Author: Pontus Berg

Jag har som ni säkert sett skrivit en drapa i detta ämne förut, men eftersom det kommit en hel del kommentarer så fick jag anledning att validera vissa påståenden. Primärt var det så att jag installerade iTunes10. Det som framgår av min V1 vad avser iTunes är korrekt för tidigare iTunes versioner, men denna gång justerar jag avseende iTunes10.

Innan du kommenterar detta vill jag understryka; min slutsats är att iPhone är en teknisk och designmässigt förträfflig produkt, och att dess problem ligger i den juridiska och företagsetiska dimensionen.

Som konsument är det ens ansvar att använda pengarna för att få god valuta för dem, men man har också ett ansvar att se till att inte stödja produkter om man därmed bryter mot principer man har. Som konsument är det din förbannade skyldighet att rösta med fötterna. Produkter som inte köps kommer att förändras eller försvinna. Till exempel köper vi inte produkter om de tillverkats av barn, vi försöker undvika det som är miljöskadligt och så vidare.

Ett av mina drivkrafter är en övertygelse att konkurrens är bra för marknader och där det inte är onödigt betungande köper jag hellre “challenger” produkten än den etablerade marknadsledaren. Nu kan man peka på att jag kör Windows och använder Microsoft Office, men här hänvisar jag till att alternativet är “onödigt betungande”.

Jag har den djupaste respekt för Apple i ett antal avseenden; man tillverkar produkter som ser bra ut, fungerar riktigt bra var för sig och dessutom tillsamman, de levereras när man lovat och tar ofta tekniken ett steg längre. Det är därmed också rimligt att dom kostar mer än alternativen. Hur dom gör för att skapa lojala horder av anhängare som köar i sovsäck för nya modeller är obegripligt, men så klart beundransvärt. Ingen har köat för en SonyEricsson eller Samsung telefon, eller en ny bärbar dator från Toshiba eller Lenovo.

MEN, Apple är det konkurrensvidrigaste företag jag stött på, vilket också omfattar Microsoft.

För att använda en telefon från Apple måste man installera iTunes på sin dator. Jag vill inte ha iTunes och kan inte för mitt liv förstå varför jag skall vara tvungen att installera ett program på en dator för att starta min telefon. Telefonen kommer åt internet och har inmatning. Finns det något annat rimligt skäl än att man vill få in ett brohuvud även i datorn?

För att använda tredjeparts applikationer på sin iPhone/iPad så måste man handla dem via Apple. Det får en massa konsekvenser Bara applikationer från AppStore finns tillgänglig. Om jag vill installera en applikation som Apple inte godkänt så går inte de. Som Apple användare är man utlämnad till Applikationer som kommit igenom en amerikansk censur. Jag är vuxen – jag vill och tycker mig kunna välja själv. Detta är mitt huvudsakliga argument mot iPhone.

Som lök på laxen har Apple dessutom kvoterat sina leveranser. Bara operatörer som går med på en stack av hemliga villkor har fått sälja mobilerna.

Dessutom; alla typer av läckage från hemlighetsmakeriet innebär att man stämmer skiten ur källan, på ett sätt som många gånger är helt oproportionellt i förhållande till den skada dom rimligen kan lidit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Apple är ett företag med produkter jag skulle vilja ha, men med en affärsmoral som gör att jag inte med hedern i behåll kan köpa deras produkter. Det finns gott om er där ute som medvetet köper produkter som är gravt miljöfarliga, är tillverkade av barn, är tillverkade av företag som behandlar sin arbetskraft riktigt dåligt och så vidare. jag försöker undvika det. Jag erkänner gärna att hade Apples produkter varit etiskt försvarbara så hade jag också kunnat ligga där i en sovsäck och köa. Jag är ett stort fan av Apples produkter men jag skulle aldrig köpa en produkt från Apple, om det nu är begripligt.

Den rödgröna sidan (Den “oheliga alliansen”) har en ekonomisk politik som emellanåt inte drivs av logik och eftertanke utan fördomar.

Företag köper tjänster av varandra för oskattade pengar och momsen följer med i systemet för att tas ut i den som har relationen med slutkunden. Däremot så köper privatpersoner varor och tjänster med skattade pengar och är alltid den som betalar momsen utan att kunna föra den vidare.

Titta på mitt exempel som utgår från att tjänsteköpare och tjänstesäljare båda har en marginalskatt på 50% – för 784 kronor av köparens bruttolön får säljaren ut en hundring. Alltså; om jag skall uppdra åt någon att städa, hjälpa mig i trädgården eller tapetsera så måste jag betala dom 800 kronor av min bruttolön för att dom skall kunna få tillräckligt med pengar för att gå på bio. (Det är ju dessutom moms på biobesöket så där försvinner ytterligare pengar in i skatt).

RUT och ROT tar bort en del av det orimliga i detta. Genom att jag får dra av min skatt (de första 50%) så ramlar det ut väldigt mycket mer i slutet av ekvationen. RUT och ROT syftar till att privatpersoner skall kunna köpa tjänster på rimliga villkor.

Vilka är då fördelarna?

Man kan dela in dem i två kategorier

1) Fler har råd att köpa tjänster

Varje person med fackkompetens inom sitt område är bättre utförare av uppgifterna inom detta område. Det betyder att den som är snickare både är snabbare, effektivare och dessutom mera kompetens än vilken “Martin Timmell wannabe” som helst. Experten känner till byggnormer och har relevanta kontakter för att kontrollera och komplettera. Så är det även med personer som städar – det är också en fackkompetens som inte skall förringas. Precis som hemmasnickaren så kan hemmastädaren så klart göra det mesta som proffesen kan, men man gör det inte lika bra.

