Category: internet

Snaran dras åt kring Wikileaks

Demokrati bygger på ett antal fri och rättigheter. Generationer slåss för att nå detta, för att vi skall njuta av de fördelar det medför. Tro nu för all del inte att dessa fri och rättigheter går att ta för givna. Det är inte så att status vi uppnått är statisk och kan tas för givet. Det finns tillfällen när det uppnådda ifrågasätts. Det finns tillfällen när det utmanas. Det finns tillfällen när vi antingen accepterar att dagens situation kommer att försämras eller ta strid. Anglosaxerna har ofta uttryck som känns i hela kroppen för vissa saker och jag skulle säga att “defining moment” är ett sådan.

Wikileaks skapar transparens. Dom går möjligen längre än vad den svenska offentlighetsprincipen går, men i allt väsentligt bidrar dom till transparens och har redan visat på hyckleri. För svenskt vidkommande så är väl det enda intressanta att  Norge aldrig ville köpa JAS Gripen (men vi fick vara med och vara statist i det som föreställde en upphandling) och att Urban Ahlin ville ha internationell draghjälp för att släta över att sossarna inte har någon vision och politik utöver att tycka illa om allianspolitiken.

Wikileaks har inte läckt något som skulle vara olagligt, vilket väl också illustreras av att det kunnat återgetts av ett antal tidningar i många olika länder.

Ändå ser vi att paypal drar in Wikileaks konto, amerikanska myndigheter förbjuder sina anställda att ta del av uppgifterna, EveryDNS drar in sin DNS service och det pågår en stor DDoS attack riktad mot Wikileaks.

Det pågår ett krig därute som jag hoppas ni alla förstår. Det pågår ett krig som delar världen i sidan där en vill att information skall ägas styras och kontrolleras av regimer och en som vill att informationen skall vara tillgänglig. Vi vill styras av god krafter men vi vet att makt korrumperar. Av den anledning måste vi har yttrandefrihet så att den som riskerar korrumperas av marken exponeras. Korruption gynnas av icke-transparens.

Vill du värna om yttrandefriheten som en grundläggande fri och rättighet? Det kan du sannolikt göra! Hjälp Wikileaks att tillhandahålla utöva sin yttrandefrihet trots det yttre hotet. Om du har en server som kan hjälpa till att leverera kapacitet som kan avlasta och göra attackerna verkningslösa, använde denna sida.

Har mannen aldrig hört talas om proportionalitet?

Fick mig tillsänt en artikel med en kritisk del i mitten:

Ett dokument från justitiedepartementet som har läckt ut till P3 Nyheter
visar att polis och åklagare ska kunna få ut abonnemangsuppgifter från
nätleverantörer vid småbrott.

– Vi kan ju inte har en lagstiftning som ställer olika krav beroende på
vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger
polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det
lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och
sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i
justitieutskottet.

Vi kan visst ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på brottet. Den skall föreligga proportionalitet mellan det misstänkta brottet och de tvångsåtgärder som vidtas, så att det inkräktande av den personliga integriteten som sker står i rimlig proportion till det brott man vill klara ut.

Häktning, telefonavlyssning, husrannsakan – alla är tvångsmedel kringgärdade med regler om när de får användas. Speciellt i fallet med husrannsakan ställer man kränkningen av den personliga integriteten mot värdet av att ha tillgång till tvångsmedlet och här är det uppenbart att lagstiftaren drar en gräns. Det är en kränkning vi måste acceptera om brottet är tillräckligt grovt.

Om man vill komma åt ett antal brott genom utökade tvångsåtgärder får man väl justera strafflatituden!

Scenen…

SVTs program Uppdrag Granskning penetrerade i dagens program ämnet “scenen” och jag måste säga att det var ett ovanligt välgjort program som tog upp intressanta och grävande vinklar på fenomenet. Mer om detta senare …

Först, som jag tidigare skrivit vid ett flertal gånger;
Scenen är en svensk variant av engelskans “the scene”. Det låter som en organisation eller gruppering men det är en feltolkning av ordet. Scenen är den arena där något utspelas. Man kan säga “Den brittiska rockscenen” och det är i denna kontext ordet skall förstås. Har man väl tagit till sig detta uttryck med denna tolkning så är det många logiska slutledningar som följer automatiskt; Oasis var framträdande på den brittiska rockscenen under en period, men det finns massor av andra aktörer. Vissa konstellationer var solidare, mera välkända. Andra lösare sammansatta. Ett ständigt flöde in men också ett ständigt flöde av folk som lämnar när dom får andra intressen.

Det är en semantisk fråga, men förr brukade man säga “SNES scenen” och “C64 scenen”, alltså gjorde man då en distinktion mellan vilken teknisk plattform som aktörerna hade som sammanbindande element. Samma person kunde vara aktiv på flera scener och många av de stora grupperna var absolut aktiva på minst två eller flera scener. De riktigt stora grupperna var aktiva på i princip alla scener samtidigt. Detta är inte konstigare än att det finns en brittisk indiescen som är skild från den brittiska rockscenen, men där man nog kan säga att alla ingår i den brittiska musikscenen.

I programmet definierades scenen som en översta delen av distributionspyramiden. Jag skulle säga att också detta är en feltolkning; hela pyramiden, från ledaren i den den vassaste gruppen till den lamaste lamern är alla en del av scenen. Det som förr var den som flera år efter knäckningen av ett spel fick en kopia på turbotape av en klasskompis har nu blivit bittorrent användaren som bara suger åt sig. Det är den lägsta nivån, men faktiskt också scen. Den översta lilla pyramiden i den stora pyramiden är “elitgrupperna“. Elitgrupperna är dom som knäcker spelen och rippar filmerna.

Scenen är alltså allihop – elitgrupperna är den lilla hårda kärnan.

