hemligheter. Om det finns ett låst skåp så vill jag titta in, och om ägaren säger att det inte finns något i så vill man kolla (inget är mer spännande än det dolda när ägaren understryker att det inte är spännande). Enöga stjäl kassaskåpet från Dunderklumpen men det innehåller ju bara en sten, en blomma, en fjäder och frihetens luft…. [3] … Det är det faktum att det är ett kassaskåp som gör det spännande. “It’s not the having, it’s the getting” som man säger på utrikiska. Vi köar framför innestället med kö. Är det det bästa stället? Freemium är modellen där du får ta del av innehåll gratis, men inte allt – för det måste du betala. Håll med om att det är lockande att betala för att ta del av det som du inte har tillgång till idag?

Tror du att nyfikenheten försvinner bara för att överskottsinformationen samlas upp professionellt? Glöm det! Nyfikenhet finns i vårt DNA.

Som jag redan noterat och jag vill upprepa; Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Majoritetens informationsdiktatur

Min fru vägrar Facebook och irriteras ständigt att hon som konsekvens hamnar utanför det sociala “nyhetsflödet”. Färre och färre skriver brev, mailar och messar. Man postar uppdateringar på Facebook och så förväntas man notifierat intresserade. Alla måste har internet och alla måste ha telefon med tonval, annars hamnar man utanför och får skylla sig själv.

Denna punkt är jag oerhört kluven till; man kan stå utanför och får ta konsekvenser av detta – det är ju rimligt. Jag kan ju inte kräva av minna vänner att dom skall kommunicera med just mig och inte heller att dom anpassar den generella uppdateringen till multipla kanaler för att vara säger på att dom når mig. Jag kan ju inte prenumerera på SvD och klaga över att jag inte kan läsa DN debatt – jag har ju gjort mitt val som jag kan ändra. Men när valet att kliva på har en massa andra effekter än bara möjligheten att ta del av andras information, så blir det mera tveksamt. Det blir som att tvinga på folk att vara medlemmar i kyrkan för att kunna låna böcker på biblioteket, att vara medlem i SD för att fira Midsommar, att vara med i Metall (som skänker pengar till Socialdemokraterna varje år) för att omfattas av facklig trygghet inom vissa yrkesgrupper. (Måhända dåligt valda exempel – häng inte upp er på detaljerna i detta utan principen att man riskerar behöva sälja ut en övertygelse för att få del av något som inte har en direkt koppling till övertygelsen).

Vi tvingar folk i att kapitulera sin integritet för att kunna ta del av det sociala nyhetsflödet – det är haken så är svår att se som god.

______________________________________________________________

[1] Minns särskilt ett nyhetsreportage där Anita Bondestam porträtterades och halva inslaget visade när hon målade läpparna. Hennes kamp för personlig integritet förminskades genom att hon illustrerades som en bimbo. Samtidigt måste ju sägas att man famlade; en bruten arm i en liten församling blev ett fällt fall, vilket ju framstår som helt orimligt. Därmed inte sagt att kampen var principiellt fel.
[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3840122 – Fortsätter att öka och även beroendet.
[3] http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4929&type=MOVIE&iv=Story

Presstöd och yttrandefrihet

Demokrati är en krånglig lösning. Inte nog med att det är så många som får lov att tycka, utan det är också så att alla dom som tycker “fel” får tycka det dom gör helt ostraffat. Inte nog med det, yttrandefriheten gör också att dom också får ge uttryck för sina “felaktiga” åsikter, även detta helt ostraffat. Nu är vi dock en hygglig majoritet som håller med Churchill om att demokrati är den minst dåliga av alla styrelseformer för ett land och demokrati utan yttrandefrihet är faktiskt en skendemokrati. Utan yttrandefrihet – ingen äkta demokrati!