Nationalekonomiskt är det också helt rätt att det folk kan och har utbildning på, är det man skall jobba med. Då får man maximal utväxling av den utbildningsinsats som det investerats i.

Arbetslasten på arbetsplatser ökar för att kraven ökar. Vi skall konkurrera med allt fler på allt fler marknader. Utmattningsdepression var något av en folksjukdom. Det drabbar mycket ofta kvinnor som i det ojämlika Sverige drar det tyngsta lasset hemma. Den som köper RUT avlastar den som drar det tyngsta lasset hemma; om det är kvinnan, minimerar vi risken för utbrändhet, kvinnans konkurrenskraft på arbetsplatsen (med alla självklara jämställdhetsfördelar det har) och dessutom ger en person ett arbetstillfälle – inte osannolikt är det en också kvinna.

2) Svarta jobb flyttar över till vita

Ekvationen enligt ovan visar ju med all önskvärd tydlighet varför vår svarta sektor är så stor. Ett avtal mellan två parter där man slipper skatt, moms och arbetsgivaravgift på den mottagande sidan blir ju självklart extremt fördelaktigt jämfört med det vita alternativet. Säljarens prisnivå mellan de två tjänsteslagen gör att det krävs att säljaren verkligen är rättrådig för att kunna stå emot.

Det finns stora nackdelar med en svart sektor. Ett “pactum turpe” (“avtal som strider mot tro och heder”) gör att det är svårt för båda parter att ställa krav och ställa ut garantier, säljaren är rättslös för att driva in en skuld, får ingen pension, har svårt att teckna försäkringar och har ingen dokumenterad inkomst, vilket i sin tur kan få konsekvenser för möjligheten att få bostadslån och liknande.  En svart sektor gör alltså att säljaren för den kortsiktiga vinningen accepterar att bli ett arbetsmarknadens B-lag.

Vilka är då nackdelarna?

Uppenbarligen finns det en stor nackdel – staten får in mindre skatt, men det är att bortse från hela bilden. Om fler arbetar i vit sektor så får man in skatt från säljarsidan. Rimligen har säljarsidan lägre marginalskatt är köparsidan men den faktiska skatteförlusten på köparsidan kompenseras till stor del av skattevinster på säljarsidan.

Det är i denna kontext obegripligt att den rödgröna sidan är negativa till RUT. Det enda motargumentet är en moralisering över att städning i någon annans hem är belastat med fördomar. Det är otridsenligt och korkat med denna typ av fördomar.

Bloggen är inte till för recensioner, men jag kan inte låta bli att göra ett undantag efter ett besök på P-Floyds konsert i Dalhalla.

Förutsättningarna för ett coverband är intressanta, speciellt när orginalbandet inte längre är aktiva. Det betyder att man har en finit mängd musik att utgå ifrån. Orginalbandet hade förutsättningar att spela sina gamla hits, samt att fasa in ny musik för att få en utveckling men i tryggheten att alltid falla tillbaka på det som funkade förut och publiken både känner igen och vill höra. Coverbandet har tryggheten och en genväg till lyssnarnas hjärta, men saknar möjligheten att utvecklas. Coverbandet är uttolkare av originalet, en berättarröst som läser högt från någon annans förlaga. Problematiken dyker upp när coverbandet växer; originalbandets repertoar som var en genväg till publiken men blir i denna fas en tvångströja. Man letar djupare i diskografik och vill kanske också fylla ut med eget material, måhända inspirerat av originalet. Man vill ta rollen som författare och inte bara berättare.

Personligen är jag upp över öronen förälskad i Pink Floyd – förlagan. Det första jag köpte när jag flyttade hemifrån var en CD spelare och ett enda album – Pinks Floyds “The Wall”. Skiva #2 rullade i över en månad i sträck – jag sänkte bara volymen på nätterna och jag har kramat kudden till “Wish You were here”.

I skärningspunkten mellan dessa linjer hamnar jag för att kommentera konserten. Å ena sidan så är P-Floyd helt magiska på scen. Dom använder repertoaren av pyroteknik, flygplan, eld, vitklädda personer som klättrar på bergväggarna, bakgrundsbelysta skärmar och en massa andra effekter som tar luften ur dig som åskådare. Dom fyller Pink Floyds material med ande och närvaro som saknar motstycke. Oavsett vem i originalbandet som skulle vara sängliggande, så kan man ringa in motsvarande person från P-Floyd som stand-in och ingen hade märk någon försämring. Dom två körtjejerna var HELT fantastiska och förtjänar nämnas speciellt ! Brunetten gav oss alla ståpäls när hon från en lucka i scenkanten tog i från tårna på dom som stod flera meter längre ner.

… och det är här det inte går att komma ifrån att det kommer ett “men”. Det var bättre för två år sedan. Jag erkänner, då kom vi dit helt utan förväntningar och då är det ju enklare att överträffa förväntningarna. Det var ju trots allt ett litet lokalt coverband, men dom manglade mig helt och det kan man ju inte ens hoppas på en andra gång.

Jag har dock full förståelse; P-Floyd vill växa förbi Waters ocfh Gillmors scenkläder – dom vill bli ett band med eget existensberättigande. Dom vill inte bli en berättare som läser andras material – dom vill också förmedla sin exen text, nu när dom ha fått till öra. Årets konsert innehåll – speciellt före paus – mycket material som jag inte hört förut. Om det var eget eller mera obskyra låtar spelar ingen roll men illustrerar ett coverband i en brytpunkt.