Sedan; Den intressanta vinklingen som SVT bidrog med – en privatisering av brottsbekämpning

Idag så är polisen handfallen och undfallande. Myndighetsutövningen som polisen är satt att sköta bedrivs av privata intresseorganisationer, med IFPI och Antipiratbyrån som de primära aktörerna. I ganska liten skala bedriver de privatspaning och i en ganska stor skala hanterar de lobby. Låt mig först säga; dessa organisationer representerar sina medlemmars intressen. Det samhället inte gör måste man sköta själv. Då spanar man själv, anmäler själv och verkar politiskt för att lagar skall ändras så att verksamheten som hotar medlemmarnas intresse upphör. Det är inte IFPI eller Antipiratbyråns uppdrag att värna demokrati och yttrandefrihet. Antipiratbyrån måste lobba för IPRED lagen, eftersom det tjänar medlemmarnas intresse. Det är däremot politikerna som skall dra gränsen för att bestämma var gränserna går. Vilka intrång på demokrati och integritet kan man acceptera för att uppnå en effektiv brottsbekämpning?

För mig är det självklart att polisen skall hantera utredningarna och besitta rätten till alla tvångsmedel, men att dom tvångsmedel som står till buds är balanserade för att existera i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. I det samhället får IFPI och Antipiratbyrån gärna privatspana, men utan tillgång till tvångsåtgärder.

Låt mig också peka på en juridisk spetsfundighet; det insinuerades i programmet att Antipiratbyrån skulle brottsprovocera, vilket är intressant att titta vidare på.

Man bör faktiskt kunna presumera att Antipiratbyrån i sina medlemmars namn får kopiera det material som deras medlemmar levererar till marknaden och att man konkludent eller explicit ger någon annan denna rätt också. Om någon deltar i en warez grupp och förfogar över upphovsrättsskyddat material, och läcker information i utbyte mot att man inte blir anmäld, så kan man anse att personen fått rätt att förfoga över materialet. Då blir förfarandet inte heller brottsligt .

Det blir ju då komplicerat vad som gäller vidarehantering av den kopia som möjligen spreds med tillstånd. Om jag fildelar en kopia – som bär alla kännetecken av att vara en piratkopia – men jag har fått den av en infiltratör, är den kopian då tekniskt sett inte längre en piratkopia? Sannolikt kan man faktiskt hävda att det inte är en piratkopia, och då hjälper det så klart inte om jag har uppsåt att piratkopiera – det är inget upphovsrätts brott i alla fall.

Så, antingen är det så att Antipiratbyrån faktiskt brottsprovocerar (genom att förfoga något som stulits från en själv, vilket så klart låter absurt) eller så är det så att allt som informatören hanterar faktiskt kan vidarehanteras utan att upphovsrättsbrott begås. Om jag eller ett av mina ombud köper något som stulits från mig – då är det ju rimligen inte häleri. Säljer jag det vidare så är det inte heller häleri och den som köper det gamla stöldgodset blir ju inte heller hälare.

Personlig integritet – behöver vi det?

Efter att spenderat en del tid med att formulera mig på en mailinglista så tyckte jag att jag lika väl kan återge inlägget i publik form också. Den är omarbetad men fortfarande lika osammanhängande 😉 Håll till godo:

Vi har ju gått från ett slag om rätt till integritet [1] till att folk kapitulerat rätten till ett privatliv [2]. Jag har faktiskt inte gett upp kampen och få saker irriterar mig mer än uttalanden om att bara den som har något att dölja värnar om personlig integritet.

Som sagts flera gånger i den typ av debatt finns det många dimensioner och om jag skall koka ner det till mina rubriker;

# Jag skall kunna välja min nivå på integritet

Var går gränsen för integriteten? Den är -och måste vara – individuell. Vi är de flesta överens om att när man står på scen har man lämnat ut sig och får tåla uppmärksamhet och granskning. Vi är sannolikt också överens om att när vi stänger dörren till sovrummet eller toaletten så är det för att vi inte vill dela den stunden med någon utanför. Vissa tycker nog att allt som är utanför scenen är privat och andra delar med sig av allt; position via Gowalla, sin vikt via sin nya WiFi anslutna våg, musikval i form när Spotify publicerar aktuell låt på Twitter, senaste beställda böcker från boksiten på Facebookprofilen och så vidare. man kan komma i princip hur nära som helst om man bara vill.

Visst är det så att Facebook lanserat möjligheter att bli mera privat och segmentera sin information, men samtidigt är det så att FB själva har all information och fulla möjligheter till profiling. Google knyter mer och mer till kontot, men full historik och jag hjälper dem naivt och fullt medvetet i deras datainsamling över mitt nätbeteende. Fler och fler samlar mycket data som säger väldigt mycket om dig som person.

Det betyder att jag är emot påtvingade integritetsbrott – FRA som ett exempel – som betyder att någon annan kan fatta beslut om min integritet. Någon får rätt att samla in och analysera, och dessutom samlar man på sig enorma mängder överskottsinformation.

Missförstå mig rätt; vi måste ha en säkerhetstjänst som värnar om rikets säkerhet och en del myndighetsutövning kommer att kränka min integritet, men juridiken måste beakta båda sidor och välja en nivå som är ändamålsenlig. När integriteten skall kränkas måste det finnas sakliga skäl, gärna en rättslig prövning, insyn i motiv och beslut. Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Jag skall äga min information.

Johan SvH håller på med en Facebookkonkurrent. Jag tror inte att det blir färdig och om jag har fel där så tror jag aldrig den når kritisk massa, men jag hoppas innerligt att jag har fel. En av poängerna är att man äger sin information. Den allmänna uppfattningen är att man inte kan radera ett Facebook konto – bara inaktivera det. Detta är förvisso fel – man KAN döda ett konto, även om det tar två veckor att gå igenom och med tanke på den utbredda missuppfattningen så är det inte en känd möjlighet. Poängen är att jag inte vill att Facebook skall äga eller ens kunna förfoga över information jag valt att lagra där – det är min information. När jag publicerar en bild på Facebook så gör jag det för att dela bilden med mina vänner – jag gör det inte för att Facebook skall kunna sälja den till någon och inte heller för att varken Facebook, eller ännu värre en godtycklig partner till dem, skall kunna använda den för sina syften.

