Privat skola

Så var det dag att ge sig på nästa område; efter indignation över privat vård så är det dags att ge sig på privata skolor i ett program från Samhällsredaktionen på SVT.

En första reflektion var att programledaren var lärare och förmodligen en ganska duktig lärare för mellanstadiet eller andra på den nivån. Som vuxen blir det hyperpedagogiska anslaget på en nivå som känns som lättnyheterna på radion lika enerverade som föräldramöten på dagis. Målgruppen är annorlunda, och då kan tonläget rikta sig till vuxna.

Programmet innehöll annars en intressant blandning av infallsvinkar som ledde fram till testen att privata skolor är ett sätt att suga ut statsanslag och stoppa i egen ficka (“43 miljoner”) . Metoden är locka barn till skolan genom att ge alla en egen dator som dom kan spela spel på under lektionstid eftersom det ändå inte finns någon lärare som sköter undervisningen. Dom får i alla fall bra betyg som inte på något sätt motsvarar kunskaper dom inhämtat. Ungefär så.

Vinst

Vinst i offentlig verksamhet må vara kontroversiellt. Som jag sagt förut; om man kan effektivisera verksamheten och ändå kan attrahera en sto mängd barn, som i fritt val ändå väljer en given skola – då förtjänar den som driver en sådan skola att göra vinst. Kan man göra STORA vinster och ändå behålla eleverna så visar det att många andra skolor är gravt ineffektiva. Men det förutsätter så klart att den som är missnöjd byter skola. Använder sitt fria val och agerar kräsen konsument. Marknadsekonomi är konsumentmakt – passar det inte skall man byta. Det är ens skyldighet som konsument.

Om konsumenten byter kan man inte generera övervinster, om det inte är så att skolpengen är för hög. Om skolpengen är dimensionerad för en ineffektiv skola så bör man se över skolpengens storlek. Det kan kanske i så fall finnas pengar att spara för statskassan.

Utbud

Det finns i princip två modeller; antingen bestämmer politiker hur många skolor som skall finnas och upphandlar var och en i konkurrens till lägstbjudande eller så får marknaden etablera och erbjuda.

Väljer man alternativ två, alltså fri etablering, så betyder det att att man släppt löst Darwinism – den starke överlever och den svaga slås ut. Det betyder att en skola med dåligt rykte kommer att tappa elevunderlag och kommer att försvinna. Alltså; en skola som folk inte vill gå i saknar existensberättigande och dess plats skall tas av skolor som eleverna vill gå i. Så länge man gör ordnade avvecklingar så att elever inte kommer i kläm är detta sättet det måste fungera.

Och; Sverige är ett samhälle med en urbaniseringstrend. Den första friskolan var inte nedlagd för att det var en friskola. Den var nedlagd för att elevunderlaget var för litet. Underlaget var inte för litet för att barnen väljer andra skolor, utan för att det inte finns tillräckligt med barn i ett relevant upptagningsområden. Det är en regionalpolitiskt fråga och kan absolut inte användas som ett inlägg i debatten om den privata skolformen. Det är bara vilseledande.

Pedagogik

På olika skolor finns olika pedagogik. Flera nyare skolor jobbar tematiskt där elever förväntas ta ansvar för att vara herre över sina egna studier. Kunskapsskolan har detaljerade planeringar i en planeringsbok. Det första som händer i början på första året i 6:an är att man bestämmer  vilket slutbetyg man skall ha i slutet på 9:an. Därefter bryter man ner detta till mål för respektive termin och inom varje termin görs sedan en veckoplanering där man definierar exakt vilka steg som skall uppnås respektive vecka. Detta följs sedan upp varje vecka. Ett helt fantastiskt upplägg för att inom ramen för en skola hantera elever med helt olika förutsättningar och ambitioner. Det individualiserar. Var och en på det sätt som den behöver och klarar av. Inte alla samlade i mitten utan den med ambition och förmåga kan sätta högre mål, medan den med andra talanger än skolan kan sätta ett lägre mål och kämpa sig till detta utan att bränna ut sig helt. I denna kontext är närvaro inte lika viktig. man kan distansarbeta mot mål i skolan på samma sätt som många kontorsarbetande tar för givet i sin vardag. I skolan finns kompisar att samarbeta med och lärare att fråga, så det finns klara fördelar med att vara på plats, men mycket kan göras hemma eller från ett fik. Det är en större mental barriär för föräldrar än för barnen. Om man ligger i fas med målen finns det inte heller något problem med att spendera en timme att spela spel eller uppdatera facebookstatusen. Det är RESULTATEN som räknas, inte varken var eller när man uppnår dem!