Presstöd finns för att värna om yttrandefriheten. 1965 började staten subventionera pressen för att säkra att pressen finns kvar och bromsa den utveckling av tidningsdöd som börjat. I direktiven till den senaste utredningen (Presskommittén 2004 – betänkande publicerat som SOU 2006:8) avseende presstöd kan läsas att man skall bland annat:

Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att vårt statsskick
med representativ demokrati skall fördjupas och förstärkas. Enligt
kommitténs bedömning är det för funktionen av vårt statsskick
inte tillräckligt att medborgarna tillförsäkras grundläggande demokratiska
rättigheter såsom yttrande-, informations- och tryckfrihet.
En vital och för statskicket nödvändig opinionsbildning förutsätter
att medborgarna har tillgång till och aktivt tar del av fora som
fullgör följande tre uppgifter: 1) informationsuppgiften; uppgiften
att förse medborgarna med sådan information att de fritt och
självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor, 2) granskningsuppgiften;
uppgiften att verka som självständiga aktörer och att granska
att den offentliga makten utövas under lagarna, samt 3) forumuppgiften;
uppgiften att låta olika åsikter och kulturyttringar
komma till tals. Utifrån detta perspektiv spelar massmedierna en
central roll i vårt demokratiska system. Staten bör verka för att
förhållandena på massmediemarknaden är sådana att medborgarna
kan ges tillgång till en mångfald massmedier som fullgör de tre
nämnda uppgifterna.
Kommitténs bedömning är att dagstidningarna alltjämt fyller en
mycket viktig funktion för medborgarnas möjligheter att hålla sig
informerade om och delta i frågor av betydelse för samhällslivet
samt att det inte finns någon anledning att tro att dagspressens
betydelse härvidlag kommer att minska under överblickbar framtid.
Den abonnerade dagspressen är och kommer att vara en huvudkälla
för medborgare att informera sig om och delta i en för statsskicket
betydelsefull och vital opinionsbildning.

Så om presstödet syftar till att säkra en mångfald av yttranden inom ramen för yttrandefriheten känns det rakt av skenheligt att opponera sig när man ogillar yttrandena. En förutsättning i rättstillämpning måste också vara någon form av förutsägbarhet och likabehandlingsprincip. Man kan inte förvägra vissa grupper yttrandefrihet eller behandla dem annorlunda bara för att de representerar åsikter som avviker kraftigt från ens egna. Ja, även odemokratiska åsikter måste kunna få uttryckas i en äkta demokrati. Annars blir det en “majoritetens diktatur”.

Slutsatsen; antingen så accepterar man tidningsstöd med transparenta principer, vilka också kan leda till att politisk extremism kan få presstöd (men därmed också hamnar under luppen och riskerar fällas för brott i yttrandena, som kanske passerat obemärkta inom ramen för de mindre upplagor avsaknad av presstöd hade lett till) eller så tycker man att presstöd är en politisk dinosaurie som överlevt sig själv och bör avlivas innan den ställer till mer elände.

Jag kan varmt rekommendera läsning av en av reservationerna mot betänkandet från Presskommittén 2004 (SOU 2006:8); se sidan 433 av Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m)

Det är inte statens uppgift att med cirka en halv miljard per år av
skattemedel gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad.
Att täcka kostnaderna för privatägd medieproduktion bör på en
högkommersiell konkurrensmarknad vara en angelägenhet mellan
producent och konsument.

och

Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen
anses överspelat. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen
i svensk samhällsdebatt i stort, vilket denna utredning också
slår fast (s. 140):
Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden
av Internet framstår numera kostnaderna för en enskild att
publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga.
Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några
egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort
antal människor. Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens verklighet
är en annan än då stödverksamheten inleddes. Idag utgår
nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid
då framförallt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade.
Den dokumenterade vänsterdominansen i journalistkåren
och den politiska korrekthetens konformism är i detta avseende ett
större mångfaldsproblem än ägandeförhållandena.

Jag känner…

Tveklöst är det så att det går trender i ord och uttryck. Ordet “man” som en opersonlig omskrivning för “jag” var länge något jag hängde upp mig på. Nu florerar ofoget med “jag känner” som ett substitut för “jag tycker”. Varför detta? Man kan ställas till svars för det man tycker men inte det man känner. Är det så enkelt att det är uttryck för samma sak; En feghet att som objekt stå för det man gör och tycker?

Roamingspärrar

Tidningen mobil har en artikel om roamingtaxan när man roamar och använder data, där operatörer från 1 mars skall ha en tjänst som spärrar för överförbrukning.