Som en delmängd av mitt ägande ingår också att jag vill kunna efterskänka rätten; jag har upphovsrätt till mina texter och bilder, men jag vill kunna välja om min kanal skall få använda dem (bilder på Facebook) och villkoren för detta. Jag vill kunna göra allt till Creative Common, ge Facebook rätt att sälja dem eller bara visa dem på Facebook utan att ge någon annan rätt att förfoga över bilderna alls – om JAG vill det.

# Nyfikenhet – jag vill se det du försöker hålla hemligt

Som gammal lågnivåhacker vill jag ta reda på hemligheter. Om det finns ett låst skåp så vill jag titta in, och om ägaren säger att det inte finns något i så vill man kolla (inget är mer spännande än det dolda när ägaren understryker att det inte är spännande). Enöga stjäl kassaskåpet från Dunderklumpen men det innehåller ju bara en sten, en blomma, en fjäder och frihetens luft…. [3] … Det är det faktum att det är ett kassaskåp som gör det spännande. “It’s not the having, it’s the getting” som man säger på utrikiska. Vi köar framför innestället med kö. Är det det bästa stället? Freemium är modellen där du får ta del av innehåll gratis, men inte allt – för det måste du betala. Håll med om att det är lockande att betala för att ta del av det som du inte har tillgång till idag?

Tror du att nyfikenheten försvinner bara för att överskottsinformationen samlas upp professionellt? Glöm det! Nyfikenhet finns i vårt DNA.

Som jag redan noterat och jag vill upprepa; Faran ligger i överskottsinformation och ändamålsglidning. Faran uppstår när inte granskaren granskas.

# Majoritetens informationsdiktatur

Min fru vägrar Facebook och irriteras ständigt att hon som konsekvens hamnar utanför det sociala “nyhetsflödet”. Färre och färre skriver brev, mailar och messar. Man postar uppdateringar på Facebook och så förväntas man notifierat intresserade. Alla måste har internet och alla måste ha telefon med tonval, annars hamnar man utanför och får skylla sig själv.

Denna punkt är jag oerhört kluven till; man kan stå utanför och får ta konsekvenser av detta – det är ju rimligt. Jag kan ju inte kräva av minna vänner att dom skall kommunicera med just mig och inte heller att dom anpassar den generella uppdateringen till multipla kanaler för att vara säger på att dom når mig. Jag kan ju inte prenumerera på SvD och klaga över att jag inte kan läsa DN debatt – jag har ju gjort mitt val som jag kan ändra. Men när valet att kliva på har en massa andra effekter än bara möjligheten att ta del av andras information, så blir det mera tveksamt. Det blir som att tvinga på folk att vara medlemmar i kyrkan för att kunna låna böcker på biblioteket, att vara medlem i SD för att fira Midsommar, att vara med i Metall (som skänker pengar till Socialdemokraterna varje år) för att omfattas av facklig trygghet inom vissa yrkesgrupper. (Måhända dåligt valda exempel – häng inte upp er på detaljerna i detta utan principen att man riskerar behöva sälja ut en övertygelse för att få del av något som inte har en direkt koppling till övertygelsen).

Vi tvingar folk i att kapitulera sin integritet för att kunna ta del av det sociala nyhetsflödet – det är haken så är svår att se som god.

______________________________________________________________

[1] Minns särskilt ett nyhetsreportage där Anita Bondestam porträtterades och halva inslaget visade när hon målade läpparna. Hennes kamp för personlig integritet förminskades genom att hon illustrerades som en bimbo. Samtidigt måste ju sägas att man famlade; en bruten arm i en liten församling blev ett fällt fall, vilket ju framstår som helt orimligt. Därmed inte sagt att kampen var principiellt fel.
[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3840122 – Fortsätter att öka och även beroendet.
[3] http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4929&type=MOVIE&iv=Story

Twitter [SWE]

[Ett första utkast – jag fortsätter när jag får tid och ork]
En person i min bekantskapskrets som ville veta hur man förklarar Twitter. Det är en oändlig fråga att svara på, men nedan bidrar jag med mina tankar kring ämnet;

Det snackas massor om sociala media och disruptiva media. I ärlighetens namn är det mest navelskådande mediafolk som både pratar och lyssnar. Som utomstående är det lite kul att känna paralleller till hur IT branschen innan bubblan sprack pratade om det existerande IRL-näringslivet som efterblivet och snart omsprungna. Rekommendationen är att lyssna på vad dom har att säga, men tro inte på allt dom säger. Som en viktig del i hela processen så bygger dom sina egna varumärken, och hur det spelar roll förklarar jag nedan.

Så, mera om just Twitter: Twitter är en webbtjänst som gör att man kan posta korta meddelanden (“tweets”) till tjänsten. Tweetsen kan läses av folk som följer en (typ prenumeranter). Man kan också referera till individer eller kanaler i sina inlägg, vilket gör att de som omnämns och de som följer kanalerna ser ditt inlägg. Folk refereras till med “@” och kanaler med “#” … Alltså strängen “Det är otroligt – vi tar ett OS guld TILL  @SVTSport #svtos” ses av de som följer mig, den som har SVTSportkontot, men också alla som följer SVT:s OS kanal på Twitter (benämnd #svtos).

Lite finlir finns i form av “D” – för att skicka privata meddelanden som bara ses av mottagaren “D @PontusBerg Detta ser bara Pontus”. Mottagaren måste följa dig för att se meddelandet vilket förhindrar spam till personer. “RT” är ReTweet, alltså samma som Forward i mail (“RT @PontusBerg Twitter [SWE] – Uppdatering av bloggen berg.to/blog”. Används för att sprida vidare information man själv tagit del av. Alla meddelanden som inte är märkta med “D” kan alltså ses av alla och möjligheterna till att referera till personer och kanaler är bara till för att skapa förutsättningar för dig som användare att begränsa så att du bara tar del av en relevant delmängd av floden som kommer.