Problemet med denna pedagogik är att alla inte klarar att ta ansvar för sin egen skolgång. Då pådyvlas man en metodik som funkar för vissa men absolut inte för alla. Då bör man absolut inte gå kvar utan hitta något som passar bättre.

Om man ändå går kvar, men till allas stora frustration spenderar sin tid att bara sitta av sin närvaro och spela spel på lektionerna då bör någon dra i nödbromsen. Man måste rädda en oansvarig elev från att på ett självdestruktivt sätt spoliera sin skolgång. Det ansvaret vilar både på skola och föräldrar, och från 18 års dagen också den myndiga eleven. Det kommer dock vara svårt för skolan att tvinga eleven att sluta bara för att man erbjuder en pedagogik som eleven inte är tillräckligt mogen att tillgodogöra sig.

Reportaget visade tydligt några Sundsvallselever som uppenbarligen inte var nämnvärt intresserade av skolan och helt tydlig representerade kategorin som INTE skall gå i en skola som bygger på eget ansvar.

Uppföljning

Samhället har ansvaret för utbildningen och om man inte sköter utförandet själv så måste man i alla fall sköta uppföljningen. Målet med skolan är att få årskull efter årskull att tillgodogöra sig en kunskapsnivå som är relevant.

Betyg kan riskera bli ett lockbete som snedvrider konkurrensen. För att söka vidare behöver man kunskaper och betyg. Eleven får aldrig hamna i ett val där man kan välja en skola som ger en betyg men inte kunskaper. Då har man misslyckats. Sockrade betyg är som glutamater i livsmedel och doping i idrott – det snedvrider på ett osunt sätt.

I skolvärlden så finns det faktiskt verktyg som är oerhört väl lämpade för detta; prov! Nationella prov så man får konsekvens över landet och då också så att lärarna inte rättar sina elevers prov utan prov rättas anonymt för att den som rättar inte skall ha något uppsåt att uppnå något annat än en rättvis bedömning. Genom nationella prov med anonym rättning garanteras likriktning i bedömningar och betyg som avviker stort från objektiva resultat blir då tydliga som värdemätare på att skolan inte lyckats.

Påföljder för betygssockring är inte konstigare än att marknadsdomstolen dömer företag som vilselett i marknadsföringen. Detta måste funkar och det måste statueras exempel för om fuskaren (skolan – inte eleven) inte åker fast så drabbas den som spelar rent. Det är en skyldighet mot den som spelar rent att man har regler och man kan lita på att dom efterlevs samt att den som överträder reglerna drabbas på ett sådant sätt att det inte innebär en konkurrensfördel att fuska.

Riskkapital

För att starta verksamhet behövs i dom flesta fall pengar. För att växa krävs pengar. Den typen av aktörer som investerar pengar i företag i förhoppning att kunna få tillbaka sin investering och en vinst som överstiger index på börser och ränta på banker kallas lite slarvigt för riskkapitalister. Det är en lite slarvig term eftersom det täcker en flora av olika typer av spelare med olika riskprofiler och med specialitet att gå in i lite olika faser. Engelskan är mycket rikt utrustad med ord, och det är en klar brist att vi inte har olika ord för “venture capital” och “private equity” – alla blir riskkapitalister.

Det framställdes som riktigt dåligt att en viss dansk riskkpitalist inte hade tidigare erfarenhet av skolor. Man tar sig för pannan.