Det framgår av både kommentarer och citat i tidningen att det finns kompetensbrister på många händer i frågan.

Först – Internationall roaming, så avräknas det
Internationall roaming mellan operatörer mäts och avräknas mellan operatörer baserat på ett system som heter TAP. Varje operatör som agerar värd för utländska roamare sänder “händelser” (Call Detail Records, alltså records om varje event i nätet) i TAP formatet. Kraven från GSM Associationen är att dessa i normalfallet skall levereras inom 36 timmar, men i extraordinära fall skall dom accepteras upp till 30 dagar. Operatörerna kan själv komma överens om att även äldre CDRer kan accepteras, men det sker endast undantagsvis.

Sedan – Internationell roaming och “Fraud” och vårdslös överförbrukning
Roaming var tidigt ett område som attraherade bedragare. Redan på NMT450 tiden fanns metoder för detta. Då klonade man identiteter i existerande mobiler, vilket funktionen SIS skulle förhindra i ett senare skede. Det hann dock inte så igenom fullt ut innan MNT dog ut.

När GSM introducerades fanns det alltså redan från början inbyggt tekniska spärrar i form av autenticering och varningsrapportering benämnda “High Usage Reports” (HUR). GSM Associationen har krav på HUR; om en kunds förbrukning i ett givet nät passerade en viss nivå på 24 timmar så skall besöksnätet faxa en rapport till hemmanätet. Uteblev faxen så blev besöksnätet ansvarig för om hemmanätet inte lyckades få betalt för denna förbrukning.

Under införande är numera NRTRDE (Near Real Time Roaming Data Exchange) som betyder att besöksnätet skicka en ström av råa CDRer i ett enkelt format, vilket är tänkt att matas in i ett FDS (Fraud Detection System) som bums skall kunna analysera och varna för överförbrukning, på samma sätt som man traditionellt gjort för nationell trafik. Har man lanserat NRTRDE så har man som operatör bara fyra timmar på sig att leverera CDR:erna, annars övergår ansvaret för att hemmaoperatören inte kan få betalt.

Detta är förutsättningarna för att detektera användande baserat på data som levererats från besöksnätet, MEN – och detta är ett stort men – i de flesta fall kan man som hemmanät detektera direkt i realtid baserat på data som redan finns i hemmanätet;

# Utgående SMS skickas via den egna meddelandecentralen (Det som heter SMSC i mobilen). Hemmanätet kan välja att debitera kunden baserat på en CDR från SCMS:t eller den man får via TAP. Den som kommer från SMSC:t har samma realitidsproduktion som de som skickas i hemmanätet.

# Mottagna samtal går alltid via hemmanätet, eftersom man tekniskt tar emot samtalet i hemmanätet och därefter sker en medflyttning till den utländska destinationen. Även är kan hemmanätet att välja om man vill debitera baserat på CDRen från den egna växeln, eller den som kommer via TAP från besöksnätet. Fördelarna med att ta CDR:en från TAP är att den kan innehålla en “airtime charge” som man vill belasta kunden med för fall där besöksnätet tar betalt för mottaget samtal (USA, Thailand, Hong Kong och några länder till). Den andra fördelen är att TAP CDRen alltid innehåller korrekt tid i besöksnätet, medan den som genererats hemma är korrekt efter klockan i hemlandet då samtalet genomfördes. Men som sagt; den som genereras hemma är realtid på samma sätt som de som tas emot i hemmanätet, så allt som kan blockera nationella samtal för tekniskt sett också kunna blocka roamande samtal.

# Data kan hanteras på två olika sätt; tekniskt optimalt må vara att besöksnätet kopplar data direkt till publika internet (“VPMN routing”), men så sker i mycket få – om ens något – fall. Istället är det så att hemmanätet routar hem trafiken och bestämmer där hur den skall lämnas till publika internet (“HPMN routing”). Man får CDRer från besöksnätet i form av CDR:er i TAP, genererade av noden SGSN, men alltså också från den lokala noden GGSN. Data från GGSN är tillgänglig i realtid precis på samma sätt som trafik genererad i hemmanätet. Huvuddelen av de svenska operatörerna har funktioner för att strypa data över en viss volym, och denna spärr finns med stor sannolikhet implementerad i GGSN. Funktionellt bör det därför inte vara oöverstigligt att implementera en strypning och spärr även på den monetära dimensionen av roamingtrafiken.