Notera att alla tekniska referenser till personer och kanaler också tar plats från det skrivbara utrymmet. Ett antal kringtjänster har dykt upp som förkortar länkar man skickar med och som gör att man kan skicka bilder genom att skicka länkar, allt bara för att kan skall hålla sig inom ramen för den töntiga gränsen på 160 tecken (som finns eftersom det är utrymmet i ett SMS, där tjänsten kommer ifrån). 160 tecken och med overhead som stjäls av mottagarnamn, kanalnamn och annat så blir det ganska lite över för effektivt utbyte av information. Det gör ju att Twitter blir ganska speciellt, på gott och ont. På gott så kommer man alltid till kärnan och bara kärnan. På ont är det snuttifieringens julafton extreme.

Så långt tekniken. Vad kan man använda det till och varför?

– Protokollet är enkelt och finns implementerat i massor av applikationer och ett antal olika funktioner. Det är ett utmärkt sätt att pusha ut notifieringar. Din blogg kan meddela att du skrivit ett nytt inlägg (vem orkar kolla en blogg regelbundet i förhoppningen att den uppdaterats?), ditt CMS system kan meddela att det kommit in en ny artikel (wordpress, drupal), din geo tjänst kan meddela att du uppdaterat dig på en ny position (gowalla, 4squares, brightkite och vad de nu heter). Här ersätter det i stort att man pollar ett antal RSS flöden. Twitter blir realtid på ett lite bättre sätt än RSS. Det är bara fantasin som sätter gräns – man skulle säkert utan extrema svårigheter kunna implementera filöverföring via Twitter. Varför inte Peer to Peer nätverk över Twitter. Inte effektivt, men möjligt, på samma sätt som en massa andra smarta saker.

– Kanalimplementationen skapar förutsättningar för diskussionskanaler. Effekten blir en enormt klumpig variant av IRC (Internet Relay Chat) – man återuppfinner hjulet men denna gång är det bara nästan runt. Twitter är begränsat till ett antal meddelanden per tidsenhet och i en kanal med stor aktivitet och många deltagare så funkar det i ärlighetens namn ganska dåligt. Kan åter hänvisa till SVTs #SVTOS kanal som skapade en löst sammanhållen community under en period. OS pågår när jag skriver det här, men den lär upplösas i samma veva som OS tar slut och det finns ingen teknisk administration kring detta. Det är något djupt demokratiskt att alla kan sätta upp sin egen kanal och sprida sina budskap, men det kunde man ju i IRC också, så häri finns inget nytt under solen.

Filosofiska betraktelser

Det intressanta blir ju hela tanken om räckvidd.  Personer och kanaler följs av ett antal personer. Folk rekryterar followers (aktivt eller passivt) och kanaler. Anglosaxisk terminologi säger antal “eyeballs” om detta – hur många ögonvitor attraherar en person eller en kanal? På samma sätt som personer blir följda av många “eyeballs” så har man i traditionell media upplagor – det är antalet människor som sannolikt kan exponeras för ett budskap i tidningen. Tjänster som klout.com mäter din räckvidd på samma sätt som TS och andra mäter tidningsupplagor. Jag skulle säga att traditionell media bygger upp tidningar och TV kanaler som varumärken vilka representerar en viss mix, så bygger man med Twitter upp personliga varumärken representerande en viss mix. Kanaler blir inneställen – folk vill vara där andra är och trendsättarna med många followers leder vimmlet på samma sätt som ett antal fixstjärnor gör kring Stureplan.

Man blir redaktör i sitt eget flöde. Jag kan inte bara förmedla nyheter från någon annan – då går folk till källorna. Att filtrera fram en bra mix av information är ett mervärde för de “eyeballs” som följer dig, på samma sätt som prenumeranter väljer en viss tidning för dess mix. Du bygger din skara av followers och ger dem tillräckligt mycket tillräckligt ofta för att de skall agera skock bakom dig. De skall ReTweeta det du skriver för att dom vill förmedla men rekryterar också nya followers till dig. På detta sätt finns det en dimension av Multi Level marketing i Twitter.

Man kan göra en principiellt distinktion mellan de rena mikrobloggarna med dagboksanteckningar (“Kommer precis ut från toaletten #visombajsarmycket”) från de som förmedlar substantiell information (“#Google släpper en uppdaterad version #NexusOne nästa helg”). Vi har dock samma i bloggvärlden där tonåringarna exponerar sin dagbok på nätet som i princip använder samma tekniska lösningar som tidningarna. Allt är Content Management, men där man möjligen kan ha lite olika krav på skalbarhet, integration med andra system och så vidare men WordPress, som jag använder här, används ju också av ett otal andra för ett otal olika syften. Det är bara vilket innehåll redaktören väljer – toabesök eller aktuellt skvaller om kommande mobilmodeller. Det är så klart lätt att racka ner på den som mikrobloggar om trivialiteter, men om det är det som folk vill läsa och följa, och man strävar efter mängd av followers, så kan detta ju vara bättre än nyheter. Alla som geekat in i Klout inser ju att det inte bara är antalet som bestämmer scoren, utan att man följs av folk med många followers. Också detta en direkt spegel till gammelmedia. Det sägs ibland om tidningar att de har oproportionerligt mycket annonser i förhållande till upplagan. Då skall man direkt veta att det ju inte bara är antalet läsare – man skall ha RÄTT läsare.

Tveklöst är det så att Joakim Jardenberg (@jocke) och Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) med cirka 3000 followers har skaffat sig en plattform att plantera sina åsikter. De förmedlar tankade, visioner och åsikter till flera tusen människor. Det är den typen av fixstjärning som Twitter skapat, vilka byggt sina personliga varumärken i denna domän. Kan vara bra att ha i åtanke när man lyssnar till vad de säger om Twitter. Det är logiskt sett inte härifrån du kommer få sågning av Twitter och annan social media.

Sociala nätverk och tiden det tar …

Måste erkänna att jag har en bekantskapskrets som inte alltid förstår mig och när jag i helgen konfronterades så fick jag inte riktigt fram min poäng på ett vettigt sett. Argumentet bygger i princip på “Du som har över 500 kontakter på LinkedIn – gör du inget annat? Twittrar du också?”