Att leda företag är en särskild kompetens som kräver särskild kunskap och särskilda erfarenheter. Däremot är kunskapen mindre knuten till det faktiska området. Den som administrerar flera sjukhus behöver kunna sköta stora, komplexa, tjänstelevererande enheter – men dom behöver verkligen inte kunna operera. Ledarskap på olika nivåer är en särskild fackkunskap. En bra lärare behöver inte bli en bra rektor. En rektor behöver inte kunna undervisa. Den chef som tror sig vara den slutliga experten inom alla fackområden man hanterar på en grupp eller avdelning, och medarbetarna är en lösning på problemet att chefen trots allt är en person med en begränsad mängd tillgängliga timmar och behöver lite avlastning, det är en riktigt dålig chef. RIKTIGT DÅLIG!

På samma sätt; en företagsledare är en expert inom sitt fackområde – företagsledning.

Sammanfattningsvis var detta program bland det sämsta jag sett sedan Janne Josefsson gjorde något av sina bottennapp, där han bänder på sanningen för att få fram ett budskap (och då vill jag ändå understryka att JJ i sina bästa stunder är mycket bra – mycket av det han gjort är riktigt bra.)

 

Privat vård

Det finns ohyggligt mycket att säga om privat vård, men eftersom jag närmast är jävig i frågan har jag dragit mig för blogginlägg, men nu kan jag inte hålla mig längre. För att vara tydlig; familjens ena inkomst kommer från en privat vårdgivare. Dom har inget say i vad jag skriver här, så vad jag skriver är ingen medveten partsinlaga.

Jag har i tidigare post pratat om vinster inom ramen för offentlig sektor, och den står jag i högsta grad för även idag.

http://berg.to/blog/category/politik/vinster-i-offentliga-sektorn/

Alltså; om systemet fungerar så är övervinster inget problem. Övervinster betyder bara att konkurrensen inte fungerar och då skall man åtgärda konkurrenssituationen och inte fokusera på övervinsterna.

Några nya dimensioner att ta hänsyn till just vad avser Caremaskandalen;

Riskkapitalister har hamnat i fokus. Jag får intrycket att åsikten är att dessa är en sorts grå eminenser i skuggorna som pysslar med suspekt verksamhet, likställt med beställningsmord och droghandel. Så är naturligtvis inte fallet utan det är aktörer som identifierat verksamheter som kan förändras med ganska små medel och på ganska kort sikt och därmed öka kraftigt i värde. Strukturaffärer genom sammanslagningar eller delningar, verksamheter som är omogna och genom tydlig styrning kan anta sitt rätta värde eller gryende verksamheter som har potential men ännu inget riktigt marknadsvärde – detta är vad riskkapitaliser ägnar sig åt att stoppa pengar i. Dom gör investeringar, styr verksamheterna i önskad riktning och gör sedan en exit när den identifierade möjligheten är uttömd.

Att riskkapitalister finns på marknaden för vårdtjänster är helt självklart;  en marknad som initialt hade många små spelare. Det finns uppenbara stordriftsfördelar;  man delar på gemensamma kostnader och kan inhandla  i volym om man samordnar . Så är det i de flesta andra kända branscher så varför inte här? På denna marknad fanns initialt ett antal små aktörer som kunde sugas upp i en större konstellation om bara denna större konstellation har kapital att förvärva för. Flera av de stora aktörerna bedöms finnas i en tillväxtfas där man är intressanta för riskkapitalister. Det är ju egentligen bara EQTs exit och Investors övertagande som skulle indikera att man i dessa två bolag gjorde bedömningen att riskkapitalet var färdigt med sin insats och att man var redo för en stabil och långssiktig ägare i en uppbyggd verksamhet. Perioden med revolution var över och den med evolution inleddes.

Riskkapital är därför i högsta grad en god sak.

Vinster som kan föras obeskattade ur landet är en annan fråga. Intresset för att investera i landet är beroende på styrande förutsättningar; tillgång till utbildad personal, skatter, stabiliteten i det politiska systemet, lönenivåer, tillgång till infrastruktur och allt annat man behöver för att driva en verksamhet. Skatt är en kostnad, rakt av. Om den kostnaden kan undvikas bör man göra det. Det finns inget som heter moral eller omoral i att man följer gällande spelregler som är lika för alla. Ur svensk perspektiv är dessa regler en konkurrensfördel, men förmodligen en skattemässigt större nackdel än den fördel den har i att attrahera internationella investeringar. Det är förmodligen kontraproduktivt för Sverige att reglerna ser ut som dom gör idag. Som jag sa ovan; detta är en dimension som blir onödigt intressant eftersom summorna blir ganska stora när aktörer gör osunda övervinster – alltså det som är grundproblemet i delar av den privata vården. Osunda övervinster.