# Det enda trafikslag som hemmaoperatören inte har realtids kontroll över är alltså utgående samtal. Här är man beroende av den utländska operatören för att få data, dock med undantag för fall där funktionen CAMEL är implementerad. Finns CAMEL – i rätt fas – så har man faktiskt också koll på utgående samtal i realtid.

Som direkta kommentarer till det som framgår
– Realtidsdebitering mellan operatörer behöver inte alls införas innan hemmaoperatören har tekniska förutsättningar för att införa spärrar och restriktioner avseende data-roaming. Hemmaoperatörerna kan och bör debitera kund på GGSN data och eftersom det är ju en spärr på hur mycket slutkunden debiteras som krävs – inte på det som debiteras mellan operatörerna – så har man ALL relevant information tillgänglig i realtid.
– En obetydligt andel av världens operatörer använder numera mark-up (alltså där man applicerar en procentsats på den grossisttaxa man erlägger till den utländska operatören). Det är bara Tele2 som tillämpar denna princip av de svenska operatörerna. Huvuddelen av världens operatörer övergav denna debiteringsprincip för över tio år sedan.

Däremot vill jag hålla med om en sak; Teleoperatörer är slagskepp – dom vänder inte på 5 öringar och kan inte rimligen avkrävas detta. Alla som avkrävs en tillgänglighet på närmare 100% måste också tillerkännas en rätt att utveckla och sedan testa under kontrollerade formen för att inte riskera stabiliteten.

Twitter [SWE]

[Ett första utkast – jag fortsätter när jag får tid och ork]
En person i min bekantskapskrets som ville veta hur man förklarar Twitter. Det är en oändlig fråga att svara på, men nedan bidrar jag med mina tankar kring ämnet;

Det snackas massor om sociala media och disruptiva media. I ärlighetens namn är det mest navelskådande mediafolk som både pratar och lyssnar. Som utomstående är det lite kul att känna paralleller till hur IT branschen innan bubblan sprack pratade om det existerande IRL-näringslivet som efterblivet och snart omsprungna. Rekommendationen är att lyssna på vad dom har att säga, men tro inte på allt dom säger. Som en viktig del i hela processen så bygger dom sina egna varumärken, och hur det spelar roll förklarar jag nedan.

Så, mera om just Twitter: Twitter är en webbtjänst som gör att man kan posta korta meddelanden (“tweets”) till tjänsten. Tweetsen kan läses av folk som följer en (typ prenumeranter). Man kan också referera till individer eller kanaler i sina inlägg, vilket gör att de som omnämns och de som följer kanalerna ser ditt inlägg. Folk refereras till med “@” och kanaler med “#” … Alltså strängen “Det är otroligt – vi tar ett OS guld TILL  @SVTSport #svtos” ses av de som följer mig, den som har SVTSportkontot, men också alla som följer SVT:s OS kanal på Twitter (benämnd #svtos).

Lite finlir finns i form av “D” – för att skicka privata meddelanden som bara ses av mottagaren “D @PontusBerg Detta ser bara Pontus”. Mottagaren måste följa dig för att se meddelandet vilket förhindrar spam till personer. “RT” är ReTweet, alltså samma som Forward i mail (“RT @PontusBerg Twitter [SWE] – Uppdatering av bloggen berg.to/blog”. Används för att sprida vidare information man själv tagit del av. Alla meddelanden som inte är märkta med “D” kan alltså ses av alla och möjligheterna till att referera till personer och kanaler är bara till för att skapa förutsättningar för dig som användare att begränsa så att du bara tar del av en relevant delmängd av floden som kommer.