Låt mig snabbt gå igenom mina egnagemang i sociala nätverk, vilken tid de ta och varför den tiden är väl värd det jag investerar:

Mailinglistor (En grupp människor ges möjlighet att maila till alla de andra genom att skicka ett enda mail till listan)

Detta är den ÖVERLÄGSET största tidstjuven alla kategorier i mitt liv. Jag är med i en handfull listor där egentligen två är lite mera krävande. Det har beskrivits som ett Rotary för den digitala åldern, och det finns två klassiska “avslöjanden” om dem som maktfaktor.

Mustafa Can skrev detta i DN, och tidningen Guru (guru.nu) hade ett scoop i samma härad. Den senare finns inte längre on-line i orginalform med Googles Wayback machine är din vän om du vill läsa det – se här – där jag också för första gången fick se mig publicerad i en skandallista – spännande.

Jag är såld på detta. Det finns få saker som ett tvärvetenskapligt utbyte mellan folk i olika discipliner som verkligen kan sina saker och det är ett forum där 1+1 bli 9.5 MINST! Där finns dussintals öron mot marken som berättar vad som är på väg in över oss från deras horisont. I diskussioner om Spotify, Skype, IPv6, internet reglering, sökmotoroptimering, telefoni, ENUM, ICANN, E.164, GIX, FRA, Peering, Software Defined Radio, Peerialism, Google Wave, IPRED, Voddler, Tesla, Headhunters i LA, outsourcing i Bangalore, kontaktpersoner i Beijing, BSA, jailbreaking av iPhone, 24HBP, Mindpark så finns folk där – det är hästens mun som talar och inte en medelbegåvad journalist som skall sammanfatta något komplext två veckor efter att det hänt. Som alla föreningar så krävs det att man ger för att få. Gratisätare är lätt att få tag på och därför inte särskilt önskvärda. Inget har lärt mig så mycket som medlemskapet på mailinglistor, inget har gjort att jag har spetskompetens tillgänglig att fråga vid behov. Detta är alla typer av studiecirklar du kan gå fast på steroider!

Tidskonsumtion: Stor, typiskt sett inget för folk som inte lätt tuggar 2-300 mail på en kväll. Man styr ju inte volymen – det som kommer in kommer ju utan att man kan kontrollera. Ingen tvingar dig ju att läsa allt som skrivs.

Bloggar (Alltså inlägg som detta. En typ artikel i den lilla tidning man själv kan producera)

Låt oss vara ärliga och erkänna att en otroligt stor majoritet av alla bloggar produceras av tonåringar som vill synas. I linje med “alla vill vara på TV” så är en egen blogg där man skriver om vilka kläder man har på sig, vilka kompisar man träffat och att man klappat sitt marsvin. Precis som alla publikationer är det upp till redaktören att välja det som skall stå i publikationen och om redaktören inte har något intressant att förmedla blir ju resultatet ointressant. Det är ju teoretiskt ganska liten skillnad på det Content Management System (CMS) som driver en dagstidnings web (säg DN.se), den wordpress blog där Malin, 16 skriver dagbok, bloggen där en av Sveriges ledande säkerhetsexperter, Per Hellqvist delar med sig av sina kunskaper eller för den delen där Mary X Jensen skriver om politik och använder nätet för att bilda opinion med syfte att komma in i riksdagen 2010. Försök dock hitta en gemensam nämnare utöver att man skriver inlägg i ett system som blir publicerat på nätet.

Att prata Blogg som ett samlingsnamn där man generaliserar, blir som att generalisera över tidningar. I den kategorin finns allt från Wall Street Journal, Playboy, Fantomen och korsordsbilagan till Allers veckotidning. Också svårt att generalisera.

Jag bloggar på Bergatrollet.se/blog och här på berg.to/blog .. På berg.to/blog är det mest för att skriva av mig och bergatrollet.se/blog mest för att dokumentera “teknissaker” jag själv vill komma ihåg till en annan gång. Istället för att ha en gnagande tanke som håller mig vaken så omsätter jag den till en text så jag kan släppa den och gå vidare. Entreprenörer har idéer till sådant de vill uppfinna som inte ger dem någon ro – jag har samma förhållande till samhällsfenomen. Får jag skriva av mig kan jag släppa det och om jag kan publicera det jag skrivit och kanske någon gång övertyga någon om att jag har en poäng så är det en positiv bieffekt.

Tidskomsumtion: Så mycket man vill. Alltifrån inget till massor. Tidningar måste komma ut tätt för att vara relevanta och många bloggare skriver flera gånger varje dag för att behålla läsare. Jag skriver när något gnager som jag måste få ut mig. Förhoppningsvis är det gruskorn i min skalle som emellanåt ramlar ut i form av en pärla, men jag kräver inte av mig själv att jag skall producera pärlor på löpande band eller tar en stolthet i att ha hundratals som här läst det jag skriver. I mitt fall tar det alltså ganska lite tid, men i princip ingen av det är “mertid”. Hade jag inte skrivit hade jag sovit sämre och spenderat de skrivande timmarna med att snurra i sängen, vilket är en avsevärt mycket sämre sysselsättning.

LinkedIn (En nätverk för affärskontakter)

Alla har väl en adressbok. Vissa skriver i adressböcker, andra samlar på visitkort men ett modernare och mycket effektivare sätt att ha en tjänst för detta. Min heter LinkedIn. Det är en tjänst där jag lägger till folk jag har professionell relation till och en del kompisar (ofta blir ju gränserna flytande). Före ett möte kollar jag folk på LinkedIn (vad har dom gjort förut, vad är det för sorts personer) och efter ett möte med någon lägger jag typiskt sett till dem som kontakt.

Det är ju inte jag som var först att inse värdet av en Rolodex – i många branscher jag ju en välfylld Rolodex varit stora delar av vissa personers marknadsvärde, och att överföra det i en digital ålder är att man har många kontakter på LinkedIn.Tänk dig en journalist som Mats Knutsson (politisk reporter på SVT) med tentaklerna inne i politikersverige för att kunna leverera inside information på löpande band. Tänk dig honom att leta på sap.se för att hitta någon som kan säga något om Sossekongressen – det är HELT otänkbart. Halva Mats marknadsvärde – minst – är hans kontaktnät.