Men hur kan nyheterna fyllas av Caremas uppenbara vanvård och uppenbara övervinster uppstå? Roten till båda dessa saker står att finna i samma problematik – brist på uppföljning.

Antag att jag beställer en soffa, specificerar den tydligt och betalar för en god kvalité men om jag aldrig kontrollerar leveransen.

En leverantör som tillverkar en bra soffa med gediget hantverk och bra material får skäligt betalt, jag blir nöjd eftersom soffan är en gedigen produkt. Om jag inte kollar, eller tar leverantörens ord för kvalitén så är jag kanske nöjd men jag vet ju inte om jag borde vara det.

En annan leverantören inser att jag aldrig kollade om soffan höll måttet och inser att om man fuskar, genom att till exempel använda undermåliga komponenter, så utgör en mindre del av köpeskillingen kostnadstäckning och det blir medel att spela med; antingen som vinst eller som prissänkning för att kunna konkurrera – kanske båda.

Så när jag beställer en till ny soffa så bjuder fuskaren lägre än den ärliga hantverkaren och får jobbet. Han tjänar mer och jag får en skräpprodukt som dessutom är undermålig i förhållande till det jag betalt.

Detta är den enkla logiken som drabbar den som återkommande köper utan att följa upp. Den som inte kvalitétssäkrar leveransen kommer att i accelererande grad få brister i leveransen. man kan låta anda gör jobb, men den som betalar måste fortfarande sitta med ansvar för att se till att man får det man betalar för.

Upphandling hanteras via LOU (Lagen om Offentlig upphandling). Den beskylls ofta för att vara stelbent och tungrodd, men syftet är att stävja nepotism och att se till att offentliga medel inte spenderas i onödan om det finns relevanta billigare alternativ. LOU är bra för detta ändamål.

Det finns egentligen två grundproblem;

  • det är svårt att kravställa på ett relevant sätt – den kompetensen har inte upphandlaren utan den som har behovet i den offentliga verksamheten – och
  • att leva med avtalet för att säkra att man får det man beställt

Att upphandla på pris eller andra enkla, mätbara parametrar är den enklare varianten. Ställ ett antal krav på vad man vill ha och välj det lägsta priset som finns i en offert från en leverantör som bedöms kunna leverera.

Problemet uppstår när man på ett objektivt och transparent sätt skall jobba med mjuka värden som “kvalité”. Detta måste omvandlas på ett sätt som ytan att man förlorar transparens och förutsägbarhet i utvärderingen, eftersom en förlorande part i en tveksam upphandling riskerar överklaga. Man lägger då oerhört mycket tid på att ställa “bra krav”, men vilken effekt har krav som vår fuskare sedan ändå svarar ja vilket upphandlaren inte märker på grund av bristande uppföljning? Det som är självklart är att den som är beroende av kvalitén i leveransen blir så klart lidande, men vad blir marknadseffekterna?

Jo;

  • Fuskaren hävdar bra kvalité men eftersom kvalitén inte finns så driver JA på alla dessa “skall-krav” inte fuskarens kostnader. Detta gör att fuskaren kan lägga ett anbud med lägre pris än den ärliga spelaren. Den som är ärlig och skall följa den allt längre katalogen med krav (och som räknar med dessa kostnader) får allt svårare att konkurrera.
  • Fuskaren vinner sina anbud och får då också snabbare stordriftsfördelar som den ärliga spelaren inte får, vilket gör att även den som bara fuskar under en period i början blir en vinnare i långa loppet.

Alltså; Genom otillräcklig uppföljning, genom att inte ha vitesklausuler som också används vid överträdelser och genom att inte häva av talen när missförhålandena når en viss nivå, så skapar man en miljö där fuskaren får en bättre konkurrenskraft och därmed blir en vinnare.