Notera att alla tekniska referenser till personer och kanaler också tar plats från det skrivbara utrymmet. Ett antal kringtjänster har dykt upp som förkortar länkar man skickar med och som gör att man kan skicka bilder genom att skicka länkar, allt bara för att kan skall hålla sig inom ramen för den töntiga gränsen på 160 tecken (som finns eftersom det är utrymmet i ett SMS, där tjänsten kommer ifrån). 160 tecken och med overhead som stjäls av mottagarnamn, kanalnamn och annat så blir det ganska lite över för effektivt utbyte av information. Det gör ju att Twitter blir ganska speciellt, på gott och ont. På gott så kommer man alltid till kärnan och bara kärnan. På ont är det snuttifieringens julafton extreme.

Så långt tekniken. Vad kan man använda det till och varför?

– Protokollet är enkelt och finns implementerat i massor av applikationer och ett antal olika funktioner. Det är ett utmärkt sätt att pusha ut notifieringar. Din blogg kan meddela att du skrivit ett nytt inlägg (vem orkar kolla en blogg regelbundet i förhoppningen att den uppdaterats?), ditt CMS system kan meddela att det kommit in en ny artikel (wordpress, drupal), din geo tjänst kan meddela att du uppdaterat dig på en ny position (gowalla, 4squares, brightkite och vad de nu heter). Här ersätter det i stort att man pollar ett antal RSS flöden. Twitter blir realtid på ett lite bättre sätt än RSS. Det är bara fantasin som sätter gräns – man skulle säkert utan extrema svårigheter kunna implementera filöverföring via Twitter. Varför inte Peer to Peer nätverk över Twitter. Inte effektivt, men möjligt, på samma sätt som en massa andra smarta saker.

– Kanalimplementationen skapar förutsättningar för diskussionskanaler. Effekten blir en enormt klumpig variant av IRC (Internet Relay Chat) – man återuppfinner hjulet men denna gång är det bara nästan runt. Twitter är begränsat till ett antal meddelanden per tidsenhet och i en kanal med stor aktivitet och många deltagare så funkar det i ärlighetens namn ganska dåligt. Kan åter hänvisa till SVTs #SVTOS kanal som skapade en löst sammanhållen community under en period. OS pågår när jag skriver det här, men den lär upplösas i samma veva som OS tar slut och det finns ingen teknisk administration kring detta. Det är något djupt demokratiskt att alla kan sätta upp sin egen kanal och sprida sina budskap, men det kunde man ju i IRC också, så häri finns inget nytt under solen.

Filosofiska betraktelser

Det intressanta blir ju hela tanken om räckvidd.  Personer och kanaler följs av ett antal personer. Folk rekryterar followers (aktivt eller passivt) och kanaler. Anglosaxisk terminologi säger antal “eyeballs” om detta – hur många ögonvitor attraherar en person eller en kanal? På samma sätt som personer blir följda av många “eyeballs” så har man i traditionell media upplagor – det är antalet människor som sannolikt kan exponeras för ett budskap i tidningen. Tjänster som klout.com mäter din räckvidd på samma sätt som TS och andra mäter tidningsupplagor. Jag skulle säga att traditionell media bygger upp tidningar och TV kanaler som varumärken vilka representerar en viss mix, så bygger man med Twitter upp personliga varumärken representerande en viss mix. Kanaler blir inneställen – folk vill vara där andra är och trendsättarna med många followers leder vimmlet på samma sätt som ett antal fixstjärnor gör kring Stureplan.

Man blir redaktör i sitt eget flöde. Jag kan inte bara förmedla nyheter från någon annan – då går folk till källorna. Att filtrera fram en bra mix av information är ett mervärde för de “eyeballs” som följer dig, på samma sätt som prenumeranter väljer en viss tidning för dess mix. Du bygger din skara av followers och ger dem tillräckligt mycket tillräckligt ofta för att de skall agera skock bakom dig. De skall ReTweeta det du skriver för att dom vill förmedla men rekryterar också nya followers till dig. På detta sätt finns det en dimension av Multi Level marketing i Twitter.