Just jag jobbar precis som Mats Knutsson ju i en bransch där kontakter är allt, även om jag inte är journalist. Tänk organisationer min arbetsgivare vill teckna avtal med eller sådana där processen hakat upp sig. En snabb koll i listan ger en handfull kontakter i många bolag vi har skäl att interagera med. Vad gör dom nuförtiden – kan en kontakt med en relevant person kanske lösa knuten, justera prioriteringen eller förklara den bakomliggande principen som gör att det tar tid. Har jag kanske hjälpt dom i liknande situationer någon gång tidigare och jag på det viset är “en upp”? Har vi svept en bira ihop eller har vi kanske till och med spelat golf. Fallen där jag haft nytta av detta räknas i hundratals över mina drygt 15 åriga karriär!

Jag fått konsultuppdrag vid ett flertal tillfällen eftersom jag haft en profil som matchat det som uppdragsgivare akut behov, och jag har kunnat fråga nätverket om personal då jag akut behövde förstärka utifrån en mycket specifik kravprofil. Efter två dagar hade jag minst ett dussin förslag som var HELT rätt för rollen i utbyte mot en investerad halvtimme istället för att blanda in en rekryterare för den kostnad det skulle dragit, den tid det hade tagit och den mängd grus jag fått mellan guldkornen.

Jag har träffat alla mina kontakter i LinkedIn eller har åtminstone en tillräckligt nära digital kontakt att jag kan lägga till dem med gott samvete. Mitt enda undantag är headhunters – dom lägger jag till utan att jag känner dem, om de jobbar med intressanta företag.

LinkedIn är ju inte Facebook. Jag skriver inte vad jag haft till kvällsmat, vem jag lunchade med och vilken tröja jag köpt. Jag chattar inte med någon via LinkedIn och spelar framförallt inte MaffiaWars via LinkedIn. Det är en helt renodlad digital Rolodex Turbo Delux med dubbla förgasare, 8GB internminne hela vägen in i kaklet. Hur vet du, med en driva visitkort i en hög, att en tidigare affärsbekant nu är chef för ett företag som skulle kunna hjälpa ditt företag.  Du har förmodligen en utmärkt personlig ingång att börja med? Det vet du inte och du får faktiskt skylla dig själv för att du fortfarande tror på din hög med spelkort som en bra lösning!

Tidskonsumtion: I sin grundform är det en ren tidsbesparing. Att hålla reda på drivor av visitkort är hopplöst och helt poänglöst när det går att göra så mycket effektivare, snabbare och bättre. Det tar några minuter varje gång men besparingarna i andra änden går inte att mäta. Det är en förutsättning för att kunna exekvera “händ” på löpande band.  Jag kan nog trots allt erkänna att det finns ett drag av samlande i det jag gör och att det finns drag av att gå längre än att ha en lista av ett rent nyttoperspektiv. Ett drag av fågelhund som vill ha flocken samlad. Så länge principen är att man inte lägger till kreti och pleti för att få många så tycker jag ändå att det i grunden inte är osunt.

Twitter (Mikroblog)

Precis som vanliga bloggar skrives det ohyggliga mängder trivialiteter och rent trams, men att avfärda det som bärare är som att avfärda internet för att det bara består av porr eller att avfärda tidningar för att det finns tabloidpress som bara överdriver, förvränger och förvanskar. Som producent använder jag det för att förmedla sådant jag hittar och som jag bedömer är av relevans för andra; med TwitterBar i Firefox tar det max 30 sekunder att dra iväg en en kommentar och en URL till en artikel på nätet. Genom att följa relevanta personer och tjänster har jag en stab av experter som scannar sina expertområden och förmedlar det till mig. Jag använder det på samma sätt som andra använder en “ticker” för att se börskurser eller för att se nyheterna som TT förmedlar (det har väl alla journalister i dagspress ständigt på).

Tidsåtgång: Genom att optimera processen så använder mitt twittrande i princip bara “överkapacitet”. Att skicka tar kanske 5 minuter under dagen – lika mycket som du använder för att gå ut och ta en cigg eller stoppa in ny snus, och då tar du förmodligen inte bara en cigg/prilla under en dag.

Sammanfattningsvis så är det förmodligen så att många bedömer värdet av sociala medier utifrån Facebook och den tid det tar att engagera sig utifrån Facebook. Facebook har absolut sin plats och man måste inte alltid vara effektiv. Facebook är som “Idol 2009” – vulgovarianten av tävling, riggad så man blir helt deprimerad men det är rätt skönt att någon gång släppa på effektivitetskravet och bara ge sig hän åt skräpkulturen. Gör det bara inte för länge, för ofta för då riskerar det bli allvarligt fördummande och döm inte Sociala nätverk utifrån Facebook – det är som att döma restaurangmat efter McDonalds.

Avstängning från Internet

I samband med telekom direktivet har det pratats om avstängning från Internet. I Frankrike har man redan antagit Hadopi 2. Jag är inte fransktalande på en nivå där jag kan ta del av detta på orginalspråk utan får lite på sammanfattningar från t.ex. DN. Artikeln pratar om två varningar och sedan att frågan hänskjuts till domstol, för att man där skall kunna döma en person till avstängning. Det pratas också om att man tvångsmässigt skulle installera filter på sin dator. jag tar detta som utgångspunkt för den fortsatta framställningen.

Jag har i flera blogginlägg tidigare gått igenom den praktiska implikationerna av IPRED. Det är två helt olika regelkomplex, men det finns en del principiella likheter. I fallet IPRED är juridiken är relativt tydlig men det jag då försökt belysa är att den saknar en relevant koppling till verkligheten och den som inte vill bli fångad kan på flera oerhört enkla sätt undgå detta genom. På samma sätt kan man så klart döma en person till att inte ta del av Internet, men fungerar det i praktiken? Svaret är ett rungande NEJ!Myndigheter kan förbjuda dig med det finns inga praktiska möjligheter att varken implementera begränsningar eller att övervaka att det efterlevs, även om den minnesgode med rötter i hackervärlden med stor säkerhet minns Kevin Mitnick, som mig veterligen var den förste som dömts att inte ha tillgång till någon teknologi. Han satt dock i fängelse vilket onekligen gör det “aningen lättare” att övervaka efterlevnaden.