Handlingsplanen

  • Det skall finnas rutiner för uppföljning och påföljder vid brister måste finnas i avtalen;- Fel måste hittas och det måste svida att brista. Om man kommer undan med brister så blir det lönsamt att brista. (Se filmen Fight Club om hur krass ekonomi fungerar).
  • Se över kravkatalogen – vi behöver inte fler krav utan färre och bara sådana man kan och vill följa upp på. Krav som inte följs upp riskerar gynnar fuskaren.

Copyswede bedriver beskyddarverksamhet

I restaurangbranschen förekommer att den organiserade brottsligheten lovar att skydda restaurangägaren. Skyddet utgörs av att brottslingen lovar att inte själv sabotera för restaurangägaren, men också skydd mot andra som kommer i liknande ärenden.

I någon form av teoretisk modell kan man säga att det rör sig om en relevant tjänst som köps, men i ett fullt ut fungerande samhälle skall det inte finnas någon hotbild att skydda sig emot så praktiskt sett är detta bara en form av utpressning. Den är illegitim och bör bekämpas med alla till buds stående medel.

Det är därför närmast chockerande att Copyswede bedriver en helt jämförbar verksamhet i relation till branschen för lagringsmedia.

I en form av teoretisk verklighet så kan man hävda att all lagringsmedia kan användas för att lagra upphovsrättsskyddat material. Du har rätt att kopiera för privat bruk och genom en avgift på media så skall upphovsmännen få en intäktskälla också för denna lagliga lagring. En bieffekt är så klart att all kopiering med en olovlig förlaga (piratkopiering) taxeras på samma  sätt, vilket Copyswede är väl medvetna om och sannolikt också anser vara det primära målet. Den underliggande legitima tjänsten är en försvinnande liten del av det dom tar betalt för. Precis på samma sätt som “beskyddarna”.

Problemet är att man måste betala samma avgift också för media som man har till allt annat som inte alls berör Copyswede. Man lagrar bilder man tagit själv (som man sparar på flera diskar för att inte riskera ett en trasig hårddisk förstöra alla bilder man någonsin tagit), man lagrar video man själv spelat in digitalt och filmerna är stora, man använder USB minnen för att få med sig viktiga dokument och så vidare. Många kommer alltså att betala stora pengar för att lagra data man själva producerat, och som ingen rimligen kan förvänta sig en upphovsrättsligt motiverad intäkt.

På ett maffialiknande sätt vill Copyswede nu förmå handlarna att betala för att man säljer lagringsmedia. Det är en förfelad utveckling bara värdig en stat som inte har något att anmärka på denna typ av beskyddarverksamhet och den typen av stat har jag inget förtroende för.

Lars von Trier

Lars von Trier har lyckats bli Persona Non Grata i Cannes. Är det en belastning eller en merit? Beror väl primärt på vad man gjort för att “förtjäna det”. Det han sa var ju klassiskt klumpigt formulerat, men om man bryter ut några delar:

* All diskussion om judendom är minerat område.

Det finns en logik som säger att all kritik mot vad staten Israel gör är kritik mot judar som grupp vilket är antisemitism. Alltså kan man inte uttala sig om Liberman, muren man bygger, kriget i Gaza, förtrycket av palistinier och annat, utan att att den som uttalar sig riskerar kategoriseras med folk i brun skjorta. Jag har tidigare skrivit om detta.

http://berg.to/blog/2009/06/kontroversiellt/

* Medkänsla med Hitler

Hitler var en människa. Det första man bör understryka att att han ingår i den lilla skara människor som gjort mänskligheten mest ont, tillsammans med Stalin, Pol Pot och en del andra. Den som studerat värdenihilism kan ju fundera kring om Hitler var ond, hans handlingar var onda, om det är samma sak eller om man inte kan säga det. Men det går inte att resonera kring eftersom man då åter riskerar kategoriseras som folk med brun skjorta. kan man inte känna en viss medkänsla med en människa som är så liten att han måste skapa lidande för andra för att finna ett existensberättigande?

Tänk att vi 50 år senare fortfarande inte kan resonera logiskt och förnuftigt kring andra världskriget utan det är känslor och politisk korrekthet som tar överhand.