Man kan göra en principiellt distinktion mellan de rena mikrobloggarna med dagboksanteckningar (“Kommer precis ut från toaletten #visombajsarmycket”) från de som förmedlar substantiell information (“#Google släpper en uppdaterad version #NexusOne nästa helg”). Vi har dock samma i bloggvärlden där tonåringarna exponerar sin dagbok på nätet som i princip använder samma tekniska lösningar som tidningarna. Allt är Content Management, men där man möjligen kan ha lite olika krav på skalbarhet, integration med andra system och så vidare men WordPress, som jag använder här, används ju också av ett otal andra för ett otal olika syften. Det är bara vilket innehåll redaktören väljer – toabesök eller aktuellt skvaller om kommande mobilmodeller. Det är så klart lätt att racka ner på den som mikrobloggar om trivialiteter, men om det är det som folk vill läsa och följa, och man strävar efter mängd av followers, så kan detta ju vara bättre än nyheter. Alla som geekat in i Klout inser ju att det inte bara är antalet som bestämmer scoren, utan att man följs av folk med många followers. Också detta en direkt spegel till gammelmedia. Det sägs ibland om tidningar att de har oproportionerligt mycket annonser i förhållande till upplagan. Då skall man direkt veta att det ju inte bara är antalet läsare – man skall ha RÄTT läsare.

Tveklöst är det så att Joakim Jardenberg (@jocke) och Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) med cirka 3000 followers har skaffat sig en plattform att plantera sina åsikter. De förmedlar tankade, visioner och åsikter till flera tusen människor. Det är den typen av fixstjärning som Twitter skapat, vilka byggt sina personliga varumärken i denna domän. Kan vara bra att ha i åtanke när man lyssnar till vad de säger om Twitter. Det är logiskt sett inte härifrån du kommer få sågning av Twitter och annan social media.

Den stora svenskdagen …

Brukar inte skriva om sport, trots att jag är en genuin sportfåne, men idag gör jag ett undantag. Vi svenskar som älskar längdåkning har gått en golgatavandring under ett otal år. När Torgny Mogren vann 50 km i Holmenkollen 1993 markerade det en slutpunkt på en Svensk epok, och efter detta var det varit Norge för hela slanten.

Under ett antal år hade vi haft Magnusson, Lundbeck, Wassberg, Svan, Mogren och så vidare som hade kunnat upprätthålla en svensk dominans och flera generationsväxlingar utan svackor. Per Elofsson var tronföljaren som skulle fortsätta att föra traditionen vidare och allt verkade som upplagt för att det skulle vara en fortsatt svensk dominans. En dopad tysk spanjor i form av Mühlegg fick i OS Per att gå in i väggen och just där dog Per som elitåkare. Han tömde både sig och en hel nation på energi att vara framgångsrika i skidåkning, övertränade sig och kom aldrig tillbaka.

Visst har vi stuckit upp, visst har vi knipit medaljer men det är inte som självklara favoriter av den typ som axlar favoritskapet, utan vi har varit underdogs som slår till någon gång ibland. Vi har inte haft lag där med flera möjliga medaljörer, utan enstaka favoriter (utan att kanske ens vara redo för denna roll) och ett antal statister.

Detta OS har vänt på steken; både damer och herrar har nu lag som kan prestera. Både damer och herrar har nu självförtroendet att våga vinna.

I ett lopp som jag aldrig kommer att glömma, efter att Alzheimern ätit upp förmågan att minnas mitt eget namn, kommer jag att kunna måla upp loppet i detalj. En klassisk heroisk svensk insats med ett ostrategiskt ryck på tok för tidigt för att hålla (han “sätter färg på loppet” som vi sett så många gånger i friidrotten), uppbackad av två starka “hjälpryttare” som kunde bränna eget krut på att Olsson skulle få chansen att dra ifrån. Det är bara det att när klungan kom ifatt var den liten, innehöll en svensk som hade kraft kvar och den upphunne svensken hade förstått vartåt det barkat och inte bränt allt krut som man annars kunde befarat. Att sätta färg på loppet betydde för ovanlighetens skulle inte att man bränt alla chanser att ha med den intressantare delen av slutställningen att göra.

Jag erkänner utan omsvep; att trycka dit Norge kändes fantastiskt. Segern i sig, men också Norges förlust. Till en början piggar det upp att läsa forumen på vg.no – bitterheten blir energi, men ganska snart börjar det gnaga.