1) Du kan låna access av någon annan, där den du lånar av är medveten om detta

Kommer det att bli straffbart att upplåta en från Internet blockerad person med Internet access? Om inte, så är det helt riskfritt att dela med sig av sin access. Kunder hos FON är ett specialfall här: Om jag har en FOn router, hur kan jag veta att min FON router inte accessas av någon som är Internet blockerad?

2) Du kan låna Internet access av den som är omedveten om detta

WLAN access finns ju numera överallt och att hitta öppna nätverk kräver inte att man behöver röra sig värst långt. Eftersom IPRED lagen dessutom gör att den vill fildela säkert kör med öppna WLAN så motverkar IRPED faktiskt verkan av en Internet avstängning eftersom min förutsägelse här är att vi kommer att få se allt fler öppna nätverk i syfte att omöjliggöra bevissäkring för upphovsrättsindustrin.

3) Du kan köpa access via ett av de otaliga sätt som finns att få tillgång till Internet utan att behöva uppge namn

– Internet caféer. Hur många av dessa kollar legitimation på alla sina kunder?

– Bibliotek (Argumentet för att ha datorer fritt tillgängliga på Bbibliotek är roliga att korsreferera med argumenten varför det är en dålig idé att blockera folk från Internet).

– Mobilt internet på prepaid basis (Tele2 erbjuder t.ex. detta som en variant av mobilt internet under varumärket Comviq – köp en USB sticka och börja surfa)

4) Du får access på köpet när du köper andra tjänster

– Det finns i princip ingen mobil såld de senaste 10 åren som inte också går att använda som access till Internet, antingen direkt via mobilen eller som mobilt modem via sladd, IR eller blåtand. Måste mobiloperatören blockera möjligheten att accessa Internet för denna kategori, eller måste man per definition också blockeras från rätten att köpa en mobiltelefon om man vill det?

Detta var ett axplock av de praktiska argumenten varför hela konceptet avstängning från Internet är absurt!

Generellt brukar man också säga att det är extremt kontraproduktivt att införa lagstiftning vars efterlevnad inte går att kontrollera eftersom det urholkar förtroendet för rättsväsendet!

Det finns så klart ett flertal teoretiska argument också;

– Demokrati – Det är en självklarhet att vi i ett fritt och demokratiskt sätt kan ta del av samhällsinformation och delta i samhällsdebatten.

– I inget annat fall har vi ett generellt yttrandeförbud. Det finns vissa saker som är kriminaliserade att säga och man döms för det som sagts; hets mot folkgrupp, avslöjande av statshemligheter och andra brott finns, men tidigare har ingen föreslagit att man skall belägga återfallsförbrytare här med ett generellt yttrandeförbud även avseende andra åsikter och uppgifter än de som är brottsliga. Ingen tänker tanken att förbjuda dömda nynazister att hålla föredrag om knyppling, musikens utveckling under 1800 talet, kurser i saxofon eller möjlighet att arbeta som grafisk designer eller något annat som alla medborgare har rätt till. Det beror på att lagstiftningen i ett fritt och demokratisk samhälle dömer efter handlingar. Dömda brevbombare förbjuds inte skicka vykort, folk som sexuellt trakasserat någon i telefon kan behålla sin telefon och folk som kissat publikt får inte tvångsmässigt en stomipåse för att omöjliggöra fortsatta brottslighet.

– Internet är ett medel, en funktion. Internet kommunikation och information; det är talförmåga, tidningar, telefon, brev, fax, reseguider, reklam och mycket annat på en gång. Att ta bort möjligheten till Internet är att handikappa en person bortom allt rim och reson. Det är en isoleringscell i frihet. Det finns INGET brott som där detta är en proportionell påföljd. INGET!

Internet är en viktig del av yttrandefriheten. Yttrandefriheten är en del av det vi kalla grundlag. är Vi kan inte spärra internet för någon utan också acceptera att vi förnekar individer yttrandefrihet. Det är DJUPT och FUNDAMENTALT fel i ett demokratiskt samhälle.

Öppna nät

[Uppdaterad: fixade lite stavfel och förtydligade avskrivningsdelen]

Eftersom svininfluensan slagit till så har jag kunnat vara hemma och har använt tiden till att följa diskussionen om Öppna nät från Rosenbad. Det sas mycket intressant och alla förefaller helt överens men så är inte fallet. Bara att diskussionen finns indikerar ju att det finns underliggande konflikter.

Patrik Fältström är som vanligt tydlig och insiktsfull i sin pedagogiska framställning. Kanske saknar man kopplingen till exemplen från verkligheten. Kanske saknar man till var skiljelinjerna finns. Jag är ju inte själv direkt i denna bransch och har därmed kanske inte den riktiga fingertoppskänslan som kriget vid fronten innebär när jag tittar på detta, men jag tror mig förstå några olika fronter;

# Integration av bärare och tjänst; den som drar kabeln till en fastighet vill av rent företagsekonomiska skäl bli leverantör se till att du inte kan byta leverantör under denna avskrivningstid.  Som kund vill man slippa inlåsning och kunna byta inom en rimlig tid.Det finns en inneboende konflikt mellan en leverantör som vill rulla ut infrastruktur; man vill ha en bindning som är så lång som möjligt för att den ekonomiska instegströskeln för kunden skall vara så låg som möjligt men företagsekonomiskt vill man ha sig kapitalkostnad täckt så fort som möjligt. Avskrivningstid är förmodligen ganska kort i förhållande till vad som är rimligt för en infrastruktur som har en livslängd på flera dussin år (här gör jag ett antagande om speciellt fiber som närmast taklöst vad avser kapacitet sett över tid, där man på samma sätt som med våra galvaniska förbindelser blåst upp dem i långt över det man trodde teoretiskt möjligt). Normala företagsekonomiska beräkningar brukar ju sällan kunna räcka över något eller några år – inte mer.