Uppdrag granskning

Det finns få saker som är så lätta att skapa debatt kring som socialtjänstens hantering av barn [Länk till programmet här]. Hanteringen av barn berör och upprör om det inte sköts rätt, och den som är “skurk” är en handläggare som inte får lov att uttala sig eftersom dom relevanta delarna i hanteringen är sekretessbelagda. Alltså, dom tvingas in i en debatt där alla argument som ligger till grund för besluten är av den typ som dom inte får yppa.

Låt oss komma ihåg grunden, för då är alla andra principer mycket lättare att hålla reda på:

I första hand skall barn vara med sina biologiska föräldrar.

Det betyder att utgångspunkten är att barn som varit placerade i andra typer av familjer skall tillbaka till dom biologiska föräldrarna så fort det finns förutsättningar för detta. Man skall ha barnens bästa för ögonen och att det är de biologiska föräldrarna som i första hand skall sörja för detta.

Man hade kunnat göra ett program från mammans perspektiv där omhändertagandet hade framstått som lika grymt. I ett sådant program hade man pekat ut “dom elaka handläggarna” som tagit detta beslut “bara för att mamman hade haft lite strul” under en period, men som bagatelliserats. Man hade pekat ut barnens reaktioner vid separation. Egen erfarenhet från dagis visar att det i många fall är föräldrar som vill bli saknade som skapar separationstrauman i samband med dagislämningar och i det alternativa programmet hade man tryckt på just denna vinkel – att separationstraumat är framprovocerat av fosterföräldrarna. Mannen i den biologiska mammans liv hade visserligen en brokig bakgrund men i det alternativa programmet hade han lämnat det bakom sig och man hade tagit upp honom i en förskönande dager (något socialt engagemang, uppskattning på sin nuvarande arbetsplats eller något liknande). I det alternativa programmet hade folk varit lika upprörda över hanteringen, men hade förordat den helt omvända hanteringen. Den som kan tillföra fakta får är förhindrad att göra det.

För en tid sedan gick det ju ett program om ett föräldrapar med Downs Syndrom som förlorat vårdnaden och dom framställdes som dom ideala föräldrarna, men där den elaka  kommunen ändå inte lät föräldrarna ta hand om sitt barn. Via visserligen synnerligen indirekta och dubiösa källor i det fallet, sades det mig att paret var kvalificerat olämpliga och med alla fakta vid handen så skulle det vara självklart för var och en. Dock, alla med denna faktabakgrund är av sekretesskäl förhindrade att yppa något så där dinglade handläggarna som tagit beslutet med barnens bästa för ögonen.

Alltså;

Detta är ett svårt ämne och vi tittare kan inte, av sekretesskäl få del av tillräckligt med material för att faktiskt förstå handläggarnas beslut utan vi måste tro på journalisten. När journalisten är Janne Josefsson så vet vi att han vill lägga fram EN sida av saken. Det ligger i hans intresse att göra det spekulativt och att framställningen är alltid ensidig, vilket är Janne Josefssons journalistiska signum. Det finns i princip alltid en andra sida. Vad är deras uppfattning och vad talar för den sidan? Jag tror vi kan utgå från att handläggare på socialkontor inte som regel är dåliga människor med ont uppsåt, utan dom gör så gott som kan. Dom kan så klart göra felbedömningar och resultatet av ett gott uppsåt kan bli dåligt, men det vi helt säkert vet är att dom inte får ge sin syn på sken. Janne Josefsson kan alltså tryggt låta dom uttala sig, för dom får ändå inte tillföra fakta. Det blir som boxning med bakbundna händer – dom blir syndabockar och blir därmed offer i denna typ av TV program.

Men, i detta fallet är det sannolikt så att kommunen faktiskt verkligen gjort helt fel och det finns skäl till stark kritik, men jag vill verkligen mana till eftertanke och inte döma någon bara på fakta som levererats av Janne Josefsson.