Vi ser här en hord som blivit bortskämd med framgång och där Northug blivit den enda bärare an den norska traditionen på herrsidan och när han fallerar så skäms man inte för att göra ner honom. Northug är en fantastisk idrottsman – en stor atlet. En spurtare av rang, strateg i man mot man och smärttålig som få. Likt Baudelaires albatross skrattas han åt när han för en gång skull fått vika ner sig och det är en skam att hans landsmän behandlar honom så respektlöst.

Den andra kategorin utgår från att det är fusk, på två teman. Doping och ett uppsåtligt stavbrott.

Att doping förekommer vet vi svenskar bättre än de flesta andra. Vår Elofsson knäcktes i konkurrensen med dopade så vi vet. Vi minns väl alla Hemohes skandalen och alla år av misstankar att finnarna använde bloddoping. Jag känner inte till varken svenskar eller norrmän som varken misstänkts eller än mindre fällts för doping, och jag hoppas ju man kan säga att vi har en tradition att tävla rent.

Att Hellner skulle förstört den högra staven för Northug när han rörde lätt vid den vänstra är ju bara dumheter. Det hör ju till spelets regler att den som ligger bakom i suget stannar sig genom att röra sin medtävlares stav. Har man sett EN stafett så har man sett detta massor av gånger.

Vid 1.11.11 sker beröringen
Vid sekvensen direkt efteråt stakar Northug på för fulla muggar
Vid cirka 1.11.20 ser man hatt han tar upp staven och här har något förmodligen hänt, dock i helt ärlig kamp om att positionera sig inför sista uppförsbacken. Northug har inte bytt stav mellan sina händer mellan dessa sekvenser.

Om de norska VG läsarna känner att de behöver en konspirationsteori för att förklara att dom bevittnat punkten för en glansperiod för sitt herrlag, so be it – det bjuder vi på när vi faktiskt tagit över den nordiska längdåkningskronan!

För min del är Northug hjärtligt välkommen till Sverige. Vi har ett härligt lag, med många som tävlar för sig själva och varandra. Och vi har en befolkning som älskar våra idrottare och gläds med dom även om dom skulle råka bli sämre än att dom tog medalj. Kom över – du skulle trivas här och slippa de bortskämda, konspirerande gnällspikarna!

Ostraffade sexköp

En aktuell debatt rasar kring sexköp som utförts av svenska militärer i Tyskland. P3 Nyheter uttrycker det att dom “slipper straff”.

Sexköp är olagligt i Sverige, sexköp är lagliga i Tyskland där det hände.

Svenska lagar gäller i Sverige, oavsett om man är medborgare, assylsökande, turist, folk på genomresa eller vilket skäl man nu har för att befinna sig här. Utländska lagar gäller omvänt i andra territorier för detta territoriums medborgare, assylsökande, turister, folk på genomresa eller varför man nu råkar vara där.

Det är alltså viktigt att förstå att svensk lag gäller i staten Sverige – inte svenska medborgare oavsett var dom befinner sig.

Att jag sedan har svårt att förstå upprördheten kring just sexköp och moralisering av vissa delar av tjänstesektorn gör väl sitt till också. Sex kan också vara en tjänst som köps och säljs av två vuxna människor, fullständigt rättsförmögna att fatta vilka beslut dom vill. Man kan köpa tjänsten massage, men om den kombineras med ejakulation blir den plötsligt olaglig och förkastlig. Man kan städa på gator utan invändning, men om man dammsuger i någon annans hem är det en moraliskt förkastlig handling.

Bockbränning och DDOS

Gävle kommun har satts på den globala kartan av kampen mellan bockens överlevnad och brännarna. Varje år påminns vi om att kampen pågår och nästan varje år upplever vi crescendot när den står i ljusan låga. Som alla marknadstrick så tenderar man ju att vilja krida upp kranen ett snäpp eller två så det inte blir slentrian och i år såg vi exempel på detta. Webkamerorna blockerades genom en DDoS attack. Inte för att jag tror att det sker någon väl genomtänkt lastdelning och finns extensiv redundans i deras set-up, men håll med om att det finns en klar vinnare här: Gävle kommun!