KabelTV operatörerna är ju lite av en bov här; man kollektivansluter bostadsbolag slår man också undan fötterna på förutsättningar för att det skall etableras ADSL i närliggande telestationerna, för underlaget riskerar blir för litet.

Lösningen är att den som är villig att ta en infrastrukturinvestering på detta vis måste kunna göra det, men att bindningstiden måste vara begränsad. Jag skulle föreslå att 24 månaders bindningstid är maximal för alla typer av abonnemang för IT tjänster som fast telefon, mobiltelefon, TV och internet. I fallet infrastruktur, där förbindelsen rimligen inte kan hunnit “skrivas av” under en rimlig bindningstid bör leverantören också kunna få kräva en “lösen” i form av bokfört restvärde.

Den andra potentiella boven är stadsnät som inte kan dra en gräns mellan vad dom bär göra och vad kommersiella aktörer bör göra; Stadsnät kan absolut etablera öppen infrastruktur, där man kan leverera en tjänst från godtycklig ISP. Vissa stadsnät kliver in och blir dessutom ISP:er och det är i detta fall man kliver inte i fel skrå och med offentliga medel i potten konkurrera med kommersiella aktörer.

Lösningen här är att stat och kommun kan leverera infrastruktur men får aldrig leverera en ISP tjänst.

# ISP:n levererar en internet tjänst men också ett antal VAS (Value Added Services). Man arbetar aktivt eller passivt för att konkurrerande tjänster inte skall fungera.

Tänk att du köper internet av Bredbandsbolaget men vill köpa bredbandstelefoni av någon annan. Brebandstelefonileverantören skickar då en ATA box till dig och du kopplar in den, men där tar det stopp. Bredbandsbolaget säljernämligen själv telefoni och bara ATA boxar som bredbandsbolaget/telenor levererar fungerar från Brebandsbolagets kundanslutningar. Det betyder att man skapat en inlåsning och en i grunden osund favorisering av sin egen telefonitjänst. Eller – det finns ingen möjlighet för någon att ta ett informerat beslut om värdet av Bredbandsbolagets tjänst om detta inte framgår tydligt och det gör det inte på något sätt alls så vitt jag kan se. Jag visste inte detta då jag blev kund hos Bredbandsbolaget.

Lösningen måste vara att man varudeklarerar internet tjänsten. Alla typer av inskränkningar som tjänsten är behäftade med måste kunna redovisas på ett strukturerat och tydligt sätt. Här har branschen ett stort ansvar att finna former och strukturer, på samma sätt som mobiloperatörerna gjorde om vilken bandbredd man erbjuder. Det är kanske också en logisk utveckling av bredbandskollen att se vilka protokoll och portar som är öppna.

Roger Wallis på sommar …

Dagens sommar missade jag (skall lyssna på det när jag laddat ner det i kväll) men det var Roger Wallis som pratade bland annat om Antipiratbyrån.

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2864660

Det jag däremot hörde var debatten vid 17.20 mellan Wallis och Henrik Pontén från Antipiratbyrån. Det som var slående var att det fördes två debatter – en om principen (Wallis) och en om sakfrågan (Pontén). Det är förmätet att göra sig till tolk för andra, men låt mig kommentera:

De flesta demokratier har ett absolut våldsmonopol från samhällets sida. Rättssystemet är det enda som stiftar lagar och ser till att efterlevnanden samt fastställer fall av övertramp och påför påföljder. Wallis högst relevanta invändning kan sammanfattas som att samhället kapitulerat från denna princip efter IPRED lagen – vi har inom ett rättsområde fått en privat rättsutövare. Antipiratbyrån blir en privat myndighet.

Pontén försvarar sig med att man inte gjort något olagligt. Antipiratbyrån kan ägna sig åt brottsprovokation, vilket inte är lagligt för poliser. man kan så klart diskutera i sak om Ponténs organisation håller sig inom lagens råmärken, men det är en sidodiskussion. Den viktiga är den Willis tar upp – skall vi privatisera rättsystemet?

Tänk tanken fullt ut; polisen hinner inte utreda alla brott och privata aktörer får ta hand om detta istället.

Försäkringsbolagen är en aktör som skulle kunna komma i fråga ofta. Tänk tanken att ditt försäkringsbolag börjar ;

-göra brottsutredningar för inbrott – ett brott som polisen sällan eller aldrig engagerar sig i eftersom uppklarningsprocenten i alla fall är så låg.

– börjar övervaka trafiken och om du gör för fort så höjer de premien

– gör stickprovsundersökningar i hem för att se att du vidtagit alla försiktighetsåtgärder som krävs för fullt försäkrinfgsutfall (och passar på att rapportera om du renoverat och underlaget för taxeringen ändrats)

MEN om det är så att brott är så frekventa att man inte kan säkra efterlevnaden, är det då fel på de rättsvårdande myndigheterna eller är det så att den allmänna rättsuppfattningen sprungit ifrån lagstiftningen och att det är där man skall börja i första hand.

Liberalism och integritet

Som jag tidigare tjatat om så är ideologi det jag röstat på eftersom ideologin är det som är långsiktigt – det ger en förutsägbarhet i sakfrågor. Det jag då inte kan förstå är M och FP – som representanter för liberalismen (eftersom moderaterna inte kan sägas vara någon konservativt parti) – har den åsikten de har i integritetsfrågor. Polisbatonger och statskontoll slår integritet. Om man har individen som utgångspunkt och lägger till lite utilititarism, hur kan övervarkning då bli viktigare än individens frihet och integritetens okränkbarhet? Jag tror att dessa två partier är fel ute och faktiskt manat fel ideologiskt. Näringslivet skapar förutsättningar för välstånd och vi skall skapa förutsättningar för välstånd genom att skapa förutsättningar för näringslivet. Men näringslivet kan nyttomaximera på ett sätt som kränker individer och det är samhällets ansvar att se till att det inte sker. Det är därför även den som är övertygad om att minimaliststater måste ha ett järngrepp om konkurrensfrågorna. Det är också därför de i mina ögon måste ha järnkoll på integritetsfrågorna.