Apple och dess app-monopol

Till min stora glädje ser jag att den danska EU parlamentarikern Bendt Bendtsen från Det Konservative Folkeparti på EU nivå nu vill driva frågan att Jailbreak skall vara tillåtet

Jailbreak är sannolikt ett brott mot Apples användarvillkor, och för att lyckas måste man undersöka och “reverse engineera” delar av systemet, hitta en svaghet och hitta ett sätt att exekvera kod som använder sig av denna svaghet. För att göra jailbreak tillåtet måste Apple förbjudas att använda begränsande avtalsvillkor men man måste också göra reverse engineering explicit tillåtet. Att bara tillåta implementation av jailbreak blir delvis poänglöst om Apple fortfarande kan juridiskt angripa den som utvecklar själva jailbreak mekanismen.

Personligen ser jag inte värdet i av att jailbreak per se skulle vara tillåtet, utan poängen är att man vill uppnå det som uppnås genom jailbreak, nämligen att du kan installera program som inte tillhandahålls via Apple. Det vill man eftersom

a) man inte vill vara beroende av att Apple accepterat ett visst program och

b) man vill det för att man vill att det skall finnas distributionskonkurrens, och därmed också priskonkurrens.

Alltså;

Det hade varit bättre om Bendt Bendtsen hade inriktat sig på att se till att Apple inte tilläts ha ett distributionsmonopol för Apps, så hade han adresserat den juridiska knäckfrågan istället för en följdsjukdom till själva grundproblemet.

Positionering …

Mobiltelefonleverantörerna har ju nyligen påkommits med att båda lagra positioneringsinformation, vilket är en stor sak i stora delar av världen.

Precis på samma sätt som Konkurrensverket inte tog tag i frågan om Apples missbruk av dominerande ställning vad avser att man tekniskt och juridiskt blockerar konkurrerande Appstores, så tar nu Datainspektionen inte tag i denna.

Svininfluensa

Det var ju ingen populär åsikt att ifrågasätta hysteri och massvaccinering mot svininfluensa. För fullt friska var ju riskerna bevisligen obetydligt större än vilken influensa som helst, men mot denna skulle det forceras fram ett vaccin (utan vederbörlig testning) som sedan skulle proppas i varenda medborgare. Känns inte alls svårt att måla upp ett konspirationsscenario där industrin skrattade hela vägen till banken.

Jag skrev då (texten ser inte riktigt klar ut på ett av ställena men jag reviderar inte historien):

http://berg.to/blog/tag/svininfluensan/

Och vad hamnar då i vårt knä? Jo att det dåligt testade vaccinet, som hetsades fram och sedan injicerades hos stora delar av befolkningen i vårt närområde, visar sig ha bieffekter. Det finns statistiska bevis för att de vaccinerade har större fallenhet för larkolepsi:

http://www.euractiv.com/en/health/finns-table-evidence-pandremix-narcolepsy-link-news-501798

Så, vad är slutsatsen? Kroppen är fantastiskt. Den löser de flesta problem helt själv. Ju minde vi lägger oss i desto bättre går det och att kroppen själv blir resistent har inga bieffekter. Så klart dömer jag inte ut sjukvärd och läkemedel – dom har också sin roll, men det jag säger är att vi kommer att bli sjuka och BÖR faktiskt bli sjuka med jämna mellanrum. Det är som träning – den som inte tränar förslappas och har sedan en kropp som är så oförberedd att det behövs medicinsk hjälp för att freda sig. Så när nästa influensa är på väg – spring en runda eller gå i alla fall ett antal längre promenader.

Datalagringsdirektivet

Det finns så klart oerhört mycket att säga om datalagringsdirektivet samt den lag som kommer att införas i Sverige som en konsekvens.

Jag besökte PTS hearing under gårdgen (26/1) samt har debatterat i lite olika forum. Här kommer lite delar av det jag sagt i de olika forumen ;

Steg 1 – Syfte:
Om vi börjar med dom bakomliggande syftena, vad vill lagstiftaren?

Datalagrinddirektivet syftar till att få möjlighet att dokumentera kommunikation mellan två punkter.

Steg 2 – Vem omfattas/teknikneutralitet:

Men om syftet är att i rätten visa att Hells Angelskillen ringde sitt samtal från en given position där ett grovt brott begicks eller med en viss person för att styrka koppling mellan dem, så är det intresset samma oavsett om personen använder mobiloperatörens egna taltjänst eller en tjänst som använder mobilens IP koppling, sedan kan den tjänsten i sin tur heta det är Skype, Viber, Google talk, Roger Wilco (finns det fortfarande?) eller vara röstkanalen i “Warcraft for iPhone”.

Inom konkurrensrätten pratar man om “substituerbarhet” (Fallet “United brands”; Är bananer på” marknaden bananer” eller är “marknaden frukt”?). Samma tankegång kan appliceras här; konkurrerar Skype med traditionell telefoni? Gör Viber det? Gör röstsamtalen i WoW det? Det sista fallet är kantboll eftersom ingen skaffar WoW för att ringa, men alla dom andra fallen är ekvivalenta för mig. Hell yes att dom konkurrerar. WVoIP var ju en kategori jag själv var mycket nyfiken på för något år sedan. Det finns spelare som levererar detta, men om “W” är Wireless som i WLAN eller som i 3G, LTE, WiMax kan ju inte spela roll.
  • Moduleringsteknologi i radiogränssnittet är orimligt som kriterium,
  • om det är kretskopplat eller paketförmedlat dito (maritimoperatören Seanet har ett all IP network. Blir kretskopplat först i kopplingen mellan växel och omvärld).
  • Spelar då adresseringen (t.ex. allokering ut nummerplanen, se E.164) roll för substituerbarheten? Om jag har Viber och inte kan ringa min far eftersom han bara har E.164 – är det då en telefonitjänst? Om Viber skaffar en “Viber out” – blir det då en telefonitjänst? För mig är det också orimligt som kriterium.

Min slutsats måste bli: Från myndighetshåll med brottsbeivrande och bevissäkring som enda mål så hade jag tyckte det var helt ointressant hur man rubricerar tjänsten när den realiserar syftet röstkommunikation via två anslutningspunkter. Jag hävdar att taltjänsten som mobiloperatören levererar, den som kan levereras av VoIP klient som finns inbyggd i mobilen, de som kan laddas ned som särskilda applikationer eller den som kan realiseras via den i telefonen inbyggda browsern i princip levererar samma substituerbara tjänster och borde hanteras på samma sätt regulatoriskt.

Det råder ingen teknikneutralitet utan fåren skall delas in i två kategorier “bara för att”. För den som inte vill bli lagrad är det sålunda synnerligen enkelt att välja en tjänst som inte omfattas, så är det bara att kommunicera utan att riskera drabbas av lagring.

Steg 3 – Ekonomi

Den ekonomiska modell man valt är att operatörerna inför lösningen och står för kostnaderna, men man täcker sedan marginalkostnaden för varje uthämtning av uppgifterna. Med ekonomiska termer betyder det att CAPEX får man absorbera själv som operatör medan OPEX kan myndigheterna täcka.

Slutsatsen så här långt; det blir en belastning att behöva göra lagringen och alla belastningar utgör konkurrensnackdelar för den som drabbas av belastningen.

Steg 4 – Vem vill vad;
Vem vill ha en distinktion och vill hitta en argumentation för skiljelinjer? Så klart den som vill slippa reglering, med de konkurrensfördelar detta betyder.
Den som levererar en tjänst och vill slippa reglering. Att argumentera att en IP buren tjänst faller utanför kan sannolikt göra det med framgång, och det är sannolikt primärt företag som levererar IP baserad telefoni som vill stå utanför, och vill visa på (artificiella) skiljelinjer.

Mobiloperatörerna (och det är primärt dom som är intressanta eftersom det är enheter som både kan leverera tal och data)står sannolikt på andra sidan och vill både att reglerna per se skall vara minimalt ingripande, men också att dom skall drabba alla lika.

Anmälan mot Apple

Igår skickade jag in min anmälan om Apples missbruk av dominerande ställning. Jag skulle väl kanske först postat texten här för synpunkter och därmed kunna debugga texten ett varv till, men nu har den gått och jag ser fram emot resultatet.

Uppdatering;

Har fått lite kommentarer från Konkurrensverket och dessutom mediaintresse för frågan, varför jag har uppdaterat min anmälan och insänt en Version 1.1. För läsarna av denna blog bifogas anmälan igen här:

Anmälan mot Apple

Synpunkter tages tacksamt emot, även avseende språkliga konstigheter och eventuella stavfel.